Fråga #2 - Medborgardialog

Samtidigt som de ekonomiska och sociala skillnaderna ökar i samhället ökar också det upplevda avståndet mellan politiker och andra medborgare. Allt färre engagerar sig i aktivt i samhällets utveckling. Det är en trend som kan och måste brytas. Engagerade medborgare är en resurs som vi behöver ta tillvara i mycket större utsträckning och som kan vara en tillgång i vårt gemensamma samhälle, samtidigt som det stärker den representativa demokratins legitimitet.

Att hitta nya vägar, metoder och forum för att engagera våra invånare och demokratisera våra processer har ett stort egenvärde. Men det skapar också förutsättningar för bättre och mer socialt hållbara beslut. När människor känner sig delaktiga och kan påverka sin tillvaro tar de också ett större ansvar. Jag kommer att fokusera på de som är berörda av beslut, men ännu inte aktiva. Och särskilt ungdomar och unga vuxna, som ofta har svårare att göra sin röst hörd.

Avståndet är inte så stort som människor tror. Det är faktiskt lättare att påverka än de flesta vet. Man kan gå med i ett parti som man sympatiserar med eller en intressegrupp som driver de frågor man tycker är viktiga. Jag själv gick med i Miljöpartiet för fem år sedan och har sedan dess haft en väldigt stor möjlighet att påverka. Idag är jag Kommunalråd och möjligheten är ännu större.

Men även om man inte går med i ett parti kan man maila, ringa eller skriva till politiker. De flesta är intresserade av att svara och av att ha en dialog. Men det kan bli mycket bättre och vi behöver engagera fler människor i det demokratiska arbetet och vårt samhälle. Därför kommer medborgardialog som ett sätt attt öka invånares inflytande och delaktighet att vara en av de tre prioriterade frågorna för mig under mandatperioden.

SD som vågmästare, bra för demokratin

Alla riksdagspartier har tydligt deklarerat att de inte kan tänka sig ett samarbete med Sverigedemokraterna oavsett valresultat. SD själva ojar sig och kallar det odemokratiskt. Sanningen är såklart att det är i högsta grad demokratiskt, och kanske också bra för demokratin.

Det finns inget krav på att samarbeta med andra partier i en demokrati och Sverigedemokraterna har sig själva att skylla. I de kommuner de har tagit plats har de visat hur oseriösa, ointresserade och oinsatta de är. Och hur dåliga de är på att föra politik. I Norrköping, där de var en hårsmån från att bli vågmästare har de inte ens någon som fyller deras stolar i fullmäktige. Det går inte att samarbeta med någon som inte är seriös. Vill ingen samarbeta med en får man inget inflytande, så fungerar demokratin.

Samtidigt ser vi nu att SD kommer att hamna i vågmästarposition i flera kommuner, och till och med i riksdagen. Det är något som väldigt många verkar rädda för, men jag tror lika gärna att det kan vara bra för vår demokrati.

Styrkan i en demokrati är just dialogen, granskningen av idéer och samarbete. Inget parti sitter inne med alla sanningar och idéer blir bättre av att diskuteras. Men dagens blockpolitik skapar väldigt lite utrymme för riktig dialog. Den som har lyckats bilda regering bestämmer, och övriga 49% får stå bredvid och klaga. Med en vågmästare som ingen vill samarbeta med kan man inte längre jobba så. Man kommer att behöva söka breda lösningar, man kommer att behöva förhandla med sina ”motståndare” och man kommer att behöva utvärdera sin egen politik.

AB 1, 2, 3, 4, 5
SvD 1, 2, 3
DN 1, 2, 3, 4

Bengt Cete skriver den hittills mest träffsäkra analysen av vad Sverigedemokraternas valresultat egentligen betyder.

Vi behöver bara fyra partier, inte tio

Nu har vi tio politiska partier, varav åtta är representerade i riksdagen, men bara fem politiska ideologier. Konservativa, liberala, reaktionära, socialister och progressiva. Dessutom har de liberala och konservativa slagit sig samman i en Allians. Alltså skulle vi i dagsläget klara oss med fyra partier som faktiskt representerade de olika samhällsinriktningar, och som är relevanta för samhället och medborgarna. Istället för den situation nu när vi har tio glassar men bara fem smaker: fyra sorters blåbärsglass, två jordgubbsglassar, tre med päronsmak och en... riktigt äcklig glass, låt oss säga daim/lakrits.

Vänsterpartiet driver idag ungefär den politik som Socialdemokraterna drev på 70- och 80-talet. Båda är arbetarpartier så varför inte glömma allt gammalt groll från 1917 och slå sig samman? Många sossar tycker inte om den mitten-anpassning som S gjort ändå, så ett litet steg till vänster skulle knappast döda dem.

Med Alliansen är jobbet redan gjort. Även om konservativa och liberaler i andra länder brukar vara fiender fungerar det i Sverige. Den ekonomiska politiken (olika grader av liberalism) är densamma hos båda läger. Vad gäller den sociala politiken har liberalerna blivit mer konservativa och de konservativa blivit mer liberala.

Att ett reaktionärt parti sitter i riksdagen får vi vänja oss vid. Motstånd mot förändring, främlingsfientlighet och romantiserande om en svunnen tid är en del av mänskligheten. Att FP anpassar sin politik för att locka reaktionära väljare är egentligen mycket mer allvarligt än att ett reaktionärt parti sitter i riksdagen.

Till slut har vi de progressiva rörelserna. Miljöpartiet, Feministiskt Initiativ och Piratpartiet. Där ser vi att FI har en nästan identisk politik som MP i sina kärnfrågor, även om de har rester av det Vänsterparti det är sprunget ur. De kan välja att uppgå i Arbetarpartiet eller ansluta sig till de Progressiva. För Piratpartiet är frågan ännu enklare, de driver exakt samma politik som MP men något vassare och något bättre. Hållbarhet, jämställdhet och integritet skulle vara de tre viktiga frågorna, och vi kan behålla parollen Modernisera Sverige.

Oavsett opinionsmätning leder Alliansen

Trots att jag älskar statistik och siffror, och är valansvarig i Norrköping, har jag knappt läst en opinionsmätning. Det har inte så mycket att göra med att vi Rödgröna ligger efter (även om MP växer) utan mer att göra med det faktum att jag som sagt gillar statistik, fakta, vetenskap och kunskap. Därför tycker jag opinionsundersökningar är ungefär lika seriösa som Hänt Extras bevakning av "Brangelina".

