Äntligen bygger vi broar

Idag skriver NT om bron som vi nu bygger för att koppla samman staden, öka tillgängligheten till vattnet och skapa fler attraktiva stråk. Förhoppningsvis kan bron också ge möjlighet för Strömsholmen att vakna ur sin dvala och leva upp till sin potential. Vi kommer framöver att utveckla den södra sidan av Strömmen så den blir mer promenadvänlig och levande, med utrymme för uteserveringar och mer grönska.

Som vanligt finns det också en hel del invändningar när Norrköping utvecklas. Invändningar och kritik kan i sig vara väldigt nyttigt och leda till bättre beslut, när de är konstruktiva och sakliga. En del av dem är det, men mycket handlar också om felaktigheter och missuppfattningar.

En vanlig missuppfattning är att byggandet av den här bron finansieras av skattemedel som annars kunde läggas på skola eller omsorg. Så är det helt enkelt inte, och det är ingen åsikt utan bara ett konstaterande av fakta. Budgeten på 26 miljoner för bron bygger helt och hållet på exploateringsmedel. Det innebär alltså att vi tar kostnaden för bron och lägger det på markpriset, vilket också är logiskt eftersom bron höjer värdet på marken dramatiskt. Bron betalas alltså av de företag som vill använda marken, inte av oss skattebetalare.

Det finns också en uppfattning om att kommunens investeringar alltid drar över budget. Den baseras självklart på de stora byggprojekt som under åren gått fel. Jag tänker främst på renoveringen av badhuset, plantagen och nu strykbrädan. Anledningen till att det blir stora nyheter när det inträffar är såklart att det inte händer särskilt ofta. Under 2010 överskreds den totala investeringsbudgeten inom stadsplaneringsnämndens område med 0.6%. Förra året var den nere på 0.05%. Det är aldrig okej när det går fel eller pengar används oansvarigt, men bilden av att det skulle vara regel snarare än undantag är inte sann.

Jag tycker det är kul och inspirerande att ha en dialog om stadens utveckling, annars skulle jag aldrig ha engagerat mig politiskt. Det är otroligt häftigt med andra medborgare som också har idéer om hur stan kan utvecklas, och som dessutom sätter sig in i frågorna. Som jag ser det är staden ett gemensamt projekt för oss alla.

Samtidigt är det så att vi i Norrköping tycker väldigt olika, vi kommer inte vara överens. Det finns stora skillnader i synen på stadsutveckling och då tycker jag det är viktigt att jag är tydlig med vad jag vill. Jag vill ha en tät, variationsrik och blandad stad. Jag vill att staden ska växa på höjden och genom att vi bygger igen parkeringsplatser, rivningstomter och oanvända gräsmattor. Jag vill inte att staden sprider ut sig på åkrarna och glesas ut, jag vill att Norrköping växer inåt och förtätas. Jag vill ha mer stad i staden, mer park i parkerna och mer liv på gatorna. De gamla ideologierna om att dela upp staden, skapa stora ytor och massproducera bostäder vill jag förpassa till soptippen.

Idag hörs mest de som inte vill ha förändring alls, eller som ser förändring i sig som något negativt som ska stoppas. Det är för mig inget alternativ. Jag engagerade mig politiskt för att rädda världen och förändra Norrköping, inte för att bevara ett status quo som inte är hållbart. Jag och Miljöpartiet gick till val på att ”Modernisera Norrköping”, inte ”Stoppa utvecklingen”. Jag hoppas att det är fler som vill vara med och göra Norrköping bättre, som älskar Norrköping och därför vill ha mer och som tycker att det är spännande när vi nu går in i ett nytt skede av vår historia. Norrköping har all potential i världen, det är jag helt övertygad om, men då måste vi också våga låta staden leva och utvecklas. Då måste även de som vill ha förändring, som vill investera i staden och som vill att vi utvecklas få höras.