Vi valde rätt som valde rött

I måndags togs den Rödgröna budgeten i Kommunfullmäktige. Under valrörelsen var det ofta väljare som hade frågor kring varför Miljöpartiet valt att samarbeta med de röda istället för de blå. En rimlig fråga och samtidigt en fråga med olika svar. I många kommuner och regioner samarbetar vi gröna istället med den borgerliga Alliansen, eller andra konstellationer. Vi ser inte politiken ur en skala från höger till vänster utan politiken, liksom verkligheten, har fler dimensioner än så. Miljöpartiet är inte ett höger- eller vänsterparti, det är ett framåtparti.

När vi debatterade och analyserade de olika budgetförslagen framkom några väsentliga skillnader mellan det borgerliga och det rödgröna förslaget. Skillnader som bekräftade att vi som vill framåt har valt rätt. Fyra saker gjorde det extra tydligt:

På första sidan i Alliansens budget står det att när ekonomin blir bättre vill de sänka kommunalskatten. Vi Rödgröna vill istället använda de resurserna till att öka kvaliteten på skolan, äldreomsorgen, sociala insatser och inte minst förbättra stadens och landsbygdens miljö. Man kan inte både få lägre skatter och bättre kvalitet, då väljer vi kvalitet och hållbarhet framför ökad privatkonsumtion.

Det blir också uppenbart att ”frihet” betyder väldigt olika saker beroende på vem som använder ordet. För mig är det frihet att ha inflytande över min situation och kunna påverka hur mitt liv utformas. För att uppleva frihet måste jag också ha en trygghet. Frihet står inte i motsats till trygghet utan tvärtom. I Alliansens politik är frihetsbegreppet mycket mindre. Där handlar det om att kunna välja vilket märke det ska vara på en produkt du köper på en marknad. I slutändan visar det sig att det snarare handlar om friheten för bolag och ekonomiska intressen, snarare än individen och människans frihet.

Den största enskilda avvikelsen i budgeten gällde dock arbetslösheten. Där ville borgarna ge nästan 18 miljoner mindre till vuxenutbildning, svenskundervisning och arbetsmarknadsåtgärder. Resonemanget handlade om bara om två saker ”vi gillar inte bidrag” och ”man borde kunna jobba effektivare”. Det kändes väldigt märkligt.

De bidrag som Moderaterna pratar om handlar om det sista skyddsnät vi har i samhället. Det som finns för att hindra att folk svälter eller tvingas sova utomhus. Det är lagstadgat och även om man skulle vilja vägra betala ut det så kan man tack och lov inte det. Det vet även borgarna. Alltså handlar det om att genomföra extremt drastiska nedskärningar inom utbildning och de andra åtgärder vi har för att rusta folk för arbetsmarknaden. Folk får inte jobb för att de svälter, de får inte heller lättare att få jobb utan utbildning eller åtgärder.

När man ser till ambitionerna och helheten visar det sig att röda och blå ofta vill ungefär samma saker. Förutom kanske när det gäller synen på frihet eller hur man ska tackla arbetslösheten. Skillnaden är framförallt att de röda är beredda att betala de investeringarna det kräver. Därför blir valet för oss gröna i Norrköping i slutändan ganska enkelt.

Ett exempel på konkurrensutsättning av vården

Frågan om konkurensutsättning av offentliga verksamheter är en väldigt stor fråga. Ska man diskutera den i sin helhet är den enorm. Hur ekonomiska strukturer, system och incitament fungerar är väldigt viktigt att förstå om man ska syssla med politik. Tycker jag. Jag tänker inte gå djupare in i det utan istället bara presentera en nyhet som kan illustrera en liten del av systemfelet.

Barack Obama lyckades efter två års slit äntligen få genom en sjukvårdsreform i USA. USA betalar idag överlägset mest för sin sjukvård, men har bland den sämsta vården i västvärlden. Faktiskt sämre än en del U-länder, som Kuba. Detta "trots" att sjukvården är totalt "konkurrensutsatt". Reformen innebar bland annat något så radikalt som att sjuka barn inte skulle kunna nekas vård. Nu visar det sig dock att sjukförsäkringsbolagen lyckat hitta ett kryphål.

Stora företags enda målsättning är att tjäna pengar. Ett sjukvårdsföretag tjänar inte på att göra folk friska, friska människor är dåliga kunder. Ett sjukförsäkringbolag tjänar inte på att försäkra de som redan är sjuka, eller som man kan anta löper stor risk att bli sjuka. Vårdföretag tjänar pengar på återkommande kunder och snabba besök. En perfekt patient är den som hela tiden återkommer med lindriga bekymmer. T.ex. förmögna hypokondriker. Ett försäkringsbolag tjänar som mest genom att ha så höga avgifter som möjligt, sålla bort de som kan antas bli sjuka, och neka ersättning till de som blir sjuka. Kan man förhala tillgången till vård så länge att kunden dör så sparar man mycket pengar. Kan man på något sätt visa att den som blivit sjuk inte fyllt i rätt information eller gjort något annat fel så kan man neka den dyra behandlingar, det sparar också pengar.