I de allra flesta opinionsmätningar kan man i det finstilta läsa att förändringen inte är statistiskt säkerställd. Vad det betyder är att statistiskt (vetenskapligt) sett så har ingen förändring skett. Tyvärr skapar "Ingen säkerställd förändring" inte samma nyhet som "S tappar väljare!" eller "Miljöpartiet större än någonsin!". Jag vet inte om politiska journalister förstår statistik, men även om de gör det så är ju deras jobb att skapa nyheter inte att rapportera fakta. Även om jag som gillar fakta såklart skulle tycka det var kul om man lade lite mer vikt vid det.

Men oavsett vad en opinionsmätning säger så är det Moderaterna som leder i verkligheten. Det är bara att erkänna. Då menar jag inte att de leder i opinionen utan att de leder alla partier i valrörelsen. De har det berömda problemformuleringsprivilegiet. Moderaterna bestämmer inte bara vilka politiska frågor som ska diskuteras, de bestämmer ramarna för vad som är en diskussion. Varje politisk "match" spelas på Moderaternas hemmaplan med Moderaternas regler.

När Reinfeldt säger att han är "samtida" så har han helt rätt. Inget annat parti har en sådan medveten och framgångsrik strategi för att driva valrörelse. Jag skulle såklart inget annat vilja än att vi hade en helt annan valrörelse. En där vi pratade om visioner, ideologi, människosyn och de viktiga frågorna. Självklart är det naivt av mig. Som att tro att en dokumetärfilm som Bananas! skulle dra mer publik än Spiderman III. Även om de flesta som sett båda filmerna skulle säga att Bananas! är viktigare, mer relevant och på många sätt en "bättre" film så är det snabb, ytlig action som säljer. Och jag köper också det. Jag gillar actionfilmer, romantiska komedier, billig skräckfilm från 70-talet och superhjältefilmer. Även om jag skulle vilja kunna påstå att jag hellre ser en dokumentär om EU's jordbrukspolitik än Iron Man II så kan jag inte det.

Därför måste jag motvilligt erkänna att om det är så att Moderaterna regerar efter valet så är det för att de regerat valrörelsen. De har fullständigt integrerat marknadsföringens paradigm, konsumism och sitt politiska maskineri i Amerikans stil. Vi Rödgröna har anpassat oss och försökt spela deras spel på deras hemmaplan med deras regler. Och det är svårt. För då handlar det inte om bästa politiken, bästa visionerna eller bästa samtalet. Det handlar istället om "priming", paketering, soundbites och att forma budskap. Oavsett hur valresultatet är så vann Alliansen valrörelsen. Och oavsett hur valresultatet blir måste vi ägna nästa fyra år att hitta sätt att komma bort från det här sättet att föra politik om vi inte ska bli ett demokratiskt U-land.

---------------
Mats Monsen analyserar senaste opinionsmätningarna ur ett intressant perspektiv.

Brev från Peter och Maria

Hade en hälsning från Maria och Peter i inboxen:

Kära miljöpartist,

Nu går vi in i valrörelsens slutskede. Förtidsröstningen har börjat. Det finns två tydliga regeringsalternativ och vi tillhör ett av dem. Miljöpartiet har ett starkt stöd i opinionen. Vi är det framtidsinriktade gröna alternativet som står för en modern och ansvarsfull politik. Vi behövs i en svensk regering.

De rödgröna har den sista tiden haft motvind i opinionen. Men vi kan fortfarande vinna. Vi i Miljöpartiet har potential att öka mer. Det räcker med att 120 000 personer byter block. Miljöpartiet har 12 000 medlemmar. Om alla värvar tio nya röster var är skillnaden utjämnad. Det kan avgöra valet. Prata med vänner, grannar, kollegor, klasskamrater och släktingar. Prata om hur alliansens Sverige ser ut och vad ett rödgrönt Sverige kan bli.

Allianspartierna har gjort Sverige till ett hårt land att leva i. Skattesänkningarna har inte gett fler jobb. Piskor har inte gjort de sjuka friskare. Morötter har inte klimatanpassat Sverige. Alliansen går till val på ytterligare skattesänkningar för dem som redan har fått mer i plånboken. Den redan urholkade tryggheten kommer att bli ännu svagare. Det redan försummade klimatarbetet kommer att bli ännu mer försummat.

Vi står inför ett viktigt val. Vi har en mycket bra rödgrön politik som kan göra Sverige till ett bättre land för fler. Vi har en politik för jobb och ekonomi, för trygghet och välfärd och för klimat och miljö. Alliansen har skattesänkningar. Med en rödgrön regering får vi 100 000 nya jobb, praktik- och utbildningsplatser. Med en rödgrön regering får vi fler lärare och bättre kvalitet i skolan. Med en rödgrön regering får vi stora satsningar på grön infrastruktur. Vi kan klara ekonomin och jobben samtidigt som vi ställer om till ett hållbart samhälle där människor kan vara trygga.

Miljöpartiet kommer att göra ett mycket bra val. Men vi kan lyfta oss lite till. Gör vi det kan vi vinna valet tillsammans med de rödgröna. Då kan vår politik bli verklighet. Allt vi gör nu spelar roll.

Våga prata politik. Då avgör vi valet!

Maria Wetterstrand
Peter Eriksson

Varje år brukar jag gå till SFI för att prata med klasser där om hur demokratin fungerar i Sverige. Tyvärr har jag inte hunnit med att göra det så många gånger i år med valrörelse och allt, men det är väldigt kul. Det är också väldigt svårt.

Det är svårt att förklara för någon som nyss flytt hit från Somalia eller Irak att i Sverige kan alla vara med och påverka. Att 98% av politiker har politiken som ett fritidsintresse och inte ett yrke. Att alla faktiskt kan vara med på riktigt. Märkligt nog finns det också många infödda svenskar som tror att man inte kan påverka. Eller att politiker är några särskilda eller speciella människor.

Alla kan vara med, och fler borde. I en demokrati är det bland det viktigaste man kan göra. Att rösta är ett sätt att vara med och påverka vart fjärde år, men man kan vara med och påverka hela tiden om man vill. En annan sak är också sann: Vi får de politiker vi förtjänar.

Det innebär att om vi har dålig politik så är det för att vi förtjänar det, vi har ingen annan att skylla än oss själva. Är du inte nöjd med den politik vi har idag? Engagera dig då. Gå med i det parti du tycker har bäst idéer, bäst värderingar och som delar din syn på människor. Prata politik med andra och låt andra prata politik med dig. Lyssna på idéer och kom med egna. Ju fler som involverar sig i demokratin och politiken, desto bättre demokrati och politik får vi. Den som tror att en liten grupp engagerade människor inte kan förändra världen har inte läst sin historia. Det är nämligen det enda sättet världen någonsin har förändrats.

