Debatt om kollektivtrafiken

De som är politiskt aktiva i Norrköping har antagligen inte kunnat undgå att 1991-94 års Kommunstyrelseordförande, numer ledamot i fullmäktige, krävt svar på sina frågor om varför inte Kommunen sätter in extra busstrafik till Lindö. Idag fick han det (igen) av mig i NT:

----

Stefan Hagfeldt anser i måndagens tidning att han inte fått svar på sina frågor. Frågorna gällde busslinje 116 till Lindö. Faktum är att Stefan fick svar på exakt de frågor han ställde i sin interpellation, men inte på sina ”övriga” frågor. Då kan det vara på sin plats att förklara vad de övriga frågorna gällde.

Stefan har enligt egen utsago suttit och åkt busslinjen fram och tillbaka och försökt räkna hur många som åker med SMS-biljett och notera om någon tjuvåker, och frågar sedan om jag har någon aning om hur många det är. Eller exakt hur många turer som gått under olika tidpunkter. Det har jag inte, och det finns en anledning till det.

Mitt ansvarsområde är större än bara en enda busslinje och bara en enda stadsdel. Norrköpings kommun sträcker sig från Arkösund till Skärblacka, inte bara från Lindö till Repslagaregatan. Vi har över trettio busslinjer som går till olika stadsdelar och orter, inte bara en. Det vore omöjligt för mig att sitta och åka fram och tillbaka på alla dessa bussar, det skulle vara ett enormt slöseri med tid och skattemedel. Dessutom tycker jag att vi ska fatta beslut om kollektivtrafiken baserat på fakta och underlag, inte på att en politiker sitter och åker buss någon enstaka gång och räknar hur många som betalar för sig.

Jag har ansvar för över 130 000 människor som bor i Norrköpings kommun, inte bara de 5 000 som bor i Lindö. I staden har även Hageby, Eneby, Klockaretorpet, Vilbergen och alla andra stadsdelar behov av kollektivtrafik, det har man på landsbygden också. Kanske till och med större behov än i Lindö, där andelen bilar och mängden pengar per hushåll är högst i hela staden.

Efter att Stefan dessutom från talarstolen deklarerat att han vill kunna ta ett par glas vin efter han varit på symfonikonsert och ta bussen hem istället för taxi valde jag att inte förlänga debatten. När han sedan försöker gömma sig bakom undersköterskors behov av arbetsresor, när det så uppenbart handlar om ett egenintresse, blir det bara genant. Som ledamot i fullmäktige har man inte bara en stadsdel och en grupp människor att ta hänsyn till utan hela kommunen med alla dess invånare.

Vad debatten borde handla om är hur vi skapar bästa möjliga kollektivtrafik till lägsta möjliga kostnad, åt så många som möjligt. Vilka som har de största behoven och hur vi bäst kan tillgodose dem med så liten miljöpåverkan som möjligt. Det är några av de frågor som jag ställer mig, och som Stefan Hagfeldt borde ställa sig.

Ingen skulle vara lyckligare än jag om vi kunde satsa mer pengar på kollektivtrafiken i Norrköping, men vi har de ekonomiska förutsättningarna vi har och då gäller det att få ut så mycket som möjligt av dem. Jag noterar också att Stefan Hagfeldts prat om att ”slå vakt” om kollektivtrafiken inte återspeglar sig i något budgetförslag Moderaterna lagt. Däremot utlovas det ofta skattesänkningar som skulle innebära ännu större neddragningar. Det är lätt att lova saker om man inte behöver ta ansvar.

Falsk marknadsföring i politiken

Jag är inte så lättskrämd men något som jag faktiskt tycker är otäckt är när politiker inte säger vad det är de tänker göra, utan bara vad de tror att man vill höra. För en vecka sedan gick Alliansen ut och pratade om en satsning på kollektivtrafik och minskade hastigheter i innerstaden. Det lär väldigt positivt i mina gröna öron och säkert i andras.

Sedan visar det sig att vad det egentligen handlar om är att göra det lättare för bilar att ta sig fram fort, på bekostnad av de som går eller cyklar. Man vill inte ta från bilarna och ge till kollektivtrafiken, utan man vill ta från gångtrafikanter och cyklister och ge till bilarna. Och kanske blir det då också lite över till kollektivtrafiken.

Det är självklart okej att i en demokrati tycka att man bör satsa mer på biltrafiken, även på bekostnad av cyklister, kollektivresenärer eller oss som går. Men då bör man rimligen också säga att det är det man gör. Att stå för den politik man tänker föra är det mes grundläggande i en demokrati. Om man känner att man måste ljuga för att få sin politik att framstå som attraktiv bör man kanske istället fundera på att ändra politiken.

Tyvärr har inte det varit Alliansens metod, de för fortfarande samma extrema högerpolitik med fokus på skattesänkningar, avregleringar och ökade klyftor. Riksdagens eget utredningsorgan konstaterade att Reinfeldts politik ligger till höger om den tidigare partiledaren Bo Lundgrens. Hur mycket arbetarpolitik är det? De har helt enkelt tagit över Socialdemokraternas retorik men behållt sin egen gamla politik.

--------------

Friederike Gerlach om samma ämne.