Vi valde rätt som valde rött

I måndags togs den Rödgröna budgeten i Kommunfullmäktige. Under valrörelsen var det ofta väljare som hade frågor kring varför Miljöpartiet valt att samarbeta med de röda istället för de blå. En rimlig fråga och samtidigt en fråga med olika svar. I många kommuner och regioner samarbetar vi gröna istället med den borgerliga Alliansen, eller andra konstellationer. Vi ser inte politiken ur en skala från höger till vänster utan politiken, liksom verkligheten, har fler dimensioner än så. Miljöpartiet är inte ett höger- eller vänsterparti, det är ett framåtparti.

När vi debatterade och analyserade de olika budgetförslagen framkom några väsentliga skillnader mellan det borgerliga och det rödgröna förslaget. Skillnader som bekräftade att vi som vill framåt har valt rätt. Fyra saker gjorde det extra tydligt:

På första sidan i Alliansens budget står det att när ekonomin blir bättre vill de sänka kommunalskatten. Vi Rödgröna vill istället använda de resurserna till att öka kvaliteten på skolan, äldreomsorgen, sociala insatser och inte minst förbättra stadens och landsbygdens miljö. Man kan inte både få lägre skatter och bättre kvalitet, då väljer vi kvalitet och hållbarhet framför ökad privatkonsumtion.

Det blir också uppenbart att ”frihet” betyder väldigt olika saker beroende på vem som använder ordet. För mig är det frihet att ha inflytande över min situation och kunna påverka hur mitt liv utformas. För att uppleva frihet måste jag också ha en trygghet. Frihet står inte i motsats till trygghet utan tvärtom. I Alliansens politik är frihetsbegreppet mycket mindre. Där handlar det om att kunna välja vilket märke det ska vara på en produkt du köper på en marknad. I slutändan visar det sig att det snarare handlar om friheten för bolag och ekonomiska intressen, snarare än individen och människans frihet.

Den största enskilda avvikelsen i budgeten gällde dock arbetslösheten. Där ville borgarna ge nästan 18 miljoner mindre till vuxenutbildning, svenskundervisning och arbetsmarknadsåtgärder. Resonemanget handlade om bara om två saker ”vi gillar inte bidrag” och ”man borde kunna jobba effektivare”. Det kändes väldigt märkligt.

De bidrag som Moderaterna pratar om handlar om det sista skyddsnät vi har i samhället. Det som finns för att hindra att folk svälter eller tvingas sova utomhus. Det är lagstadgat och även om man skulle vilja vägra betala ut det så kan man tack och lov inte det. Det vet även borgarna. Alltså handlar det om att genomföra extremt drastiska nedskärningar inom utbildning och de andra åtgärder vi har för att rusta folk för arbetsmarknaden. Folk får inte jobb för att de svälter, de får inte heller lättare att få jobb utan utbildning eller åtgärder.

När man ser till ambitionerna och helheten visar det sig att röda och blå ofta vill ungefär samma saker. Förutom kanske när det gäller synen på frihet eller hur man ska tackla arbetslösheten. Skillnaden är framförallt att de röda är beredda att betala de investeringarna det kräver. Därför blir valet för oss gröna i Norrköping i slutändan ganska enkelt.

Ett exempel på konkurrensutsättning av vården

Frågan om konkurensutsättning av offentliga verksamheter är en väldigt stor fråga. Ska man diskutera den i sin helhet är den enorm. Hur ekonomiska strukturer, system och incitament fungerar är väldigt viktigt att förstå om man ska syssla med politik. Tycker jag. Jag tänker inte gå djupare in i det utan istället bara presentera en nyhet som kan illustrera en liten del av systemfelet.

Barack Obama lyckades efter två års slit äntligen få genom en sjukvårdsreform i USA. USA betalar idag överlägset mest för sin sjukvård, men har bland den sämsta vården i västvärlden. Faktiskt sämre än en del U-länder, som Kuba. Detta "trots" att sjukvården är totalt "konkurrensutsatt". Reformen innebar bland annat något så radikalt som att sjuka barn inte skulle kunna nekas vård. Nu visar det sig dock att sjukförsäkringsbolagen lyckat hitta ett kryphål.