Nazister är inte farliga

För inte så länge sedan spreds det panik om Ebola, den senaste supersjukdomen. Och visst, drabbas man av Ebolaviruset så är dödligheten oerhört hög och sjukdomen är en extremt obehaglig version av blödarfeber. Men viruset kräver ett nedsatt immunförsvar för att bli farligt. I stora delar av Afrika där undernäring är vanligt blir också ebolaviruset ett allvarligt problem. Men i västvärlden är det ingen fara. Ebolaviruset kräver undernäring, brist på fungerande avloppssystem och avsaknad av ett fungerande sjukvårdssystem för att bli farligt.

Nazister är inte heller särskilt farliga, i alla fall inte för samhället. Visst kan de vara farliga på individnivå om man råkar stöta på en, men de utgör inte en någon fara för Sverige som land eller vårt samhälle. Precis som Ebola kräver de särskilda förutsättningar.

Tyskland på 30-talet var ett förnedrat och utfattigt land som drabbats av enorma repressalier efter det stora kriget. Några begåvade demagoger utnyttjade det för att ta makten och alla känner till resultatet. Idén om att ett folk är bättre än ett annat, en yttre fiende som enar en, föraktet för intelligens och misstroendet av de demokratiskt valda representanterna kan attrahera människor som är rejält obegåvade eller i en utsatt eller desperat situation. Visst har vi en del rejält osmarta människor i Sverige men vi lever faktiskt i en välmående demokrati. Med hög utbildningsnivå, relativt god ekonomi och extremt hög levnadsstandard. Det är en ingen bra grogrund för nazism.

Sverigedemokraterna utgör inte heller någon fara. De är för få, för obegåvade och för oseriösa. Svenskar är för utbildade och för informerade. Det finns heller inga politiska förutsättningar för dem att få inflytande. Den enda verkliga påverkan de har på politiken är att de frestar högerkonservativa partier att försöka locka någon extra procent väljare genom att flörta med främlingsfientlighet. Ny Demokrati åkte ur riksdagen omedelbart, men fick ändå genom en del av sin politik för att etablerade partier inte ville att de skulle komma tillbaka. Det är den enda verkliga faran, att riktiga partier anpassar sin politik åt det xenofobiska och populistiska hållet för att locka till sig SD-väljare.

Nu blev SD's reklamfilm stoppad av TV4, vilket såklart var planen från början. Det är en beprövad strategi från SD, att skapa annonser som innebär hets mot folkgrupp och sedan beklaga sig för att deras demokratiska rättigheter blir kränkta. Inte så dumt sett ur deras perspektiv. De får ta på sig rollen som martyrer vilket de trivs med, det skapas uppmärksamhet vilket ger gratisreklam, de späder på sin myt om att ”etablissemanget” motarbetar ”sanningssägare” och så slipper de såklart att betala annonskostnaderna. Inte helt korkat egentligen.

Självklart kan ingen på allvar bli förvånad över att filmen stoppas. Den är ju så uppenbart rasistiskt att det blir parodiskt. Jag hade nog inte kunnat komma på en bättre parodi på främlingsfientlighet själv. En stackars gammal skröplig vithårig pensionär som blir förbisprungen av burkaklädda invandrare(?) med barnvagnar, som snor åt sig bidrag så att pensionären blir utan. Det hade hade lika gärna kunnat stå ”Heil Hitler!” på slutet.

Men Sverigedemokrater är inte nazister, åtminstone inte alla. Och även om de vore det så vore de inte farliga, eftersom de är så få och inga seriösa människor eller partier vill samarbeta med dem. Och så många fler kommer de inte att bli. Sveriges demokratiska immunförsvar är för starkt. Utbildning, information, jämlikhet och integration är de bästa botemedlen. Oavsett om det gäller nazism, rasism, främlingsfientlighet, sverigedemokrater eller religiös fanatism. Däremot kan man se dem som ett symptom på problem som behöver lösas. När folk börjar rösta på främlingsfientliga missnöjespartier är det en signal om att vi behöver jobba bättre med just frågor som jämlikhet och integration. Vi behöver bli bättre på att skapa vägar in i det svenska samhället, vi behöver bli bättre på att förklara hur politiken fungerar, och vi behöver jobba hårdare mot diskriminering och för ökad jämställdhet.

Den Sverigedemokratiska lösningen vore såklart att sparka ut dem man inte gillar. Eller förbjuda eller diskriminera mot dem. Men som vanligt är den Sverigedemokratiska ”lösningen” ingen vettig lösning. Eftersom alla partier enats om att SD har fel borde vi också kunna enas om att ökad jämlikhet och integration är den riktiga lösningen på de utmaningar som faktiskt finns.

Moderater, Socialdemokrater, Piratpartister, Vänsterpartister, Folkpartister, Kristdemokrater, Miljöpartister och oberoende kommenterar. Bara en ensam Moderat verkar ha missat att "hets mot folkgrupp" är ett brott i Sverige. Om man bytte ut burkaklädda kvinnor(?) mot judar i filmen kanske han skulle förstå.

Riktiga vinnare

Blev otroligt irriterad och frustrerad över Aftonbladets politiska artiklar idag, just för att de cementerar en helt vansinnig syn på politiken, demokratin och samhället. Att kunna se helheten kan vara svårt, men att lyfta blicken en centimeter ut ur plånboken borde inte vara omöjligt för en politisk reporter.

Enligt den berättelse som skapas varje dag i media handlar politik och att hitta det parti man själv "tjänar" på och rösta på dem. Det finns två ganska uppenbara problem med den tanken. Den första och kanske mest uppenbara är att hitta en definition på vad det är att "tjäna" på något.

Jag tycker till exempel att om skolorna blir bättre så tjänar jag på det. Okej, någon som fortfarande går i skolan tjänar kanske mer på det, men jag räknar mig ändå till de som tjänar på det för det är bra för hela samhället, inte bara de som går i skolan just nu.

Jag tjänar också på att kollektivtrafiken blir bättre och mer tillgänglig. På att det skapas mer arbeten. På att sjuksköterskor och annan vårdpersonal får bättre villkor. Inte bara för att min sambo är sjuksköterska, utan också för att vården, som jag kan behöva, blir bättre. En av de saker jag tjänar allra mest på är att vi får en bättre miljö, och att vi hejdar klimatförändringarna. Men jag tycker också att jag tjänar på att vi har insatser som gör det bättre för som har det svårast, till exempel missbrukare, sjuka och funktionshindrade.