Frågan om konkurensutsättning av vård borde vara för länge sedan avgjord. Det faktum att det fortfarande finns politiska krafter i den civiliserade världen som driver privatiseringen av vård är anmärkningsvärt. Det påminner om de religiösa fundamentalister som vill att bibelns skapelseberättelse ska läras ut istället för evolutionsteorin. Alla de länder som hamnar i top på rankningen av sjukvård har en offentligt driven och finansierad verksamhet. Samhället och de offentliga verksamheterna har starka ekonomiska incitament att göra människor friska, privat vårdverksamhet har ett starkt incitament att hålla folk lagom sjuka, eller i försäkringsbolagens fall neka dem vård.

USA betalar mest i västvärlden för sin sjukvård, och får sämst vård för pengarna. Om vi inte pratar om den specialistvård som de rikaste har råd med. Bolagen har en armé av advokater och lobbyister som försöker hitta och skapa kryphål. Nu har de hittat ett som gör att de inte behöver hjälpa sjuka barn, och på så sätt kan de nu tjäna några miljarder på att barn dör. Varje steg mot ett frimarknadssystem för vår hälsa, varje steg mot att öka vinstintressena i vården, är ett stort misstag. Det är ett steg bakåt, motiverat antingen av okunskap eller en omänsklig girighet. Det borde inte handla om politisk ideologi, bara om fakta.

4 av 6 Sverigedemokrater är mutbara

Redan på valnatten gick en nybliven riksdagsledamot omkring och skröt inför reportrar om att han nu kunde leva gott på skattepengar:

Och jag bara går omkring och njuter. Vad tror du? 60 000 kronor i månaden och gratis övernattningslägenhet i Stockholm. För skattebetalarnas pengar, ha ha... Just nu bor jag på Clarion hotel och har dubbelsviten. Med jacuzzi, säger han leende.

När Aftonbladets reporter sedan ringer runt bland Sverigedemokrater runt och låtsas vara företagare intresserade av att köpa röster, då nappar 4 av 6. Partiet förespråkar dessutom brottsprovokation som metod, så något gnäll om att de blivit lurade av journalister lär man väl knappast få höra. Det blir intressant att ser hur SD, som vill göra sig känt som moralens väktare och som förespråkar hårdare straff, hanterar att deras egna är så benägna att begå brott.

De verkliga hindren för ett samarbete mellan M och MP

Den politiska sport- och speljournalistiken verkar tro att den parlamentariska krisen kan lösas bara Moderaterna och Miljöpartiet kan enas i några sak- eller personfrågor. De riktiga hindren för ett samarbete är ohyggligt mycket större än så, och handlar främst om ideologi, inte sakpolitik.

Moderaterna tror att en evig ekonomisk tillväxt är möjlig och önskvärd. Miljöpartiet förstår att evig tillväxt är omöjlig, och tycker inte den är önskvärd heller. Man förstår att den ensidiga jakten på ständigt ökad BNP är grunden till många av de allra största problemen idag.

Moderaterna lever i villfarelsen att ökade klyftor i samhället är bra för ekonomin. Miljöpartister vill ha ökad jämställdhet och jämlikhet, för att vi vet att det är bra för människorna. Dessutom vet vi att idén om att ökade klyftor skulle vara bra för ekonomin sedan länge är motbevisad. Ökade klyftor är inte ens bra för de få procent som tjänar på det rent ekonomiskt.

Kulturen i partierna är också diametralt motsatta. Moderaterna är ett gubbstyrt parti med stark hierarki och makt hos ledare. Miljöpartiet är en demokratisk folkrörelse med stort medlemsinflytande och en majoritet av kvinnor och ungdomar.

Miljöpartiet ser klimatförändringarna som ett stort problem. För Moderaterna är det klimatpolitiken som är problemet.

Det faktum att både MP och M vill sänka eller ta bort tjänstemomsen är inte tillräckligt för att bygga ett samarbete. Miljöpartiet och Moderaterna är varandras motsatser i både värderingar och världssyn. Både ideologiskt och i sin kultur. Från ett grönt perspektiv representerar kärnan i Moderaternas politik problemet, inte lösningen. Som tur är representerar Moderaterna också dåtiden, konservatismen, patriarkatet och en gammalmodig syn på världen, medan Miljöpartiet representerar den gröna framtid som är på väg.