Stora företags enda målsättning är att tjäna pengar. Ett sjukvårdsföretag tjänar inte på att göra folk friska, friska människor är dåliga kunder. Ett sjukförsäkringbolag tjänar inte på att försäkra de som redan är sjuka, eller som man kan anta löper stor risk att bli sjuka. Vårdföretag tjänar pengar på återkommande kunder och snabba besök. En perfekt patient är den som hela tiden återkommer med lindriga bekymmer. T.ex. förmögna hypokondriker. Ett försäkringsbolag tjänar som mest genom att ha så höga avgifter som möjligt, sålla bort de som kan antas bli sjuka, och neka ersättning till de som blir sjuka. Kan man förhala tillgången till vård så länge att kunden dör så sparar man mycket pengar. Kan man på något sätt visa att den som blivit sjuk inte fyllt i rätt information eller gjort något annat fel så kan man neka den dyra behandlingar, det sparar också pengar.

Frågan om konkurensutsättning av vård borde vara för länge sedan avgjord. Det faktum att det fortfarande finns politiska krafter i den civiliserade världen som driver privatiseringen av vård är anmärkningsvärt. Det påminner om de religiösa fundamentalister som vill att bibelns skapelseberättelse ska läras ut istället för evolutionsteorin. Alla de länder som hamnar i top på rankningen av sjukvård har en offentligt driven och finansierad verksamhet. Samhället och de offentliga verksamheterna har starka ekonomiska incitament att göra människor friska, privat vårdverksamhet har ett starkt incitament att hålla folk lagom sjuka, eller i försäkringsbolagens fall neka dem vård.

USA betalar mest i västvärlden för sin sjukvård, och får sämst vård för pengarna. Om vi inte pratar om den specialistvård som de rikaste har råd med. Bolagen har en armé av advokater och lobbyister som försöker hitta och skapa kryphål. Nu har de hittat ett som gör att de inte behöver hjälpa sjuka barn, och på så sätt kan de nu tjäna några miljarder på att barn dör. Varje steg mot ett frimarknadssystem för vår hälsa, varje steg mot att öka vinstintressena i vården, är ett stort misstag. Det är ett steg bakåt, motiverat antingen av okunskap eller en omänsklig girighet. Det borde inte handla om politisk ideologi, bara om fakta.

4 av 6 Sverigedemokrater är mutbara

Redan på valnatten gick en nybliven riksdagsledamot omkring och skröt inför reportrar om att han nu kunde leva gott på skattepengar:

Och jag bara går omkring och njuter. Vad tror du? 60 000 kronor i månaden och gratis övernattningslägenhet i Stockholm. För skattebetalarnas pengar, ha ha... Just nu bor jag på Clarion hotel och har dubbelsviten. Med jacuzzi, säger han leende.

När Aftonbladets reporter sedan ringer runt bland Sverigedemokrater runt och låtsas vara företagare intresserade av att köpa röster, då nappar 4 av 6. Partiet förespråkar dessutom brottsprovokation som metod, så något gnäll om att de blivit lurade av journalister lär man väl knappast få höra. Det blir intressant att ser hur SD, som vill göra sig känt som moralens väktare och som förespråkar hårdare straff, hanterar att deras egna är så benägna att begå brott.

De verkliga hindren för ett samarbete mellan M och MP

Den politiska sport- och speljournalistiken verkar tro att den parlamentariska krisen kan lösas bara Moderaterna och Miljöpartiet kan enas i några sak- eller personfrågor. De riktiga hindren för ett samarbete är ohyggligt mycket större än så, och handlar främst om ideologi, inte sakpolitik.

Moderaterna tror att en evig ekonomisk tillväxt är möjlig och önskvärd. Miljöpartiet förstår att evig tillväxt är omöjlig, och tycker inte den är önskvärd heller. Man förstår att den ensidiga jakten på ständigt ökad BNP är grunden till många av de allra största problemen idag.

Moderaterna lever i villfarelsen att ökade klyftor i samhället är bra för ekonomin. Miljöpartister vill ha ökad jämställdhet och jämlikhet, för att vi vet att det är bra för människorna. Dessutom vet vi att idén om att ökade klyftor skulle vara bra för ekonomin sedan länge är motbevisad. Ökade klyftor är inte ens bra för de få procent som tjänar på det rent ekonomiskt.

Kulturen i partierna är också diametralt motsatta. Moderaterna är ett gubbstyrt parti med stark hierarki och makt hos ledare. Miljöpartiet är en demokratisk folkrörelse med stort medlemsinflytande och en majoritet av kvinnor och ungdomar.

Miljöpartiet ser klimatförändringarna som ett stort problem. För Moderaterna är det klimatpolitiken som är problemet.