Alla de politiska förslagen tjänar eller förlorar jag på. Ofta direkt som person, men alltid som en del av ett samhälle. Med färre sjuka påverkas jag direkt på så sätt att jag får lättare att själv ta del av vården om det behövs. Men också indirekt genom att friskare människor i min omgivning på många olika sätt också gör livet bättre för mig.

Men i valrörelsen har "tjänar" kommit att betyda bara en sak, hur många kronor mer eller mindre man får i plånboken. Och vad man heller inte lyckats skilja på är plånboken och ens ekonomi. Om du får 100kr mer i månaden på grund av en skattesänkning, men din A-kassa går upp med 200kr för att finansiera skattesänkningen, har du då tjänat på det?

Om en lärare, sjuksköterska, busschaufför eller fastighetsskötare blir av med jobbet för att finansiera en skattesänkning, har jag då tjänat på det? Den bästa politiken borde ju i så fall vara att ta bort skatten helt och hållet. Det skulle vi ju tjäna mest på. Då har vi såklart inga sjukhus eller skolor längre. Och den som inte har en inkomst får såklart inga pengar utan kommer antingen att svälta ihjäl eller drivas till desperata åtgärder. Den som blir sjuk eller bryter ett ben får såklart problem. Men det kanske inte händer mig. Och jag går ju inte i skolan. Och då är jag väl en vinnare i alla fall? Även om gatorna och parkerna jag rör mig i och på inte blir underhållna. Även om min mamma dör för att hon inte längre får medicin. Det är ju inte jag direkt och min plånbok som drabbas.

Att politikens uppgift skulle vara att försöka marknadsföra idén att en viss väljargrupp får mer kronor i plånboken om den eller den får bestämma är motbjudande, och innebär en väldigt konstig människosyn. Min uppgift som politiker är att försöka göra världen, landet och staden bättre. Jag bör driva en politik som så många som möjligt "tjänar på", och då menar jag "tjänar" på riktigt. En politik som gör människor friskare, friare och lyckligare. Som gör att det blir möjligt att leva på ett hållbart sätt, så att jag och våra barn kan fortsätta göra det.

Med en fattig politisk rapportering och en fattig politisk debatt så blir ingen rikare. Vi behöver prata om vilken värld vi vill bo i, vilket samhälle vi vill ha och hur vi ska ta oss dit.

Falsk marknadsföring i politiken

Jag är inte så lättskrämd men något som jag faktiskt tycker är otäckt är när politiker inte säger vad det är de tänker göra, utan bara vad de tror att man vill höra. För en vecka sedan gick Alliansen ut och pratade om en satsning på kollektivtrafik och minskade hastigheter i innerstaden. Det lär väldigt positivt i mina gröna öron och säkert i andras.

Sedan visar det sig att vad det egentligen handlar om är att göra det lättare för bilar att ta sig fram fort, på bekostnad av de som går eller cyklar. Man vill inte ta från bilarna och ge till kollektivtrafiken, utan man vill ta från gångtrafikanter och cyklister och ge till bilarna. Och kanske blir det då också lite över till kollektivtrafiken.

Det är självklart okej att i en demokrati tycka att man bör satsa mer på biltrafiken, även på bekostnad av cyklister, kollektivresenärer eller oss som går. Men då bör man rimligen också säga att det är det man gör. Att stå för den politik man tänker föra är det mes grundläggande i en demokrati. Om man känner att man måste ljuga för att få sin politik att framstå som attraktiv bör man kanske istället fundera på att ändra politiken.

Tyvärr har inte det varit Alliansens metod, de för fortfarande samma extrema högerpolitik med fokus på skattesänkningar, avregleringar och ökade klyftor. Riksdagens eget utredningsorgan konstaterade att Reinfeldts politik ligger till höger om den tidigare partiledaren Bo Lundgrens. Hur mycket arbetarpolitik är det? De har helt enkelt tagit över Socialdemokraternas retorik men behållt sin egen gamla politik.

--------------

Friederike Gerlach om samma ämne.

Piraterna avlossar bredsida mot "gammalpartierna"

Piratpartiet fick oväntat mycket utrymme i media när de idag släppte sitt valmanifest. Oväntat för att ”gammelmedia”, som piratpartister kallar tidningarna, vanligtvis ignorerar dem till förmån för Sverigedemokraterna. Trots att PP i det senaste valet fick dubbelt så många röster som dem.

Den kritik som riktas mot deras valmanifest och politik är inte helt befogad, och inte heller helt rättvis. Den första kritiken är att manifestet inte ger en tillräckligt djup samhällsbeskrivning eller tillräckligt bred problemformulering. Då missar man att det handlar om en valplattform, inte ett partiprogram.

Den andra kritiken är den vi kommer att få höra mest, och den kommer att formuleras som en fråga: ”Var är er politik för problem X”. Välvilliga kritiker kommer att föra fram åsikten att Piratpartiet kanske borde vara en intresseorganisation, som använder lobbyism för att föra fram sina frågor, istället för ett politiskt parti. Samma åsikt framfördes såklart mot Miljöpartiet medan vi var ett enfrågeparti. Och förs fortfarande fram av de som inte hängt med de senaste 20 åren.

Men på samma sätt som de som startade Miljöpartiet insåg att miljöfrågan var för viktig för att överlåtas till befintliga partier, så anser Piratpartiet att frihets-, demokrati- och integritetsfrågorna är tillräckligt viktiga. Jag är böjd att hålla med. Och på samma sätt som Miljöpartiets framgångar tvingade de andra partierna att skapa en miljöpolitik, tvingar Piratpartiet nu de etablerade partierna att ta ställning i integritetsfrågorna.

Dessutom fyller Piratpartiet en viktig demokratisk funktion som sällan omnämns. De engagerar unga människor i politiken och den demokratiska processen, genom att visa att de politiska frågorna har betydelse för oss medborgare. För människors liv. De visar att politik i allra högsta grad är viktigt för alla, även (eller kanske särskilt) för unga människor. Det är att göra demokratin en stor tjänst.

Att Piratpartiet just nu är ett enfrågeparti kan jag stå ut med. Det är en väldigt viktig fråga, och ett ungt parti måste få tid att växa och utvecklas. Jag tycker som aktiv medlem i ett annat ungt parti att det är skönt att se vår demokrati utvecklas. Därför hoppas jag att Piratpartiet kommer in i riksdagen. Gärna på bekostnad av ett gammaldags konservativt parti, eller ett nygammalt främlingsfientligt.

