De verkliga hindren för ett samarbete mellan M och MP

Den politiska sport- och speljournalistiken verkar tro att den parlamentariska krisen kan lösas bara Moderaterna och Miljöpartiet kan enas i några sak- eller personfrågor. De riktiga hindren för ett samarbete är ohyggligt mycket större än så, och handlar främst om ideologi, inte sakpolitik.

Moderaterna tror att en evig ekonomisk tillväxt är möjlig och önskvärd. Miljöpartiet förstår att evig tillväxt är omöjlig, och tycker inte den är önskvärd heller. Man förstår att den ensidiga jakten på ständigt ökad BNP är grunden till många av de allra största problemen idag.

Moderaterna lever i villfarelsen att ökade klyftor i samhället är bra för ekonomin. Miljöpartister vill ha ökad jämställdhet och jämlikhet, för att vi vet att det är bra för människorna. Dessutom vet vi att idén om att ökade klyftor skulle vara bra för ekonomin sedan länge är motbevisad. Ökade klyftor är inte ens bra för de få procent som tjänar på det rent ekonomiskt.

Kulturen i partierna är också diametralt motsatta. Moderaterna är ett gubbstyrt parti med stark hierarki och makt hos ledare. Miljöpartiet är en demokratisk folkrörelse med stort medlemsinflytande och en majoritet av kvinnor och ungdomar.

Miljöpartiet ser klimatförändringarna som ett stort problem. För Moderaterna är det klimatpolitiken som är problemet.

Det faktum att både MP och M vill sänka eller ta bort tjänstemomsen är inte tillräckligt för att bygga ett samarbete. Miljöpartiet och Moderaterna är varandras motsatser i både värderingar och världssyn. Både ideologiskt och i sin kultur. Från ett grönt perspektiv representerar kärnan i Moderaternas politik problemet, inte lösningen. Som tur är representerar Moderaterna också dåtiden, konservatismen, patriarkatet och en gammalmodig syn på världen, medan Miljöpartiet representerar den gröna framtid som är på väg.

SD som vågmästare, bra för demokratin

Alla riksdagspartier har tydligt deklarerat att de inte kan tänka sig ett samarbete med Sverigedemokraterna oavsett valresultat. SD själva ojar sig och kallar det odemokratiskt. Sanningen är såklart att det är i högsta grad demokratiskt, och kanske också bra för demokratin.

Det finns inget krav på att samarbeta med andra partier i en demokrati och Sverigedemokraterna har sig själva att skylla. I de kommuner de har tagit plats har de visat hur oseriösa, ointresserade och oinsatta de är. Och hur dåliga de är på att föra politik. I Norrköping, där de var en hårsmån från att bli vågmästare har de inte ens någon som fyller deras stolar i fullmäktige. Det går inte att samarbeta med någon som inte är seriös. Vill ingen samarbeta med en får man inget inflytande, så fungerar demokratin.

Samtidigt ser vi nu att SD kommer att hamna i vågmästarposition i flera kommuner, och till och med i riksdagen. Det är något som väldigt många verkar rädda för, men jag tror lika gärna att det kan vara bra för vår demokrati.

Styrkan i en demokrati är just dialogen, granskningen av idéer och samarbete. Inget parti sitter inne med alla sanningar och idéer blir bättre av att diskuteras. Men dagens blockpolitik skapar väldigt lite utrymme för riktig dialog. Den som har lyckats bilda regering bestämmer, och övriga 49% får stå bredvid och klaga. Med en vågmästare som ingen vill samarbeta med kan man inte längre jobba så. Man kommer att behöva söka breda lösningar, man kommer att behöva förhandla med sina ”motståndare” och man kommer att behöva utvärdera sin egen politik.

AB 1, 2, 3, 4, 5
SvD 1, 2, 3
DN 1, 2, 3, 4

Bengt Cete skriver den hittills mest träffsäkra analysen av vad Sverigedemokraternas valresultat egentligen betyder.

Budgeten för jorden sprack igår

Fram tills igår levde vi på räntan. Sedan tog inkomsten slut och vi började leva på det sparade kapitalet. Resursen vi pratar om är planeten vi lever på. Säg att du får din lön den 25:e varje månad, och att det nu är den 14:e och alla dina pengar är slut. Nu måste du låna pengar eller använda dina besparingar. Nästa månad kommer pengarna vara slut ännu tidigare, och du måste återigen ta från dina besparingar eller låna.

Skillnaden är att vi inte har en annan planet att låna från. Vi måste ta av våra besparingar, som varje år blir mindre och mindre. Vem som helst kan räkna ut att det inte är hållbart. Ändå fortsätter vi leva som om det vore det, och jagar en ständigt ökande tillväxt och konsumption av våra resurser. Samtidigt som vi med utsläpp, skövling, utfiske och annat hela tiden minskar planetens förmåga att producera.

Mats Monsen skriver bra om det befängda i att prata om "Miljöetik". Vem kan egentligen försvara ett sätt att agera som oundvikligen leder till en ekologisk och ekonomisk katastrof? Tyvärr går fortfarande kortsiktiga "vinster" före långsiktig förmåga att leva. Valrörelsen i Sverige handlar om RUT-avdrag och sexskandaler. I världens största ekonomi, USA, handlar det om privat sjukvård och sexskandaler. Men i Maldiverna handlar det om att hela deras land är på väg att hamna under havsytan på grund av klimatförändringarna. Är det dit vi måste komma innan vi tar frågan på allvar här i den rika delen av världen?

SvD: 1

AB: 1