Det som faktiskt borde chockera men inte gör det

Anonyma journalister skriver idag om hur tidningarna i Sverige blivit en del av Alliansens valrörelse, istället för att granska politiken för väljarnas räkning. Det borde vara chockerande. De flesta vanliga Svenskar skulle nog inte riktigt tro på det om man sa att medierna medvetet vinklar nyheter till Reinfeldts fördel och Sahlins nackdel. Att rubriker sätts och bilder väljs utifrån om de skadar de Rödgröna och gynnar de Blå. Att journalister är i en beroendeställning och tvingas vara anonyma för att ens lyfta detta, och att media inte är lika bra på att granska sig själva som att granska politiker. Vilket de ju inte heller är så bra på uppenbarligen.

Den andra nyheten som borde skapa rubriker är att en majoritet av Svenskar vill se en skattehöjning för de mest förmögna i Sverige. Och att hela 60% tycker det är fel att de som jobbar får lägre skatt än de som inte gör det. En majoritet av Svenskar håller alltså med om de Rödgrönas skattepolitik och sågar de Borgerligas. Jag antar att rubrikerna blir i stil med ”Svenskar sågar skattesänkningar”, ”Reinfeldts krismöte”, ”Den hemliga krisplanen” och ”Så ska Borg vinna tillbaka väljarna”. Vi kan väl se hur stora rubrikerna blir. Hittills hittar jag bara en liten notis på SVT's hemsida.

Littorin fick chansen av Aftonbladet

När Littorin fick frågorna om sexköp av Aftonbladet vägrade han kommentera och smet därifrån. Senare lovar han att låta sig intervjuas men väljer istället att avgå 16 timmar efter frågorna och inte ta några frågor. Det sista vi får se av honom är ett fult försök att manipulera genom att skylla på media och använda sina egna barn som sköld. Jag själv var en av de som köpte lögnen och tyckte synd om honom. Efter det har han, Moderaterna, Statsministern och Regeringen fått alla chanser att reparera misstaget. Och misslyckats kapitalt.

När Aftonbladet i tre dagar är tysta om vad för brott Littorin begått så har Littorin och Moderaterna en gyllene chans. De kunde ha kallat till en presskonferens och lagt fram sin sida av händelserna. På så sätt kunde de ha "ägt" nyheten istället för att kastas fram och tillbaka i mediastormen. En strategi som hade varit både intelligent ur ett politiskt och medialt synsätt, men också det ärliga och rätta att göra hade varit att gå ut med hela sanningen och sedan göra sig tillgänglig. Istället gjorde man tvärtom. Man Gömde sig, höll inne med information och sedan försökte man ljuga sig ur krisen.

Uppenbarligen har Sven Otto lyssnat på någon som sagt att det är en rimlig taktik att neka i och med att preskriptionstiden för brottet har löpt ut. I och med att det inte kommer att kunna avgöras i domstol är det enligt någon inhyrd PR-strateg lika sannolikt att det är sant som att det är falskt. Eftersom du inte kommer att dömas kan du lika gärna blåneka hela vägen, motsatsen kommer aldrig att bevisas.

Det är en önskedröm och självklart inte sant. Även om Littorin inte kommer att dömas i domstol är han redan dömd. I media, av väljare och av sina kollegor. Som Lena Melin säger:

"Sven Otto Littorin lämnar alltså regeringen för att han fått frågor om någonting som han fyra dagar senare uppger att han aldrig har gjort."

Redan där blir det löjligt uppenbart. Hade Littorin varit oskyldig hade han självklart svarat på Aftonbladets frågor direkt. Hade han då påstått kategoriskt att han aldrig köpt sex hade det kunnat bli trovärdigt. Om man måste gömma sig i fyra dagar och få PR-rådgivning för att kunna svara att man inte gjort det så blir det inte så trovärdigt. Jag tror att alla som aldrig köpt sex kan svara på den frågan även om de blir väckta mitt i natten. Det är uppenbart att Littorin ljuger. Dessutom verkar det som om Statsministern vet att han ljuger, varför skulle han annars så metodiskt frusit ut och redigerat bort sin gamla bundsförvant?

Nu kan det vara för sent. Även om Moderaterna till slut skulle inse hur krishanteringen bör fungera kan det ha gått för långt. Lögnerna är redan ljugna, trovärdigheten förbrukad. Men ska man på både ett politiskt och personligt plan kunna lägga detta bakom sig måste man göra vissa enkla saker, som den här regeringen tycker är så svårt:

1. Statsministern måste erkänna sitt misstag, att krishanteringen inte fungerade och att han själv hanterat frågan dåligt.
   