Som man frågar får man svar

Min fråga till M och KD fick ett svar under Pride-festivalen. Ett svar som utmärks av att det egentligen inte är mycket till svar. Frågan var varför M och KD inte vill ta bort en lag som tvingar människor att sterilisera sig mot sin vilja. Svaret är att Reinfeldt tycker det är ett "mörkt kapitel i Svensk historia" och att Hägglund tycker att lagen "inte känns tidsenlig". Det sista är ju dock tvetydigt. Hägglund representerar ju trots allt ett parti som inte är tidsenligt, så han kanske tycker det är positivt otidenliga lagar.

De märkliga reaktioner som man kan se på bloggar som kommenterat detta visar att det finns människor i Sverige som ser andras frihet som ett hot mot sin egen. När sanningen är att när mina medmänniskor blir mer fria och får samma rättigheter som jag, så ökar det också min frihet. Man pratar om att "HBT-personer flyttar fram sina positioner" när det handlar om att människor ska få lika rättigheter. Det är tragiskt.

Tyvärr är nog svaret fruktansvärt enkelt. Fortfarande, i världens mest sekulära land år 2010, finns det människor som tycker så illa om bögar, flator, transor och andra att de inte ens vill att de ska behandlas som människor. Det är såklart inte politiskt korrekt att uttrycka sådana åsikter, så man gömmer sig bakom eufemismer och omskrivningar, men det är i grunden det som det handlar om. Just nu i Uganda dödar man homosexuella. Situationen i Sverige är ljusår ifrån det, men det är samma drivkrafter som ligger bakom.

Det mest pinsamma är dock inte att det fortfarande finns homofober och människor som hatar de som är annorlunda. Det mest pinsamma är att två riksdagspartier i Sverige är beredda att fjäska för dem för att vinna röster. Det här är ingen svår fråga. Vi ska modernisera Sverige och vi ska modernisera vår lagstiftning. Dessa rättigheter är en självklarhet i en demokrati. Vi ska inte förtrycka och kränka folk bara för att några ignoranta människor hatar bögar.

Brott mot tankelagen

Det är inte så populärt att försvara de som är äckliga, men resultatet när man låter bli är att friheter urholkas. Innan jag läste DN's artikel visste jag faktiskt inte att tecknad barnpornografi var olagligt i Sverige. Nu när jag lärt mig det förvånar det mig att inga andra än Piratpartiet pratar om det.

Man måste göra avvägningen mellan individens frihet och sina egna personliga känslor. Bara för att jag tycker något är äckligt kan jag inte förespråka ett förbud. Lag ska baseras på att skydda oskyldiga från skada, och frihet ska man aldrig ens överväga att inskränka om den inte riskerar att skada någon.

Manga, eller Hentai som det faktiskt handlar om är en populär kulturyttring. Det är inte svårt att argumentera för att den är barnpornografisk. Men den är tecknad. Inga barn utsätts för sexuella övergrepp. Anledningen till att barnpornografi är ett avskyvärt brott är att oskyldiga barn drabbas av det. Hentai må vara avskyvärt för vissa, men det kan inte vara ett brott för det finns inget offer.

Det är helt enkelt ett försök att förbjuda vissa tankar, vissa känslor eller en psykisk sjukdom. Att våldta någon ska vara olagligt och kommer alltid att vara olagligt. Men vi ska inte göra det olagligt att tänka, känna eller fantisera om något, oavsett hur äckligt det är. Det är inte så populärt att försvara de som är äckliga, men att lagstifta mot tankar, konst, känslor eller åsikter är inte acceptabelt i en demokrati. Resultatet av denna flathet är att en översättare av lagligt producerade och sålda japanska serietidningar nu blivit dömd för brott mot barnpornografilagen. Lär en intervju med honom här.

Jag tycker det är svagt att inte andra partier, inklusive mitt eget, är beredda att försvara människors frihet bara för att man tycker några av människorna i fråga är äckliga. Uppenbarligen behövs Piratpartiet för frihetsfrågor och demokratifrågor på samma sätt som Miljöpartiet behövs för miljöfrågor.

-----------------------

Madeleine Leijonhufvud, professor i straffrätt håller med.

Det känns förjäkligt att behöva göra reklam för ett annat parti mitt i en valrörelse, för andra gången, men Piratpartister är tyvärr de enda som skriver om detta, läs gärna: Farmor Gun, Emil Isberg, Henrik Alexandersson, MMN-o, Ravenna, Anders S Lindbäcka, Zac, Opassande, Stefan Stenudd, No size fits all (M)

Piratpartiet och Demokratin

Göran Widham skriver på brännpunkt om 4%-spärren och kallar det för en härskarteknik. Jag skulle inte själv använda den beskrivningen men det är en intressant diskussion, och den har nog aldrig varit mer aktuell än just nu.

Sett till opinionsmätningarna är det fler partier än någonsin som ligger nära spärren. Vissa kommer nedifrån, andra uppifrån. Hela fem partier riskerar att åka ur eller inte komma in. Även om det naturligtvis är extremt osannolikt att det skulle hända är det teoretiskt möjligt att inget av dem hamnar i riksdagen. Om Centern, Kristdemokraterna, Vänsterpartiet, Sverigedeemokraterna och Piratpartiet samtliga skulle få 3.9% av rösterna skulle det tillsammans med Övriga-rösterna innebära att mer än 20% av Sveriges väljare inte skulle bli representerade.

Det är som sagt extremt osannolikt, men hur många väljare är det egentligen okej att stänga ute från demokratin? Det är inte särskilt osannolikt att åtminstone 10% av de som går och röstar i nästa val faktiskt blir utan representation i riksdagen och det är ett demokratiskt problem.

Samtidigt har vi idag 9 partier som kan hamna i riksdagen. Personligen kan jag känna att det i sig gör demokratin väldigt otymplig i dess klassiska form. Hur kan man ha en debatt med 9 eller 10 partier representerade? Om man vill vara elak kan man ju argumentera att Alliansen skulle räknas som ett parti. Folkpartiet, Centern och Kristdemokraterna är ju ändå bara stödpartier till Moderaterna i riksdagen, även om de i kommuner och landsting kan driva självständig politik.

