Under maj i år fick våra nya språkrör Åsa Romson och Gustav Fridolin mycket mediautrymme. Allra hetast var det såklart i anslutning till vår kongress där de blev valda. Samtidigt blev jag lite förvånad över att en sak fick så lite utrymme att jag inte ens tror de flesta miljöpartister vet om det. I samband med kongressen startades nämligen ett nytt grönt parti.
Joakim Pihlstrand-Trulp är inte känd för så många utanför Miljöpartiet men utmanade Gustav som språkrörskandidat på ett föredömligt sätt. På ett respektfullt och ödmjukt sätt var han tydlig med på vilket sätt han skilde sig från Miljöpartiets "mainstream" och förespråkade en mer radikal linje i alla våra kärnfrågor. Jag tillhör inte de som delar Joakims åsikter men respekterar både honom och sättet han framförde dem på.
Det är ingen hemlighet att en del miljöpartister känner likadant som Joakim. Att det nya Miljöparti som vuxit fram inte är ett radikalt alternativ. Uppdelningen brukar beskrivas som fundisar mot realos och är nog fortfarande ganska träffande. Det handlar delvis om innehåll men framförallt om metod och kultur. Miljöpartiet har gått från att vara en kamp- och proteströrelse, till att vilja påverka genom samarbete och förhandlingslösningar. Självklart känner sig inte de som är intresserade av kamp och protest bekväma i det, lika lite som jag skulle känna mig bekväm med att stå på barrikaderna istället för att sitta vid förhandlingsbordet. Frågan är då om Gröna Partiet kanske kan vara lösningen.
1917 delades den socialistiska rörelsen i två bitar: de som var ideologiskt renläriga blev Vänsterpartister, de som var mer pragmatiska blev Socialdemokrater. Samma sak är nu på väg att hända, eller har redan hänt, den Gröna rörelsen. Gustav fick på vår kongress 94,9% av rösterna. Det är naturligtvis ett helt massivt, för att inte säga otroligt, stöd i ett demokratiskt öppet val. Samtidigt har Miljöpartiet idag över 16000 medlemmar. Även om det bara skulle vara drygt 5% av våra medlemmar som föredrar en mer radikal och kampinriktad politik är det nästan tusen personer. Inte en dålig grund att bygga en politisk rörelse på. Redan idag har Gröna Partiet 240 medlemmar på Facebook, utan att särskilt många ens känner till att de existerar.
Jag tror att den här utvecklingen är bra för alla Gröna, oavsett hållning eller åsikt. Att vara i opposition i sitt eget parti kan inte vara särskilt roligt. Man engagerar sig ju för att man vill driva politik tillsammans med andra, inte för att protestera mot den politik som drivs av ens eget parti. Redan idag är vi många som vill ha en mer socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbar värld, och vi blir fler hela tiden. Då kan det i längden bara vara positivt att det finns fler gröna alternativ för människor som vill engagera sig.
Därför vill jag önska Gröna Partiet, Joakim och alla andra som engagerar sig lycka till i arbetet, och även om vi inte tycker lika i alla frågor tror jag att vi alla jobbar för en bättre och mer hållbar värld.
Den historiska jämförelsen var väldigt intressant och slående.
SvaraRaderaHej och tack för ett välvilligt och läsvärt inlägg samt för den positiva tonen kring något så smärtsamt som splittring. Ber om ursäkt att jag svarar med såpass långt dröjsmål.
SvaraRaderaKan säga att det verkar som att de flesta som kommer till som medlemmar i G inte kommer direkt från MP, även om några gör det. Många har tidigare lämnat MP, medan andra som inte engagerat sig partipolitiskt tidigare ändå känner större tilltro till G än MP.
Jag vill också skriva under på viljan till att samarbeta med främst andra gröna partier. Sedan en tid tillbaka har exempelvis Enhet och Gröna partiet inlett samarbete. Det är positivt. G verkar hellre tillsammans med andra än konkurrerar. Om möjligt.
Ledande företrädare för MP ser dock annorlunda på saken och har avböjt såväl inbjudan till valteknisk samverkan som gemensamma debattartiklar.
Anledningen till att jag startade Gröna partiet var att jag efter 10 år av att kämpa internt om saker som borde vara självklara för gröna tänkare faktiskt gav upp mitt hopp och tilltro till MP som politisk rörelse. Jag vet att det låter hårt, men så känner jag.
Då är jag väldigt nöjd med att istället vara med i ett visionärt alternativ som faktiskt vågar vara ett alternativ. Och att stå för en tydlig ideologisk grund och värna gröna kärnvärden utesluter inte möjligheter till förhandling och kompromiss. Däremot blir sådana givetvis mer arbetssamma och svårare att nå, men då med långt mer konstruktiva resultat när de väl nås.
Allt gott,
Joakim