   
2. Littorin måste berätta sanningen. Hela sanningen. Var 13:e man i Sverige påstås ha köpt sex, Littorin är långt ifrån unik. Han låg i skilsmässa och var ur balans. Det är mänskligt att göra misstag och man kan bli förlåten, men ska man bli det måste man också vara ärlig.
   
   
3. Littorin måste be om ursäkt. Be om ursäkt till Anna, den prostituerade. Be om ursäkt till media för sin medvetna manipulation och smutskastning. Be om ursäkt till väljarna. Och be om ursäkt till sin familj för vad han har tvingat dem att genomlida, och för hur han försökt använda sina barn som sköld.

Ska Moderaterna och Littorin ha någon chans att lägga detta bakom sig måste de göra detta. Varje ny lögn och varje försök att gömma, manipulera eller distrahera från sanningen bidrar bara till att hålla liv i krisen. Moderaternas image som regeringsdugliga har skjutits i sank i och med denna senaste ministerskandal. Regeringsduglighet har varit Alliansens slagord i valrörelsen hittills, kanske väljer de att tona ner det nu.

Aftonbladet 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10
Svenska Dagbladet 1 2 3 4 5
Dagens Nyheter 1 2 3 4
Expressen 1 2

Sven Otto och Sanningen

Enligt Aftonbladet ska Moderaternas Arbetsmarknadsminister ha begått brott under valrörelsen 2006. När det gäller brottets art är Aftonbladet själva misstänkt ohederliga, eller åtminstone manipulativa. De håller inne informationen (så länge) med hänvisning till att Littorin i och med sin avgång inte längre är en offentlig person.

Om man vill vara cynisk, och det tror jag man kan kosta på sig att vara här, så vill Aftonbladet bara driva upp intresset för nyheten. Särskilt om de kan göra det samtidigt som de plockar "moraliska poäng" på att undanhålla informationen; "Han är inte längre en offentlig person". Självklart kommer sanningen att komma fram, nyheten kommer aldrig att ta slut så länge folk vill veta. Och självklart förstår Aftonbladet detta.

Det man kan sluta sig till är att Aftonbladet åtminstone anser sig själva att ha starka bevis, och uppenbarligen är det ett tillräckligt allvarligt brott för att en minister omedelbart ska avgå och vägra svara på frågor. I det informationsvakuum som Aftonbladet skapar så sprider sig nu skvaller och spekulationer som en löpeld. Själv känner jag mig manipulerad. Först av Sven Otto och Moderaterna, sedan av Aftonbladet.

Om det är som Aftonbladet säger, att Littorin avgick p.g.a ett allvarligt brott han avslöjats med att ha begått, då känner jag mig ljugen för. Uppenbarligen vet Reinfeldt vad det handlar om och har valt att backa upp lögnen. Det känns både förolämpande och korkat. Förolämpande att förtroendevalda ljuger för mig, korkat för att de borde inse att de bara gör saken värre för sig själva. Varje lögn gör bara att nyheten växer.

Dessutom hade jag förhoppningen att det skulle leda till att vi pratar om hur vi ser på och behandlar våra politiker. En debatt om hur vi kan förbättra demokratin, öka människors delaktighet. Hur vi ska få tillgängligheten till makt och inflytande att öka. Hur vi ska skapa en mänskligare, mer verklig och modernare politisk dimension i samhället. Det är en debatt jag gärna hade velat se.

Vem vill bli Arbetsmarknadsminister?

Det var ett känslosamt framträdande av Sven Otto Littorin inför en samlad press idag. Ministern berättade med gråten i halsen om hur medierna behandlat hans familj under den senaste tidens vårdnadstvist. Jag tycker det var starkt på många sätt och att det väcker frågor.

Är det okej av media att behandla politiker på det här sättet? Information och transparens är grundläggande fundament i en demokrati så medborgarna måste ha rätt till information om de människor de väljer. Men vilken information är rimlig, hur mycket information, och finns det några gränser för hur enträget man får försöka få fram informationen? Det enskilda fallet med Littorin är fullt av uppenbara övertramp från journalister, det råder det ingen tvivel om, men hur ser systemet ut, var vill vi ha gränserna?

I rollen som till exempel minister har politikern tydligt avgränsade ansvarsområden. Finansministern har ett demokratiskt ansvar för ekonomin, men inte för sitt kärleksliv. Om en minister eller politiker använder skattepengar på fel sätt är det av intresse för medborgarna. Om en politiker är otrogen mot sin partner, eller har en psykiskt sjuk vän eller familjemedlem är det kanske intressant för medborgare, men inte något de har att göra med.

Det största, viktigaste och mest relevanta krav på information om våra politiker vi kan ställa är hur de utför sitt uppdrag, vad deras mål är, vilka metoder de vill använda och hur deras vision för framtiden ser ut. Det är frågor som borde ställas hela tiden.