Men frågan är om inte Piratpartiet har rätt, och att de är på rätt spår. Med bra utnyttjande av sociala medier skulle den demokratiska dialogen kunna bli inkluderande, utbildande och engagerande. Just nu ser bloggosfären inte riktigt ut så. Den utmärks av väldigt lite samtal och väldigt mycket polemiskt skrikande. Jag gör mig själv skyldig till det. Men det första steget mot en bättre demokratisk dialog borde vara att göra sig av med förtryckande eller odemokratiska strukturer. Kanske vore det mer modernt med en rörligare demokrati. Det vore också roligare för oss som älskar det demokratiska samtalet.

I ett försök att uppmuntra den här debatten gör jag reklam för alla "småpartistiska" bloggar som tar upp ämnet. Demokrati är trots allt viktigare än partipolitik. Läs gärna: Sagor från livbåten (PP), Magnihasa (PP), Robsten (SD), Drottningsylt (PP), Anna Troberg (PP), Farmor Gun (PP), Värmlandspiraten (PP), och Beelzebjörn (PP).

Littorin fick chansen av Aftonbladet

När Littorin fick frågorna om sexköp av Aftonbladet vägrade han kommentera och smet därifrån. Senare lovar han att låta sig intervjuas men väljer istället att avgå 16 timmar efter frågorna och inte ta några frågor. Det sista vi får se av honom är ett fult försök att manipulera genom att skylla på media och använda sina egna barn som sköld. Jag själv var en av de som köpte lögnen och tyckte synd om honom. Efter det har han, Moderaterna, Statsministern och Regeringen fått alla chanser att reparera misstaget. Och misslyckats kapitalt.

När Aftonbladet i tre dagar är tysta om vad för brott Littorin begått så har Littorin och Moderaterna en gyllene chans. De kunde ha kallat till en presskonferens och lagt fram sin sida av händelserna. På så sätt kunde de ha "ägt" nyheten istället för att kastas fram och tillbaka i mediastormen. En strategi som hade varit både intelligent ur ett politiskt och medialt synsätt, men också det ärliga och rätta att göra hade varit att gå ut med hela sanningen och sedan göra sig tillgänglig. Istället gjorde man tvärtom. Man Gömde sig, höll inne med information och sedan försökte man ljuga sig ur krisen.

Uppenbarligen har Sven Otto lyssnat på någon som sagt att det är en rimlig taktik att neka i och med att preskriptionstiden för brottet har löpt ut. I och med att det inte kommer att kunna avgöras i domstol är det enligt någon inhyrd PR-strateg lika sannolikt att det är sant som att det är falskt. Eftersom du inte kommer att dömas kan du lika gärna blåneka hela vägen, motsatsen kommer aldrig att bevisas.

Det är en önskedröm och självklart inte sant. Även om Littorin inte kommer att dömas i domstol är han redan dömd. I media, av väljare och av sina kollegor. Som Lena Melin säger:

"Sven Otto Littorin lämnar alltså regeringen för att han fått frågor om någonting som han fyra dagar senare uppger att han aldrig har gjort."

Redan där blir det löjligt uppenbart. Hade Littorin varit oskyldig hade han självklart svarat på Aftonbladets frågor direkt. Hade han då påstått kategoriskt att han aldrig köpt sex hade det kunnat bli trovärdigt. Om man måste gömma sig i fyra dagar och få PR-rådgivning för att kunna svara att man inte gjort det så blir det inte så trovärdigt. Jag tror att alla som aldrig köpt sex kan svara på den frågan även om de blir väckta mitt i natten. Det är uppenbart att Littorin ljuger. Dessutom verkar det som om Statsministern vet att han ljuger, varför skulle han annars så metodiskt frusit ut och redigerat bort sin gamla bundsförvant?

Nu kan det vara för sent. Även om Moderaterna till slut skulle inse hur krishanteringen bör fungera kan det ha gått för långt. Lögnerna är redan ljugna, trovärdigheten förbrukad. Men ska man på både ett politiskt och personligt plan kunna lägga detta bakom sig måste man göra vissa enkla saker, som den här regeringen tycker är så svårt:

1. Statsministern måste erkänna sitt misstag, att krishanteringen inte fungerade och att han själv hanterat frågan dåligt.
   
   
2. Littorin måste berätta sanningen. Hela sanningen. Var 13:e man i Sverige påstås ha köpt sex, Littorin är långt ifrån unik. Han låg i skilsmässa och var ur balans. Det är mänskligt att göra misstag och man kan bli förlåten, men ska man bli det måste man också vara ärlig.
   
   
3. Littorin måste be om ursäkt. Be om ursäkt till Anna, den prostituerade. Be om ursäkt till media för sin medvetna manipulation och smutskastning. Be om ursäkt till väljarna. Och be om ursäkt till sin familj för vad han har tvingat dem att genomlida, och för hur han försökt använda sina barn som sköld.

Ska Moderaterna och Littorin ha någon chans att lägga detta bakom sig måste de göra detta. Varje ny lögn och varje försök att gömma, manipulera eller distrahera från sanningen bidrar bara till att hålla liv i krisen. Moderaternas image som regeringsdugliga har skjutits i sank i och med denna senaste ministerskandal. Regeringsduglighet har varit Alliansens slagord i valrörelsen hittills, kanske väljer de att tona ner det nu.

Aftonbladet 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10
Svenska Dagbladet 1 2 3 4 5
Dagens Nyheter 1 2 3 4
Expressen 1 2

Sven Otto och Sanningen

Enligt Aftonbladet ska Moderaternas Arbetsmarknadsminister ha begått brott under valrörelsen 2006. När det gäller brottets art är Aftonbladet själva misstänkt ohederliga, eller åtminstone manipulativa. De håller inne informationen (så länge) med hänvisning till att Littorin i och med sin avgång inte längre är en offentlig person.

Om man vill vara cynisk, och det tror jag man kan kosta på sig att vara här, så vill Aftonbladet bara driva upp intresset för nyheten. Särskilt om de kan göra det samtidigt som de plockar "moraliska poäng" på att undanhålla informationen; "Han är inte längre en offentlig person". Självklart kommer sanningen att komma fram, nyheten kommer aldrig att ta slut så länge folk vill veta. Och självklart förstår Aftonbladet detta.

Det man kan sluta sig till är att Aftonbladet åtminstone anser sig själva att ha starka bevis, och uppenbarligen är det ett tillräckligt allvarligt brott för att en minister omedelbart ska avgå och vägra svara på frågor. I det informationsvakuum som Aftonbladet skapar så sprider sig nu skvaller och spekulationer som en löpeld. Själv känner jag mig manipulerad. Först av Sven Otto och Moderaterna, sedan av Aftonbladet.