Det faktum att både MP och M vill sänka eller ta bort tjänstemomsen är inte tillräckligt för att bygga ett samarbete. Miljöpartiet och Moderaterna är varandras motsatser i både värderingar och världssyn. Både ideologiskt och i sin kultur. Från ett grönt perspektiv representerar kärnan i Moderaternas politik problemet, inte lösningen. Som tur är representerar Moderaterna också dåtiden, konservatismen, patriarkatet och en gammalmodig syn på världen, medan Miljöpartiet representerar den gröna framtid som är på väg.

Landstinget plötsligt mest spännande

Vanligtvis anses landstingspolitiken vara den tråkigaste, och är definitivt den minst uppmärksammade. Men nu är den plötsligt väldigt spännande. Kanske mer spännande än Riksdagen. Åtminstone det parlamentariska läget. Åtminstone i Östergötland.

Alliansen har med stöd från Vrinnevilistan styrt landstinget under mandatperioden, men så kan det inte fungera längre då den koalitionen nu tappat sin majoritet. Alliansen har 42 mandat, Vrinnevilistan 8. Det behövs 51 för att få majoritet. I nuläget är alltså Sverigedemokraterna vågmästare, precis som i Riksdagen, men det ytterligare en ingrediens i Vrinnevilistan.

Rödgröna: 47
Alliansen: 42
Vrinnevilistan: 8
Smygrasisterna: 4

Självklart löses detta enklast genom att ett Alliansparti eller VL hoppar över till de Rödgröna. Men samtliga borgerliga partier har svårt att tänka sig sitta i samma koalition som V av ”ideologiska” skäl. Eftersom V driver den politik nu som S drev för några decennier sedan har det antagligen mer med kommunistskräck än verkligheten att göra.

Utan V krävs det dock att två partier hoppar över för att de Rödgröna ska få egen majoritet. VL är störst men deras 8 mandat ger bara totalt 50 med S och MP. Men rimligtvis borde det ändå räcka. Det skulle nämligen krävas att både Alliansen, V och SD samtidigt röstade mot den nya Koalitionens förslag för att fälla dem. Och jag undrar om det ens går att teoretiskt tänka ut ett förslag som de Rödgröna och VL stödjer men samtliga andra partier är mot.

För den som händelsevis är intresserad av landstingspolitik, och inte bara den parlamentariska situationen, kan jag rekommendera Hälsan är Grön av Margareta Fransson. Hon har bland annat skrivit om varför landstingspolitiken uppfattas som tråkig och anonyma landstingspolitiker.

PP bör skilja på P och P

Parti och Person alltså. Partiet är i det här fallet Miljöpartiet och personen är Isabella Lövin. Isabella röstade igår för ”Gallo-rapporten”, en rapport där fildelning blandas ihop med varuförfalskning och anses vara ett hot mot folkhälsan. En korkad, gammaldags och oinformerad rapport. Som en majoritet av den Gröna gruppen i EU-parlamentet röstade mot och som även det Svenska Miljöpartiet är mot.

Uppenbarligen följer inte Isabella partilinjen i den här frågan och det tycker jag att hon med all rätt kan kritiseras för. Hennes argumentation är dessutom dålig. ”Som journalist och författare sedan 25 år...” inleder hon med och fortsätter sedan med att upprepa omoderna floskler. Jag antar att det är tänkt att man ska se hennes 25 år som författare och journalist som ett auktoritetsargument, att hon vet vad hon pratar om. Jag ser det snarare som att hon har ett uppenbart egenintresse av att försvara konservativa system i den här frågan, och är färgad av en bransch vars lobby försvarar rapporten.

Isabella skrev en oerhört viktig bok om våra hav, och hon valdes som ny medlem i MP att få representera oss i EU-parlamentet för att vi ville dra nytta av hennes enorma kunskaper om fiskepolitikens miljöeffekter. Hennes mandat för att uttala sig i IT eller integritetsfrågor är obefintligt. Hon är en, med rätta, hyllad miljökämpe, men borde ha lyssnat på människor klokare än henne själv i de här frågorna.

Att göra som en del Pirater gör nu och antingen ta ut sin frustration på det parti som faktiskt är det som jobbar näst hårdast med de här frågorna är tyvärr något som är symptomatiskt för hela den progressiva rörelsen. Medan högern sluter leden och enas mot ”fienden” så lyckas vi progressiva alltid spendera mer tid och energi på att kritisera oss själva än våra politiska motståndare. Ja, Isabella röstade helt fel och mot sitt partis linje. Det innebär inte att Miljöpartiet är ”hycklare” eller ”svikare”, det innebär bara att en ledamot röstade fel.