Tyvärr tror jag Sven Otto har rätt, att det kommer att bli svårare att engagera människor i politiken om den här utvecklingen fortsätter. Alla riksdagspartier utom Miljöpartiet minskar redan i antal medlemmar. Vad betyder det för demokratin? Kan du tänka dig att bli minister i Sverige? Om inte så har vi ett demokratiskt problem. Ska bara "stålmän" eller människor med perfekta liv kunna bli politiker?

Dags att rensa lite i lögnträsket

Det är kul med valrörelse. Särskilt för alla oss samhällsengagerade som är intresserade av politik och att förbättra världen. Det som inte är särskilt kul är när politiker börjar ljuga om sina motståndare. Jag tänkte passa på att reda ut tre påhitt som cirkulerar om Miljöpartiet.

Lögnen: Miljöpartiet vill förbjuda inrikesflyg söder om Sundsvall

Sanningen: Miljöpartiet vill få bort behovet av inrikesflyg i de relativt tätbefolkade södra delarna av Sverige genom att bygga höghastighetståg och rusta upp befintlig järnväg. Samtidigt är Miljöpartiet väldigt kritiskt till att som idag skattesubventionera flyget. Flyget är det enda transportsätt som inte betalar skatt för sitt bränsle och sveriges kommuner spelas idag ut mot varandra av flygbolagen för att skattesubventionera flygplatserna. Det har lett till att det är billigare att flyga från Norrköping till Barcelona än att ta tåget till Göteborg. Det är inte hållbart.

Lögnen: Peter Eriksson har en SUV som han kör omkring i

Sanningen: Peter Eriksson kör en bensinsnål Citroen. Han har aldrig haft en SUV. Hans förra fru ägde en SUV för flera år sedan.

Lögnen: Maria Wetterstrand flygpendlar till Finland

Sanningen: Maria är gift med en Finsk riksdagsledamot och åker ofta till Finland, så långt stämmer det. Men hon åker färja. De få gånger det inte är praktiskt möjligt så flyger hon, och då är hon dessutom så medveten att hon klimatkompenserar, något hon naturligtvis inte är skyldig att göra.

Det är ett privilegium att bo i en demokrati, mindre än hälften av alla länder är demokratiska. Men det innebär också ett särskilt ansvar, både för medborgare, journalister och politiker. Medborgarna måste informera sig, engagera sig och inte minst rösta. Journalister måste försöka ge medborgarna den information de behöver för att fatta medvetna beslut. Och politiker måste säga sanningen. Att ljuga om sina motståndare är inte en okej 'taktik', det är direkt skadligt för demokratin. Det ökar inte bara politikerföraktet utan undergräver hela det politiska systemet.

Att ha olika perspektiv är naturligt. Att välja ut just de fakta som stöder ens ståndpunkt är förståeligt. Att avsiktligt ljuga om fakta och hitta på saker är moraliskt och demokratiskt korrupt. Då har maktbegäret tagit över helt och respekten för människors demokratiska rättigheter försvunnit.

Demokratins väktare

Deltog i ett väldigt intressant seminarium om politik och journalistik för ett tag sedan, kom att tänka på det när jag idag läste om hur en av Sveriges största dagstidningar springer ärenden åt Alliansen. Att SvD's ledarredaktion på order från Reinfeldt och Regeringskansliet ska 'krossa' Maria Wetterstrand, att de ska ge journalisterna order att 'granska' Miljöpartiet istället för Socialdemokraterna. Att den uttalade strategin är att sänka Marias popularitet.

På seminariet pratades det högtidligt om journalisternas uppdrag. Att ge medborgarna den information de behöver för att fatta demokratiska beslut. Journalisterna som demokratins väktare. En mycket sympatisk målsättning. Tyvärr inte alltid så nära verkligheten.

På en teoretisk nivå kanske man kan påstå att journalister har det uppdraget, men ser man till hur den struktur de arbetar i fungerar så är det ganska långt från sanningen. Tidningars uppdrag är att sälja annonser, prenumerationer och lösnummer. Journalisternas verkliga roll blir då att göra en produkt som så många som möjligt vill ha. Självklart är hög trovärdighet en bra egenskap att ha när man säljer annonser, men antalet läsare smäller högre. Det är den ekonomiska verkligheten, och den kan man kanske leva med. Även om jag misstänker att man inte drömmer om att skriva om kändisskvaller när man går journalisthögskolan.

Men att gå regeringsmaktens ärenden i en propagandakampanj, att ta order från de som de påstås vara satta att bevaka. Då har man inte bara misslyckats i sitt uppdrag, man skadar hela demokratin och säljer sin egen trovärdighet.