Om det är som Aftonbladet säger, att Littorin avgick p.g.a ett allvarligt brott han avslöjats med att ha begått, då känner jag mig ljugen för. Uppenbarligen vet Reinfeldt vad det handlar om och har valt att backa upp lögnen. Det känns både förolämpande och korkat. Förolämpande att förtroendevalda ljuger för mig, korkat för att de borde inse att de bara gör saken värre för sig själva. Varje lögn gör bara att nyheten växer.

Dessutom hade jag förhoppningen att det skulle leda till att vi pratar om hur vi ser på och behandlar våra politiker. En debatt om hur vi kan förbättra demokratin, öka människors delaktighet. Hur vi ska få tillgängligheten till makt och inflytande att öka. Hur vi ska skapa en mänskligare, mer verklig och modernare politisk dimension i samhället. Det är en debatt jag gärna hade velat se.

Vem vill bli Arbetsmarknadsminister?

Det var ett känslosamt framträdande av Sven Otto Littorin inför en samlad press idag. Ministern berättade med gråten i halsen om hur medierna behandlat hans familj under den senaste tidens vårdnadstvist. Jag tycker det var starkt på många sätt och att det väcker frågor.

Är det okej av media att behandla politiker på det här sättet? Information och transparens är grundläggande fundament i en demokrati så medborgarna måste ha rätt till information om de människor de väljer. Men vilken information är rimlig, hur mycket information, och finns det några gränser för hur enträget man får försöka få fram informationen? Det enskilda fallet med Littorin är fullt av uppenbara övertramp från journalister, det råder det ingen tvivel om, men hur ser systemet ut, var vill vi ha gränserna?

I rollen som till exempel minister har politikern tydligt avgränsade ansvarsområden. Finansministern har ett demokratiskt ansvar för ekonomin, men inte för sitt kärleksliv. Om en minister eller politiker använder skattepengar på fel sätt är det av intresse för medborgarna. Om en politiker är otrogen mot sin partner, eller har en psykiskt sjuk vän eller familjemedlem är det kanske intressant för medborgare, men inte något de har att göra med.

Det största, viktigaste och mest relevanta krav på information om våra politiker vi kan ställa är hur de utför sitt uppdrag, vad deras mål är, vilka metoder de vill använda och hur deras vision för framtiden ser ut. Det är frågor som borde ställas hela tiden.

Tyvärr tror jag Sven Otto har rätt, att det kommer att bli svårare att engagera människor i politiken om den här utvecklingen fortsätter. Alla riksdagspartier utom Miljöpartiet minskar redan i antal medlemmar. Vad betyder det för demokratin? Kan du tänka dig att bli minister i Sverige? Om inte så har vi ett demokratiskt problem. Ska bara "stålmän" eller människor med perfekta liv kunna bli politiker?

Dags att rensa lite i lögnträsket

Det är kul med valrörelse. Särskilt för alla oss samhällsengagerade som är intresserade av politik och att förbättra världen. Det som inte är särskilt kul är när politiker börjar ljuga om sina motståndare. Jag tänkte passa på att reda ut tre påhitt som cirkulerar om Miljöpartiet.

Lögnen: Miljöpartiet vill förbjuda inrikesflyg söder om Sundsvall

Sanningen: Miljöpartiet vill få bort behovet av inrikesflyg i de relativt tätbefolkade södra delarna av Sverige genom att bygga höghastighetståg och rusta upp befintlig järnväg. Samtidigt är Miljöpartiet väldigt kritiskt till att som idag skattesubventionera flyget. Flyget är det enda transportsätt som inte betalar skatt för sitt bränsle och sveriges kommuner spelas idag ut mot varandra av flygbolagen för att skattesubventionera flygplatserna. Det har lett till att det är billigare att flyga från Norrköping till Barcelona än att ta tåget till Göteborg. Det är inte hållbart.

Lögnen: Peter Eriksson har en SUV som han kör omkring i

Sanningen: Peter Eriksson kör en bensinsnål Citroen. Han har aldrig haft en SUV. Hans förra fru ägde en SUV för flera år sedan.

Lögnen: Maria Wetterstrand flygpendlar till Finland

Sanningen: Maria är gift med en Finsk riksdagsledamot och åker ofta till Finland, så långt stämmer det. Men hon åker färja. De få gånger det inte är praktiskt möjligt så flyger hon, och då är hon dessutom så medveten att hon klimatkompenserar, något hon naturligtvis inte är skyldig att göra.

Det är ett privilegium att bo i en demokrati, mindre än hälften av alla länder är demokratiska. Men det innebär också ett särskilt ansvar, både för medborgare, journalister och politiker. Medborgarna måste informera sig, engagera sig och inte minst rösta. Journalister måste försöka ge medborgarna den information de behöver för att fatta medvetna beslut. Och politiker måste säga sanningen. Att ljuga om sina motståndare är inte en okej 'taktik', det är direkt skadligt för demokratin. Det ökar inte bara politikerföraktet utan undergräver hela det politiska systemet.

Att ha olika perspektiv är naturligt. Att välja ut just de fakta som stöder ens ståndpunkt är förståeligt. Att avsiktligt ljuga om fakta och hitta på saker är moraliskt och demokratiskt korrupt. Då har maktbegäret tagit över helt och respekten för människors demokratiska rättigheter försvunnit.

Demokratins väktare

Deltog i ett väldigt intressant seminarium om politik och journalistik för ett tag sedan, kom att tänka på det när jag idag läste om hur en av Sveriges största dagstidningar springer ärenden åt Alliansen. Att SvD's ledarredaktion på order från Reinfeldt och Regeringskansliet ska 'krossa' Maria Wetterstrand, att de ska ge journalisterna order att 'granska' Miljöpartiet istället för Socialdemokraterna. Att den uttalade strategin är att sänka Marias popularitet.

På seminariet pratades det högtidligt om journalisternas uppdrag. Att ge medborgarna den information de behöver för att fatta demokratiska beslut. Journalisterna som demokratins väktare. En mycket sympatisk målsättning. Tyvärr inte alltid så nära verkligheten.

På en teoretisk nivå kanske man kan påstå att journalister har det uppdraget, men ser man till hur den struktur de arbetar i fungerar så är det ganska långt från sanningen. Tidningars uppdrag är att sälja annonser, prenumerationer och lösnummer. Journalisternas verkliga roll blir då att göra en produkt som så många som möjligt vill ha. Självklart är hög trovärdighet en bra egenskap att ha när man säljer annonser, men antalet läsare smäller högre. Det är den ekonomiska verkligheten, och den kan man kanske leva med. Även om jag misstänker att man inte drömmer om att skriva om kändisskvaller när man går journalisthögskolan.