Som tur är så har Gallo-rapporten ingen större betydelse. Det är bara en ”åsiktsförklaring” och inte ett direktiv. Jag hoppas att Isabella lyssnar på andra i den Gröna gruppen och omvärderar sitt ställningstagande till nästa gång det ska röstas. Under tiden tror jag det vore bra om alla vi som faktiskt är emot övervakningssamhället och jakten på fildelare kunde fokusera på de riktiga motståndarna: Upphovsrättslobbyn, marknadsintressena och alla konservativa politiska krafter. Om en person ur den kristna högergruppen i EU hade röstat mot rapporten hade vi knappast påstått att Berlusconis Kristdemokrater bytt till den rätta sidan.

Piratpartister om Isabella och MP: Caspian Rehbinder, FMS, Rick Falkvinge, Minimaliteter, Christian Engström, HAX

SD som vågmästare, bra för demokratin

Alla riksdagspartier har tydligt deklarerat att de inte kan tänka sig ett samarbete med Sverigedemokraterna oavsett valresultat. SD själva ojar sig och kallar det odemokratiskt. Sanningen är såklart att det är i högsta grad demokratiskt, och kanske också bra för demokratin.

Det finns inget krav på att samarbeta med andra partier i en demokrati och Sverigedemokraterna har sig själva att skylla. I de kommuner de har tagit plats har de visat hur oseriösa, ointresserade och oinsatta de är. Och hur dåliga de är på att föra politik. I Norrköping, där de var en hårsmån från att bli vågmästare har de inte ens någon som fyller deras stolar i fullmäktige. Det går inte att samarbeta med någon som inte är seriös. Vill ingen samarbeta med en får man inget inflytande, så fungerar demokratin.

Samtidigt ser vi nu att SD kommer att hamna i vågmästarposition i flera kommuner, och till och med i riksdagen. Det är något som väldigt många verkar rädda för, men jag tror lika gärna att det kan vara bra för vår demokrati.

Styrkan i en demokrati är just dialogen, granskningen av idéer och samarbete. Inget parti sitter inne med alla sanningar och idéer blir bättre av att diskuteras. Men dagens blockpolitik skapar väldigt lite utrymme för riktig dialog. Den som har lyckats bilda regering bestämmer, och övriga 49% får stå bredvid och klaga. Med en vågmästare som ingen vill samarbeta med kan man inte längre jobba så. Man kommer att behöva söka breda lösningar, man kommer att behöva förhandla med sina ”motståndare” och man kommer att behöva utvärdera sin egen politik.

AB 1, 2, 3, 4, 5
SvD 1, 2, 3
DN 1, 2, 3, 4

Bengt Cete skriver den hittills mest träffsäkra analysen av vad Sverigedemokraternas valresultat egentligen betyder.

Vi behöver bara fyra partier, inte tio

Nu har vi tio politiska partier, varav åtta är representerade i riksdagen, men bara fem politiska ideologier. Konservativa, liberala, reaktionära, socialister och progressiva. Dessutom har de liberala och konservativa slagit sig samman i en Allians. Alltså skulle vi i dagsläget klara oss med fyra partier som faktiskt representerade de olika samhällsinriktningar, och som är relevanta för samhället och medborgarna. Istället för den situation nu när vi har tio glassar men bara fem smaker: fyra sorters blåbärsglass, två jordgubbsglassar, tre med päronsmak och en... riktigt äcklig glass, låt oss säga daim/lakrits.

Vänsterpartiet driver idag ungefär den politik som Socialdemokraterna drev på 70- och 80-talet. Båda är arbetarpartier så varför inte glömma allt gammalt groll från 1917 och slå sig samman? Många sossar tycker inte om den mitten-anpassning som S gjort ändå, så ett litet steg till vänster skulle knappast döda dem.

Med Alliansen är jobbet redan gjort. Även om konservativa och liberaler i andra länder brukar vara fiender fungerar det i Sverige. Den ekonomiska politiken (olika grader av liberalism) är densamma hos båda läger. Vad gäller den sociala politiken har liberalerna blivit mer konservativa och de konservativa blivit mer liberala.

Att ett reaktionärt parti sitter i riksdagen får vi vänja oss vid. Motstånd mot förändring, främlingsfientlighet och romantiserande om en svunnen tid är en del av mänskligheten. Att FP anpassar sin politik för att locka reaktionära väljare är egentligen mycket mer allvarligt än att ett reaktionärt parti sitter i riksdagen.

