Jag träffade en kvinna, i ett väntrum, när jag var på besök i Stockholm. Det var i väntrummet för en fotostudio, inte tandläkaren, och vi började prata om lite allt möjligt. Hon jobbade som lärare, var frånskild och hade sin dotter med sig för att de båda skulle fotas. När vi började prata politik förklarade jag att jag var Miljöpartist och hon sade att hon röstar på Moderaterna. Jag frågade hur det kom sig att hon röstade på Moderaterna. Då svarade hon:
”Jag förstår inte varför samhället ska hålla på och hjälpa andra, jag har aldrig fått någon hjälp av samhället.”
Det är ju tråkigt att hon upplever det så, men det är ju knappast sant. Till exempel hade hon ju gått grundskola, gymnasium och universitet bekostat av samhället. Sedan jobbar hon ju på en kommunal skola, vilket innebär att hela hennes lön kommer från skattemedel. Dessutom har hon en dotter som hon fått barnbidrag för i 18 år och som också fått gå på dagis och i skola i vårt samhälle.
Har hon någonsin varit sjuk eller behövt gå till doktorn så subventionerades även det av samhället. Oavsett om hon tog tunnelbanan eller bilen dit vi var, så har hon antingen åkt med kollektivtrafik som till stor del betalas av samhället, eller använt vägar som byggts och underhålls av samhället. Brandmän, poliser, sjuksköterskor och läkare står beredda utifall hon skulle råka ut för någonting. Allt tillhandahållet av det här samhället som aldrig hjälpt henne.
Själv har jag en ganska fattig bakgrund och jag är väldigt glad att samhället faktiskt har hjälpt mig så mycket som det har gjort. Jag är glad att dagiset jag gick på betalades av samhället, för min mamma hade inte haft råd att betala det själv. Jag är också glad att min mamma fick bidrag när hon blev arbetslös efter att syfabriken hon jobbade på lades ner. Jag är glad att jag fick mat i skolan, att jag kunde gå till vårdcentralen när jag blev sjuk och jag fortfarande idag, varje dag, får hjälp av samhället med allt från parkstädning och bussar till poliser och forskning. Saker som jag inte skulle klara av att göra själv, men som jag gärna är med och bidrar till.
Eftersom jag fått så mycket hjäp, fortfarande får hjälp och räknar med att få ännu mer hjälp i framtiden när jag blir äldre så vill jag också gärna vara med och hjälpa till. Därför valde jag att gå med i ett parti och engagera mig politiskt. Det finns många sätt att vara med och hjälpa till och att arbeta politiskt är bara ett av dem, men ingen kan i Sverige påstå att de själva inte fått hjälp av samhället. Dessutom får nästan alla tillbaka mer av samhället än de ger. Dels tack vare att det är effektivare när flera går ihop och hjälper varandra, och dels för att vi har ett progressivt skattesystem som gör att de som har lyckats bli allra rikast också är med och betalar mest. Kanske kan de rikaste fem procenten påstå att de ger mer till samhället än de får tillbaka, men om man tillhör de rikaste fem procenten i ett av de rikaste länderna i världen kanske man har råd att bjuda på det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar