Littorin fick chansen av Aftonbladet

När Littorin fick frågorna om sexköp av Aftonbladet vägrade han kommentera och smet därifrån. Senare lovar han att låta sig intervjuas men väljer istället att avgå 16 timmar efter frågorna och inte ta några frågor. Det sista vi får se av honom är ett fult försök att manipulera genom att skylla på media och använda sina egna barn som sköld. Jag själv var en av de som köpte lögnen och tyckte synd om honom. Efter det har han, Moderaterna, Statsministern och Regeringen fått alla chanser att reparera misstaget. Och misslyckats kapitalt.

När Aftonbladet i tre dagar är tysta om vad för brott Littorin begått så har Littorin och Moderaterna en gyllene chans. De kunde ha kallat till en presskonferens och lagt fram sin sida av händelserna. På så sätt kunde de ha "ägt" nyheten istället för att kastas fram och tillbaka i mediastormen. En strategi som hade varit både intelligent ur ett politiskt och medialt synsätt, men också det ärliga och rätta att göra hade varit att gå ut med hela sanningen och sedan göra sig tillgänglig. Istället gjorde man tvärtom. Man Gömde sig, höll inne med information och sedan försökte man ljuga sig ur krisen.

Uppenbarligen har Sven Otto lyssnat på någon som sagt att det är en rimlig taktik att neka i och med att preskriptionstiden för brottet har löpt ut. I och med att det inte kommer att kunna avgöras i domstol är det enligt någon inhyrd PR-strateg lika sannolikt att det är sant som att det är falskt. Eftersom du inte kommer att dömas kan du lika gärna blåneka hela vägen, motsatsen kommer aldrig att bevisas.

Det är en önskedröm och självklart inte sant. Även om Littorin inte kommer att dömas i domstol är han redan dömd. I media, av väljare och av sina kollegor. Som Lena Melin säger:

"Sven Otto Littorin lämnar alltså regeringen för att han fått frågor om någonting som han fyra dagar senare uppger att han aldrig har gjort."

Redan där blir det löjligt uppenbart. Hade Littorin varit oskyldig hade han självklart svarat på Aftonbladets frågor direkt. Hade han då påstått kategoriskt att han aldrig köpt sex hade det kunnat bli trovärdigt. Om man måste gömma sig i fyra dagar och få PR-rådgivning för att kunna svara att man inte gjort det så blir det inte så trovärdigt. Jag tror att alla som aldrig köpt sex kan svara på den frågan även om de blir väckta mitt i natten. Det är uppenbart att Littorin ljuger. Dessutom verkar det som om Statsministern vet att han ljuger, varför skulle han annars så metodiskt frusit ut och redigerat bort sin gamla bundsförvant?

Nu kan det vara för sent. Även om Moderaterna till slut skulle inse hur krishanteringen bör fungera kan det ha gått för långt. Lögnerna är redan ljugna, trovärdigheten förbrukad. Men ska man på både ett politiskt och personligt plan kunna lägga detta bakom sig måste man göra vissa enkla saker, som den här regeringen tycker är så svårt:

1. Statsministern måste erkänna sitt misstag, att krishanteringen inte fungerade och att han själv hanterat frågan dåligt.
   
   
2. Littorin måste berätta sanningen. Hela sanningen. Var 13:e man i Sverige påstås ha köpt sex, Littorin är långt ifrån unik. Han låg i skilsmässa och var ur balans. Det är mänskligt att göra misstag och man kan bli förlåten, men ska man bli det måste man också vara ärlig.
   
   
3. Littorin måste be om ursäkt. Be om ursäkt till Anna, den prostituerade. Be om ursäkt till media för sin medvetna manipulation och smutskastning. Be om ursäkt till väljarna. Och be om ursäkt till sin familj för vad han har tvingat dem att genomlida, och för hur han försökt använda sina barn som sköld.

Ska Moderaterna och Littorin ha någon chans att lägga detta bakom sig måste de göra detta. Varje ny lögn och varje försök att gömma, manipulera eller distrahera från sanningen bidrar bara till att hålla liv i krisen. Moderaternas image som regeringsdugliga har skjutits i sank i och med denna senaste ministerskandal. Regeringsduglighet har varit Alliansens slagord i valrörelsen hittills, kanske väljer de att tona ner det nu.