Till slut har vi de progressiva rörelserna. Miljöpartiet, Feministiskt Initiativ och Piratpartiet. Där ser vi att FI har en nästan identisk politik som MP i sina kärnfrågor, även om de har rester av det Vänsterparti det är sprunget ur. De kan välja att uppgå i Arbetarpartiet eller ansluta sig till de Progressiva. För Piratpartiet är frågan ännu enklare, de driver exakt samma politik som MP men något vassare och något bättre. Hållbarhet, jämställdhet och integritet skulle vara de tre viktiga frågorna, och vi kan behålla parollen Modernisera Sverige.

Det som faktiskt borde chockera men inte gör det

Anonyma journalister skriver idag om hur tidningarna i Sverige blivit en del av Alliansens valrörelse, istället för att granska politiken för väljarnas räkning. Det borde vara chockerande. De flesta vanliga Svenskar skulle nog inte riktigt tro på det om man sa att medierna medvetet vinklar nyheter till Reinfeldts fördel och Sahlins nackdel. Att rubriker sätts och bilder väljs utifrån om de skadar de Rödgröna och gynnar de Blå. Att journalister är i en beroendeställning och tvingas vara anonyma för att ens lyfta detta, och att media inte är lika bra på att granska sig själva som att granska politiker. Vilket de ju inte heller är så bra på uppenbarligen.

Den andra nyheten som borde skapa rubriker är att en majoritet av Svenskar vill se en skattehöjning för de mest förmögna i Sverige. Och att hela 60% tycker det är fel att de som jobbar får lägre skatt än de som inte gör det. En majoritet av Svenskar håller alltså med om de Rödgrönas skattepolitik och sågar de Borgerligas. Jag antar att rubrikerna blir i stil med ”Svenskar sågar skattesänkningar”, ”Reinfeldts krismöte”, ”Den hemliga krisplanen” och ”Så ska Borg vinna tillbaka väljarna”. Vi kan väl se hur stora rubrikerna blir. Hittills hittar jag bara en liten notis på SVT's hemsida.

Oavsett opinionsmätning leder Alliansen

Trots att jag älskar statistik och siffror, och är valansvarig i Norrköping, har jag knappt läst en opinionsmätning. Det har inte så mycket att göra med att vi Rödgröna ligger efter (även om MP växer) utan mer att göra med det faktum att jag som sagt gillar statistik, fakta, vetenskap och kunskap. Därför tycker jag opinionsundersökningar är ungefär lika seriösa som Hänt Extras bevakning av "Brangelina".

I de allra flesta opinionsmätningar kan man i det finstilta läsa att förändringen inte är statistiskt säkerställd. Vad det betyder är att statistiskt (vetenskapligt) sett så har ingen förändring skett. Tyvärr skapar "Ingen säkerställd förändring" inte samma nyhet som "S tappar väljare!" eller "Miljöpartiet större än någonsin!". Jag vet inte om politiska journalister förstår statistik, men även om de gör det så är ju deras jobb att skapa nyheter inte att rapportera fakta. Även om jag som gillar fakta såklart skulle tycka det var kul om man lade lite mer vikt vid det.

Men oavsett vad en opinionsmätning säger så är det Moderaterna som leder i verkligheten. Det är bara att erkänna. Då menar jag inte att de leder i opinionen utan att de leder alla partier i valrörelsen. De har det berömda problemformuleringsprivilegiet. Moderaterna bestämmer inte bara vilka politiska frågor som ska diskuteras, de bestämmer ramarna för vad som är en diskussion. Varje politisk "match" spelas på Moderaternas hemmaplan med Moderaternas regler.

När Reinfeldt säger att han är "samtida" så har han helt rätt. Inget annat parti har en sådan medveten och framgångsrik strategi för att driva valrörelse. Jag skulle såklart inget annat vilja än att vi hade en helt annan valrörelse. En där vi pratade om visioner, ideologi, människosyn och de viktiga frågorna. Självklart är det naivt av mig. Som att tro att en dokumetärfilm som Bananas! skulle dra mer publik än Spiderman III. Även om de flesta som sett båda filmerna skulle säga att Bananas! är viktigare, mer relevant och på många sätt en "bättre" film så är det snabb, ytlig action som säljer. Och jag köper också det. Jag gillar actionfilmer, romantiska komedier, billig skräckfilm från 70-talet och superhjältefilmer. Även om jag skulle vilja kunna påstå att jag hellre ser en dokumentär om EU's jordbrukspolitik än Iron Man II så kan jag inte det.

