En offentlig person

Till att börja med är det ganska nytt för mig. Jag visste inte ens att jag var en offentlig person förrän häromdagen när jag figurerade som "Toppolitiker" i lokaltidningen Folkbladet. Nyheten var att toppolitikern (jag alltså), jagas av kronofogden. Det kryddades också med att jag livnärt mig på poker och lite spännande insinuationer om att jag skulle gömt undan pengar på hemliga bankkonton. En ganska smaskig artikel. Jag har nog läst många liknande tidigare, men då har det inte handlat om mig.

Vad gäller de fakta som läggs fram är det väl lite blandat. De konkreta sakerna stämmer ju. Jag har tidigare livnärt mig på att spela poker, och jag har en skuld hos kronofogden. Att jag skulle vara en "toppolitiker" är väl smickrande, men eftersom jag inte får något betalt och inte har något tungt uppdrag och bara står fyra på kommunlistan är det väl egentligen att ta i. Fritidspolitiker är nog mer rättvisande. Jagas gör jag väl egentligen inte heller eftersom jag frivilligt betalar av på min skuld varje månad och finns tillgänglig om någon vill få tag på mig.

Men även om jag inte tror att all uppmärksamhet är bra uppmärksamhet så förde det åtminstone något positivt med sig, jag började fundera på det där med att vara en offentlig person. Och jag funderade på någonting annat, det där med skam och ångest.

Självklart är det skamfullt för mig att jag har en skuld som jag inte betalt av ännu. Trots att var tionde svensk nuförtiden är registrerad hos kronofogden och nästan alla har skulder på ett sätt eller ett annat. Det är pinsamt och generande att behöva erkänna det. Och då började jag tänka på en massa andra saker som jag också tycker är pinsamma, jobbiga, skamfulla eller ångestframkallande. Och jag insåg att jag fortfarande känner skam och ångest för saker ända sedan jag föddes, som om det vore idag och nu det hände.

Jag skäms fortfarande för att jag grät när jag blev slagen i magen första dagen i min nya skola. Trots att jag såklart vet att det inte var mitt fel, eller att det inte är någonting att skämmas för. Jag skäms för att vi var fattiga när jag var liten och att jag tidvis blev mobbad. Skäms för alla korkade saker jag sagt och gjort på fyllan i min ungdom. Skäms för alla misstag och alla misslyckande, varenda sak jag gjort fel och varenda sak jag sagt fel... allt det känner jag att jag fortfarande skäms för. Mitt liv hittills har inte varit ett rakt spår mot lycka och framgång.

Jag växte upp i Hageby med en ensamstående mamma och två syskon, ett tag bodde vi på landet istället. Jag flyttade hemifrån när jag var fjorton eller femton för att börja på KomVux. Hade svårt med skolgången, kände mig frustrerad och understimulerad. Fyllde arton under den förra finanskrisen och gick rakt ut i arbetslösheten. Sysslade med lite allt möjligt, från kortfilmsprojekt till att arrangera konserter eller jobba i garderob på en rockklubb. Ibland gick jag på socialbidrag och ibland hade jag något osäkert jobb. Den mesta tiden läste jag böcker eller umgicks med andra som var arbetslösa och hade samma intressen som jag.

Efter millennieskiftet drabbades jag av en depression. Jag antar att det var en kombination av existentiell ångest och den stress man lever med när man aldrig vet om man kommer ha några pengar nästa vecka. Men båda sakerna var vad jag då ansåg vara normalt, och i viss mån fortfarande tycker är normalt. Eftersom många lever så, och många funderar över vad meningen med livet är, eller hur vi ska kunna lösa alla de problem mänskligheten står inför. Självklart är det också skamfullt att erkänna att man varit deprimerad och behövt hjälp för att klara sig.

Jag har alltid gillat att diskutera och ibland att provocera. Det är så jag har kommit fram till de slutsatser och åsikter jag har idag, genom att stöta dem och blöta dem mot med de människor jag mötte och umgicks med. Ända sedan jag var liten har jag varit nästan sjukligt frågvis. Jag vill veta hur allting fungerar. Min mamma brukar berätta två saker om mig som litet barn, att jag alltid skulle fråga om allting och att jag inte grät första gången förrän jag var 6 månader gammal, då visade det sig att jag hade en öroninfektion. Så är det fortfarande, jag vill fortfarande veta allting och förstå hur allting fungerar, och jag tycker inte om att visa mig svag.

Dock har jag kommit till slutsatsen att min ovilja att visa mig svag ironiskt nog är min största svaghet. Därför berättar jag allt det här istället för att försöka dölja eller skönmåla det. För vad är egentligen det värsta som kan hända? Det finns bara tre saker man egentligen behöver. Mat, husrum och vänner. Eftersom jag bor i Sverige är de två första sakerna garanterade, och vänner tror jag alltid att jag kommer att ha.