Aftonbladet 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10
Svenska Dagbladet 1 2 3 4 5
Dagens Nyheter 1 2 3 4
Expressen 1 2

Vem vill bli Arbetsmarknadsminister?

Det var ett känslosamt framträdande av Sven Otto Littorin inför en samlad press idag. Ministern berättade med gråten i halsen om hur medierna behandlat hans familj under den senaste tidens vårdnadstvist. Jag tycker det var starkt på många sätt och att det väcker frågor.

Är det okej av media att behandla politiker på det här sättet? Information och transparens är grundläggande fundament i en demokrati så medborgarna måste ha rätt till information om de människor de väljer. Men vilken information är rimlig, hur mycket information, och finns det några gränser för hur enträget man får försöka få fram informationen? Det enskilda fallet med Littorin är fullt av uppenbara övertramp från journalister, det råder det ingen tvivel om, men hur ser systemet ut, var vill vi ha gränserna?

I rollen som till exempel minister har politikern tydligt avgränsade ansvarsområden. Finansministern har ett demokratiskt ansvar för ekonomin, men inte för sitt kärleksliv. Om en minister eller politiker använder skattepengar på fel sätt är det av intresse för medborgarna. Om en politiker är otrogen mot sin partner, eller har en psykiskt sjuk vän eller familjemedlem är det kanske intressant för medborgare, men inte något de har att göra med.

Det största, viktigaste och mest relevanta krav på information om våra politiker vi kan ställa är hur de utför sitt uppdrag, vad deras mål är, vilka metoder de vill använda och hur deras vision för framtiden ser ut. Det är frågor som borde ställas hela tiden.

Tyvärr tror jag Sven Otto har rätt, att det kommer att bli svårare att engagera människor i politiken om den här utvecklingen fortsätter. Alla riksdagspartier utom Miljöpartiet minskar redan i antal medlemmar. Vad betyder det för demokratin? Kan du tänka dig att bli minister i Sverige? Om inte så har vi ett demokratiskt problem. Ska bara "stålmän" eller människor med perfekta liv kunna bli politiker?

Dags att rensa lite i lögnträsket

Det är kul med valrörelse. Särskilt för alla oss samhällsengagerade som är intresserade av politik och att förbättra världen. Det som inte är särskilt kul är när politiker börjar ljuga om sina motståndare. Jag tänkte passa på att reda ut tre påhitt som cirkulerar om Miljöpartiet.

Lögnen: Miljöpartiet vill förbjuda inrikesflyg söder om Sundsvall

Sanningen: Miljöpartiet vill få bort behovet av inrikesflyg i de relativt tätbefolkade södra delarna av Sverige genom att bygga höghastighetståg och rusta upp befintlig järnväg. Samtidigt är Miljöpartiet väldigt kritiskt till att som idag skattesubventionera flyget. Flyget är det enda transportsätt som inte betalar skatt för sitt bränsle och sveriges kommuner spelas idag ut mot varandra av flygbolagen för att skattesubventionera flygplatserna. Det har lett till att det är billigare att flyga från Norrköping till Barcelona än att ta tåget till Göteborg. Det är inte hållbart.

Lögnen: Peter Eriksson har en SUV som han kör omkring i

Sanningen: Peter Eriksson kör en bensinsnål Citroen. Han har aldrig haft en SUV. Hans förra fru ägde en SUV för flera år sedan.

Lögnen: Maria Wetterstrand flygpendlar till Finland

Sanningen: Maria är gift med en Finsk riksdagsledamot och åker ofta till Finland, så långt stämmer det. Men hon åker färja. De få gånger det inte är praktiskt möjligt så flyger hon, och då är hon dessutom så medveten att hon klimatkompenserar, något hon naturligtvis inte är skyldig att göra.