Därför måste jag motvilligt erkänna att om det är så att Moderaterna regerar efter valet så är det för att de regerat valrörelsen. De har fullständigt integrerat marknadsföringens paradigm, konsumism och sitt politiska maskineri i Amerikans stil. Vi Rödgröna har anpassat oss och försökt spela deras spel på deras hemmaplan med deras regler. Och det är svårt. För då handlar det inte om bästa politiken, bästa visionerna eller bästa samtalet. Det handlar istället om "priming", paketering, soundbites och att forma budskap. Oavsett hur valresultatet är så vann Alliansen valrörelsen. Och oavsett hur valresultatet blir måste vi ägna nästa fyra år att hitta sätt att komma bort från det här sättet att föra politik om vi inte ska bli ett demokratiskt U-land.

---------------
Mats Monsen analyserar senaste opinionsmätningarna ur ett intressant perspektiv.

En offentlig person

Till att börja med är det ganska nytt för mig. Jag visste inte ens att jag var en offentlig person förrän häromdagen när jag figurerade som "Toppolitiker" i lokaltidningen Folkbladet. Nyheten var att toppolitikern (jag alltså), jagas av kronofogden. Det kryddades också med att jag livnärt mig på poker och lite spännande insinuationer om att jag skulle gömt undan pengar på hemliga bankkonton. En ganska smaskig artikel. Jag har nog läst många liknande tidigare, men då har det inte handlat om mig.

Vad gäller de fakta som läggs fram är det väl lite blandat. De konkreta sakerna stämmer ju. Jag har tidigare livnärt mig på att spela poker, och jag har en skuld hos kronofogden. Att jag skulle vara en "toppolitiker" är väl smickrande, men eftersom jag inte får något betalt och inte har något tungt uppdrag och bara står fyra på kommunlistan är det väl egentligen att ta i. Fritidspolitiker är nog mer rättvisande. Jagas gör jag väl egentligen inte heller eftersom jag frivilligt betalar av på min skuld varje månad och finns tillgänglig om någon vill få tag på mig.

Men även om jag inte tror att all uppmärksamhet är bra uppmärksamhet så förde det åtminstone något positivt med sig, jag började fundera på det där med att vara en offentlig person. Och jag funderade på någonting annat, det där med skam och ångest.

Självklart är det skamfullt för mig att jag har en skuld som jag inte betalt av ännu. Trots att var tionde svensk nuförtiden är registrerad hos kronofogden och nästan alla har skulder på ett sätt eller ett annat. Det är pinsamt och generande att behöva erkänna det. Och då började jag tänka på en massa andra saker som jag också tycker är pinsamma, jobbiga, skamfulla eller ångestframkallande. Och jag insåg att jag fortfarande känner skam och ångest för saker ända sedan jag föddes, som om det vore idag och nu det hände.

Jag skäms fortfarande för att jag grät när jag blev slagen i magen första dagen i min nya skola. Trots att jag såklart vet att det inte var mitt fel, eller att det inte är någonting att skämmas för. Jag skäms för att vi var fattiga när jag var liten och att jag tidvis blev mobbad. Skäms för alla korkade saker jag sagt och gjort på fyllan i min ungdom. Skäms för alla misstag och alla misslyckande, varenda sak jag gjort fel och varenda sak jag sagt fel... allt det känner jag att jag fortfarande skäms för. Mitt liv hittills har inte varit ett rakt spår mot lycka och framgång.

Jag växte upp i Hageby med en ensamstående mamma och två syskon, ett tag bodde vi på landet istället. Jag flyttade hemifrån när jag var fjorton eller femton för att börja på KomVux. Hade svårt med skolgången, kände mig frustrerad och understimulerad. Fyllde arton under den förra finanskrisen och gick rakt ut i arbetslösheten. Sysslade med lite allt möjligt, från kortfilmsprojekt till att arrangera konserter eller jobba i garderob på en rockklubb. Ibland gick jag på socialbidrag och ibland hade jag något osäkert jobb. Den mesta tiden läste jag böcker eller umgicks med andra som var arbetslösa och hade samma intressen som jag.

Efter millennieskiftet drabbades jag av en depression. Jag antar att det var en kombination av existentiell ångest och den stress man lever med när man aldrig vet om man kommer ha några pengar nästa vecka. Men båda sakerna var vad jag då ansåg vara normalt, och i viss mån fortfarande tycker är normalt. Eftersom många lever så, och många funderar över vad meningen med livet är, eller hur vi ska kunna lösa alla de problem mänskligheten står inför. Självklart är det också skamfullt att erkänna att man varit deprimerad och behövt hjälp för att klara sig.