För 5-6 år sedan fick jag jobb på ett telemarketingbolag. Eftersom jag ägnat hela livet åt att diskutera med folk och försöka övertyga människor så var det inte så svårt för mig. Jag är också väldigt analytisk och självkritisk, så jag lyssnade på mina samtal och argument för att hela tiden förbättra dem. Det gick väldigt bra för mig och jag blev befordrad till mellanchef. Men även om det var skönt att inte behöva oroa sig för att betala hyran kändes det inte bra. Jag ägnade hela dagarna först åt att sälja saker som jag inte ens var säker på att folk behövde, och sedan med att vara chef för ett helt gäng som skulle sälja saker.

Under tiden spelade jag poker på fritiden, om än inte så mycket. Jag har alltid älskat strategispel och var en väldigt lovande schackspelare när jag var ung. Så poker var inga problem på en intellektuell nivå, även om jag tyckte det var lite tråkigt efter ett tag. En dag gick jag in till chefen och sade upp mig. Även om jag gillade mina arbetskamrater gillade jag inte jobbet. Det kändes meningslöst att bara försöka få folk att sälja och köpa saker och jag gillade inte heller sättet företaget behandlade sina anställda, de som inte lyckades.

Istället bestämde jag mig för att försöka leva på poker och lägga all den fritid jag nu fick på något mer meningsfullt. Bland annat gick jag då med i Miljöpartiet, för det kändes som ett väldigt bra sätt att bidra till ett bättre samhälle. Jag är för övrigt helt övertygad om att alla människor har den drivkraften, att göra världen bättre, annars skulle vi aldrig ha överlevt. En del tappar den bara, eller får den tagen från sig av samhället.

Tyvärr har jag aldrig varit särskilt girig. När man växer upp utan pengar och lever utan pengar tror jag man kan hantera det på två olika sätt. Antingen blir man fixerad vid att få så mycket pengar som möjligt, eller så bestämmer man sig för att pengar inte är så viktigt. För mig har pengar aldrig blivit så viktigt, även om jag såklart tycker det är roligare att ha dem än att inte ha dem. Men ska man leva på att spela poker är det bra om man är girig.

Istället för att spela så mycket som möjligt spelade jag så lite som jag kunde. När jag väl fått ihop pengar till det viktigaste gjorde jag hellre annat med min tid. Förutom det vanliga, som att umgås med kompisar, läsa, titta på film så lade jag väldigt mycket tid på Miljöpartiet och andra föreningar. Det är det mest meningsfulla jag gjort i mitt liv hittills. Det är nog också det som jag är mest stolt över i mitt liv.

Genom att engagera mig politiskt har jag kunnat få genom förändringar som konkret förbättrat andra människors liv. Jag har jobbat främst med arbetsmarknad och flyktingfrågor, vilket berör två av de grupper som har det svårast i samhället. Flyktingar och arbetslösa. Jag tycker det är väldigt kul av rent egoistiska skäl, man mår nämligen alldeles fruktansvärt bra av att hjälpa andra människor. Det är medicinskt bevisat. Och engagerar man sig politiskt får man chansen att hjälpa väldigt många.

Den andra saken som är stimulerande handlar om problemlösning. Att hämta in information, genom att läsa och prata med människor. Att tänka och diskutera fram lösningar och hitta vägar att få dem till att bli verklighet. Det är nog bland det mest stimulerande och kreativa man kan syssla med, och jag älskar det.

Min förstående sambo är också Miljöpartist och har gått med på att stå för mat och hyra just nu. Så att jag ska kunna arbeta på heltid som valansvarig för Miljöpartiet i Norrköping, utan att behöva sitta uppe på nätterna och gneta ihop pengar på poker. En effekt av mitt politiska engagemang visade sig vara att jag blev en offentlig person. Som du säkert märkt är jag inte direkt skapt för det. Jag är långt från perfekt med en trasslig och kringelikrokig livshistoria bakom mig, och kanske framför mig också.

Men jag har också bestämt mig för att sluta skämmas för min bakgrund och mina tillkortakommanden, även om många kanske tycker att jag borde göra det. Nu kommer jag att vara en offentlig person fram till valet och varför försöka vara perfekt? Jag har mina skavanker, fel och brister, men också en hel del egenskaper som jag tycker är rätt bra. Om någon annan inte tycker det är det helt okej. Jag behöver bara mat, husrum, vänner och något meningsfullt att göra för att vara lycklig. Att gå omkring och skämmas har jag tröttnat på, det känns inte konstruktivt vare sig för mig själv eller någon annan.