Men att gå regeringsmaktens ärenden i en propagandakampanj, att ta order från de som de påstås vara satta att bevaka. Då har man inte bara misslyckats i sitt uppdrag, man skadar hela demokratin och säljer sin egen trovärdighet.

Demokratisk terrorism

Äntligen är svenskarna på väg hem. Jag får nästan lite dåligt samvete när jag blir glad över det. 12 miljoner människor är ju ändå kvar i området och kommer att fortsätta drabbas av Israels statsterror. Både Palestinier och Israeler. Israel som är "regionens enda demokrati"

Hur går demokrati och terrorism ihop? Demokrati handlar inte bara om folkval, det handlar också om demokratiska värderingar som lika rätt inför lagen och yttrandefrihet. Israel misslyckas kapitalt med att uppfylla de kraven. I verkligheten är Israel en apartheidstat, där en del av befolkningen har privilegier och rättigheter som andra delar inte har. Yttrandefriheten inskränks gång på gång, och även judar med impopulära åsikter stoppas eller väljer till slut att emigrera.

Något av det obehagligaste i den brutala attacken mot Ship to Gaza var att den genomfördes sent på natten, efter att all kommunikationsutrustning slagits ut, och av maskerade kommandosoldater. Uppenbarligen tycker inte ens Israels egen regim att det de sysslar med tål dagsljus. Bara kriminella maskerar sig och utför sina illdåd i skydd av mörker. En demokrati hindrar inte aktivt folk att granska sin verksamhet.

Fler båtar är på väg. FN har fördömt Israels brott mot internationell rätt. Till och med de mest borgerliga kommentatorerna anser att blockaden mot Gaza måste brytas. Hur kommer den demokratiska staten Israel att reagera? Nu finns chansen till besinning. Kanske inser Israel att de håller på att måla in sig i ett politiskt hörn utan allierade.

En del svenska extremister påstår att hjälpsändningar är att betrakta som krigsprovokationer, och att hjälparbetarna "ville dö".

Tyvärr tillhör de inte extremistiska partier utan Folkpartiet, Moderaterna och KD. Jag hoppas och tror att ALLA svenska riksdagspartier respekterar mänskliga rättigheter. Och jag hoppas att dessa politiker förstår att de utnyttjar ett demokratiskt privilegium som de inte skulle kunna dra nytta av i det land vars agerande de försvarar.

Som Lasse Stjernkvist uttryckte det idag: "Hur kan ett land som inte funnits utan FN och folkrätt strunta i FN och folkrätt?".

Bra klimat i Vänsterpartiet

Oavsett fråga tycker jag alltid att det är lite skönt när en partistyrelse blir överkörd. Inte att jag vill att de ska bli det hela tiden, då har man nog valt fel styrelse, men att styrelsen då och då blir tillrättavisad av medlemmarna visar att man har en demokrati som fungerar.

Den här gången gällde det Klimatfrågan, och huruvida den skall stå med i Vänsterns valplatform som en prioriterad fråga. Inte särskilt kontroversiellt egentligen, många vänsterpartister är väldigt miljö- och klimatmedvetna och de flesta inser hur oerhört viktig frågan är. Jag tror att Partistyrelsen hade ett annat resonemang än det rent politiska, jag tror att de tänkte taktiskt.

Problemet med Klimatfrågan för andra politiska partier är att området redan är "inmutat". Alla mätningar visar att i miljö- och klimatfrågor har Miljöpartiet överlägset störst förtroende. Det innebär att risken finns att man "ger" röster till MP genom att prata om det.

Självklart är jag som Miljöpartist bara glad att fler partier lyfter frågan. Och självklart är jag glad om det ger mer röster till oss. Men ännu gladare är jag att en så viktig fråga, som vi var ensamma om att driva så länge, äntligen är högt upp på agendan i andra partier också. Ska vi kunna genomföra de förändringar som behövs så krävs det att andra inser vikten av problemet. I Moderaternas handlingsprogram kommer klimatet långt ner, och där kan man läsa:

"En modern miljöpolitik vilar på marknadsekonomisk grund. En stark ekonomi och tillväxt är förutsättningar för att finna lösningar på miljöutmaningarna"

Man har med andra ord inte förstått någonting. Tillväxtfokuseringen och marknadsekonomin är vad som skapat problemet. Lösningen ligger i politiken, i folkrörelsen och i omställningen till ett hållbart samhälle. Att tro att marknaden ska lösa klimatkrisen är som att tro att man kan bota cancer genom att röka cigaretter.

Stolthet betyder frihet

Som vit hetero man, född i ett av världens rikaste länder tillhör jag den mest priviligerade gruppen som någonsin funnits. När jag söker jobb behöver jag inte oroa mig för att hamna sist i högen av ansökningar, jag behöver inte oroa mig för att bli diskriminerad eller att någon ska slå ner mig p.g.a min sexualitet. Ändå är Prides manifestation för frihet i högsta grad aktuell för mig. Frihet är nämligen en besynnerlig sak. Om vi har två äpplen och delar på dem får vi ett var, men om du får mer frihet får jag också det. Frihet gagnar alla.

Det finns grupper i samhället som tror att de stärker sig själva genom att frånta andra människors deras friheter. Höger-kristna som tror att det stärker deras egna äktenskap om bögar inte får gifta sig i kyrkan. Sverigedemokrater som tror att de blir starkare om andra grupper inte får utöva sin religion eller kultur. De är rädda, ängsliga och arga. Och de har fel.

Det faktum att fundamentaliser får uttrycka sina åsikter garanterar också att jag får uttrycka mina. Om bögar får hångla öppet och gifta sig i kyrkan ökar det också min frihet. Pastor Martin Niemöller uttryckte det bäst:

THEY CAME FIRST for the Communists,

and I didn't speak up because I wasn't a Communist.

THEN THEY CAME for the Jews,

and I didn't speak up because I wasn't a Jew.

THEN THEY CAME for the trade unionists,

and I didn't speak up because I wasn't a trade unionist.

THEN THEY CAME for me

and by that time no one was left to speak up.

Pride är inte bara ett firande av HBTQ-rörelsen, inte bara en manifestation för frihet för en liten grupp i samhället. Det är en viktig pågående revolution för solidaritet, medkänsla, kunskap och rättvisa. Som gagnar oss alla.