Jag har alltid gillat att diskutera och ibland att provocera. Det är så jag har kommit fram till de slutsatser och åsikter jag har idag, genom att stöta dem och blöta dem mot med de människor jag mötte och umgicks med. Ända sedan jag var liten har jag varit nästan sjukligt frågvis. Jag vill veta hur allting fungerar. Min mamma brukar berätta två saker om mig som litet barn, att jag alltid skulle fråga om allting och att jag inte grät första gången förrän jag var 6 månader gammal, då visade det sig att jag hade en öroninfektion. Så är det fortfarande, jag vill fortfarande veta allting och förstå hur allting fungerar, och jag tycker inte om att visa mig svag.

Dock har jag kommit till slutsatsen att min ovilja att visa mig svag ironiskt nog är min största svaghet. Därför berättar jag allt det här istället för att försöka dölja eller skönmåla det. För vad är egentligen det värsta som kan hända? Det finns bara tre saker man egentligen behöver. Mat, husrum och vänner. Eftersom jag bor i Sverige är de två första sakerna garanterade, och vänner tror jag alltid att jag kommer att ha.

För 5-6 år sedan fick jag jobb på ett telemarketingbolag. Eftersom jag ägnat hela livet åt att diskutera med folk och försöka övertyga människor så var det inte så svårt för mig. Jag är också väldigt analytisk och självkritisk, så jag lyssnade på mina samtal och argument för att hela tiden förbättra dem. Det gick väldigt bra för mig och jag blev befordrad till mellanchef. Men även om det var skönt att inte behöva oroa sig för att betala hyran kändes det inte bra. Jag ägnade hela dagarna först åt att sälja saker som jag inte ens var säker på att folk behövde, och sedan med att vara chef för ett helt gäng som skulle sälja saker.

Under tiden spelade jag poker på fritiden, om än inte så mycket. Jag har alltid älskat strategispel och var en väldigt lovande schackspelare när jag var ung. Så poker var inga problem på en intellektuell nivå, även om jag tyckte det var lite tråkigt efter ett tag. En dag gick jag in till chefen och sade upp mig. Även om jag gillade mina arbetskamrater gillade jag inte jobbet. Det kändes meningslöst att bara försöka få folk att sälja och köpa saker och jag gillade inte heller sättet företaget behandlade sina anställda, de som inte lyckades.

Istället bestämde jag mig för att försöka leva på poker och lägga all den fritid jag nu fick på något mer meningsfullt. Bland annat gick jag då med i Miljöpartiet, för det kändes som ett väldigt bra sätt att bidra till ett bättre samhälle. Jag är för övrigt helt övertygad om att alla människor har den drivkraften, att göra världen bättre, annars skulle vi aldrig ha överlevt. En del tappar den bara, eller får den tagen från sig av samhället.

Tyvärr har jag aldrig varit särskilt girig. När man växer upp utan pengar och lever utan pengar tror jag man kan hantera det på två olika sätt. Antingen blir man fixerad vid att få så mycket pengar som möjligt, eller så bestämmer man sig för att pengar inte är så viktigt. För mig har pengar aldrig blivit så viktigt, även om jag såklart tycker det är roligare att ha dem än att inte ha dem. Men ska man leva på att spela poker är det bra om man är girig.

Istället för att spela så mycket som möjligt spelade jag så lite som jag kunde. När jag väl fått ihop pengar till det viktigaste gjorde jag hellre annat med min tid. Förutom det vanliga, som att umgås med kompisar, läsa, titta på film så lade jag väldigt mycket tid på Miljöpartiet och andra föreningar. Det är det mest meningsfulla jag gjort i mitt liv hittills. Det är nog också det som jag är mest stolt över i mitt liv.

Genom att engagera mig politiskt har jag kunnat få genom förändringar som konkret förbättrat andra människors liv. Jag har jobbat främst med arbetsmarknad och flyktingfrågor, vilket berör två av de grupper som har det svårast i samhället. Flyktingar och arbetslösa. Jag tycker det är väldigt kul av rent egoistiska skäl, man mår nämligen alldeles fruktansvärt bra av att hjälpa andra människor. Det är medicinskt bevisat. Och engagerar man sig politiskt får man chansen att hjälpa väldigt många.

Den andra saken som är stimulerande handlar om problemlösning. Att hämta in information, genom att läsa och prata med människor. Att tänka och diskutera fram lösningar och hitta vägar att få dem till att bli verklighet. Det är nog bland det mest stimulerande och kreativa man kan syssla med, och jag älskar det.

Min förstående sambo är också Miljöpartist och har gått med på att stå för mat och hyra just nu. Så att jag ska kunna arbeta på heltid som valansvarig för Miljöpartiet i Norrköping, utan att behöva sitta uppe på nätterna och gneta ihop pengar på poker. En effekt av mitt politiska engagemang visade sig vara att jag blev en offentlig person. Som du säkert märkt är jag inte direkt skapt för det. Jag är långt från perfekt med en trasslig och kringelikrokig livshistoria bakom mig, och kanske framför mig också.