Det är ett privilegium att bo i en demokrati, mindre än hälften av alla länder är demokratiska. Men det innebär också ett särskilt ansvar, både för medborgare, journalister och politiker. Medborgarna måste informera sig, engagera sig och inte minst rösta. Journalister måste försöka ge medborgarna den information de behöver för att fatta medvetna beslut. Och politiker måste säga sanningen. Att ljuga om sina motståndare är inte en okej 'taktik', det är direkt skadligt för demokratin. Det ökar inte bara politikerföraktet utan undergräver hela det politiska systemet.

Att ha olika perspektiv är naturligt. Att välja ut just de fakta som stöder ens ståndpunkt är förståeligt. Att avsiktligt ljuga om fakta och hitta på saker är moraliskt och demokratiskt korrupt. Då har maktbegäret tagit över helt och respekten för människors demokratiska rättigheter försvunnit.

Vem är minst sämst?

För många år sedan satt jag på en restaurang på Kungsgatan i Norrköping och snackade med en taxichaffis. Jag jobbade själv som telefonförsäljare vid tillfället och vi diskuterade vem av oss som tillhörde den mest föraktade yrkesgruppen.

Själv tyckte jag att taxichaffis var ett förhållandevis nobelt yrke. Trots allt tillhandahåller man ju en tjänst som folk behöver, särskilt då äldre och handikappade som annars skulle ha svårt att ta sig någonstans. Som försäljare bestod mitt arbete i att övertyga folk att köpa produkter de inte behöver. För mig var det självklart att jag förtjänade ett större förakt än min taxikompis.

När vi ställde frågan till restaurangägaren, en assyrier (såklart) formulerade jag den såhär:

"Om din dotter kom hem och sa att hon var kär i två killar och inte kunde bestämma sig, den ena var en taxichaffis och den andra en telefonförsäljare, vilken skulle du vilja att hon valde?"

"Telefonförsäljare!" Blixtsnabbt. Ingen tvekan. När vi sedan ställde frågan till en "etnisk svensk" så blev svaret lika stensäkert "Taxichaffis".

Okej, med ett så imponerande statistisk urval skulle jag vilja påstå att vi med säkerhet kan dra slutsatsen att det finns grundläggande kulturella värderingsskillnader i synen på service respektive försäljning mellan svenskfödda och utlandsfödda. Någonting som dock verkar universiellt är föraktet för en annan yrkesgrupp. Politiker.

Ingen litar på politiker, oavsett var de kommer ifrån. Och ingen tycker om dem. Politiker ljuger, fifflar och gör av med våra surt förvärvade pengar. Desutom kan de ingenting, förstår ingenting, och har ingen aning om hur vanliga människor har det. Märkligt egentligen. Var kommer dessa underliga djur som kallas politiker ifrån? Är de inte ordentligt socialiserade eller vad handlar det om?

För drygt 3 år sedan knallade jag in på Miljöpartiets kansli i Norrköping och sa att jag ville bli medlem och hjälpa till inför valet. Sedan dess har jag blivit vald till vice Ordförande i lokalavdelningen och sitter i kommunens Arbetsmarknad- och Vuxenutbildningsnämnd, samt Kultur- och Fritidsnämnden. Sedan dess har jag träffat massvis med politiker. Är de då så konstiga som man kan tro? Nej, de är bra mycket konstigare än så.

Det verkar som en del människor (antagligen på grund av barndomstrauman) är beredda att lägga massor av tid och energi, oftast utan ersättning, för att göra samhället och världen "bättre". Folk deltar i möten, läser massor av skittråkiga protokoll och rapporter och går på studiebesök eller pratar med personal för att sätta sig in i frågor som oftast inte berör dem själva, med idén att de ska kunna fatta så bra beslut som möjligt. Oerhört märkligt. Det visar sig att till och med de med de mest befängda idéer (lär: Kristdemokrater och Moderater) ändå i grunden drivs av något sorts sjukligt behov av att kunna påverka sin omgivning och göra situationen bättre för sina medmänniskor. Som sagt, mycket märkliga djur.

Det finns antagligen en evolutionsbiologisk förklaring till detta betéende, och jag funderar på att maila Richard Dawkins för att be honom forska i ämnet. Själv har jag drabbats av en motvillig respekt för mina politiska motståndare, något som förhoppningsvis går över i den kommande valrörelsen.