Men jag har också bestämt mig för att sluta skämmas för min bakgrund och mina tillkortakommanden, även om många kanske tycker att jag borde göra det. Nu kommer jag att vara en offentlig person fram till valet och varför försöka vara perfekt? Jag har mina skavanker, fel och brister, men också en hel del egenskaper som jag tycker är rätt bra. Om någon annan inte tycker det är det helt okej. Jag behöver bara mat, husrum, vänner och något meningsfullt att göra för att vara lycklig. Att gå omkring och skämmas har jag tröttnat på, det känns inte konstruktivt vare sig för mig själv eller någon annan.

Hur står det till med integriteten?

Christian Engström och Mikael Nilsson från Piratpartiet skriver i dagens DN att inget block står upp för medborgarnas rätt till privatliv. När jag först läste det blev jag lite irriterad, för jag tänkte att både MP och V ju faktiskt driver integritetsfrågorna ur medborgarnas perspektiv. Sedan insåg jag att det stod "block" och då får jag ju ge Christian och Mikael rätt. Inget block står upp för rätten till privatliv. Men det är egentligen inte så konstigt.

Att det blå blocket inte gör det kan man faktiskt inte klandra dem för. Moderaterna styr Alliansen och Moderaterna stöder både FRA-lagen och IPRED. De kan självklart inte stå upp för medborgarna i den frågan, det vore ju som att minkfarmarna skulle bojkotta sig själva.

Att det Rödgröna blocket inte står upp för medborgarna kan man däremot kritisera dem för. I och för sig är det inte helt sant. Miljöpartiet driver frågan och säger:

Staten ska inte ägna sig åt massavlyssning och slentrianmässig övervakning av sina medborgare. Vi vill förbättra skyddet för den personliga integriteten och avskaffa både FRA- och IPRED-lagen.

Vänstern är inte lika konkret men skriver i sitt valmanifest:

Alla människor har rätt till en bred privat sfär som skyddas på praktisk och principiell grund. Det måste vara en grundsten i ett fritt, demokratiskt samhälle. Den smygande utvecklingen mot ett kontrollsamhälle är en realitet. Den måste vändas. Vi kan inte titta på och i efterhand säga att det ”bara blev så”. Det behövs en frihetsrörelse för personlig integritet.

Vänstern borde dessutom ha eget intresse av att driva frågan hårdare, vi vet ju vilka det är som brukar bli avlyssnade och åsiktsregistrerade i Sverige.

Men visst, som helhet har inte vi Rödgröna gjort integriteten till en valfråga, och det beror självklart på två saker. Dels att Socialdemokraterna är kluvna i frågan, Bodström var ju drivande i frågan om EU:s datalagringsdirektiv. På "fel" sida alltså. Den andra anledningen är såklart valtaktisk. På samma sätt som inget politiskt parti utom MP vill prata om miljö och klimat, vill inga etablerade partier prata integritet.

Det är egentligen självklart. Eftersom Miljöpartiet har ett så överlägset förtroende hos väljare i miljö- och klimatfrågor vill ingen annan prata om det, för all uppmärksamhet gynnar Miljöpartiet. På samma sätt gynnas Piratpartiet av att det pratas integritet.

Men gör inte jag då bort mig som bloggar om det? Jo, ur en ren valtaktisk synvinkel så gör jag kanske det. Även om jag inte tror att någon Miljöpartist blir pirat, eftersom MP redan driver samma frågor, finns ju risken att obestämda väljare tar PP's valsedel istället för vår. Men frågan är för viktig för att man ska ta sådana valtaktiska hänsyn. Vi behöver faktiskt prata om frågan. Och partierna behöver faktiskt både utvärdera sin politik och berätta för väljarna var de står. Om nu FRA-lagen, datalagringsdirektivet och IPRED är så viktiga och nödvändiga, varför kan vi inte prata om det då? Borde inte de partier som drivit det vara stolta och skryta över hur bra det är?

Som Miljöpartist behöver jag inte oroa mig, det behöver nog inte Vänsterpartister heller, men alla de andra partier som antingen aktivt eller passivt stött kan nog behöva göra det. Jag tror knappast att 90% av Sveriges befolkning stödjer massavlyssning, razzior mot fildelare eller att FRA säljer information om Svenskar till CIA. Trots att 90% av de som sitter i riksdagen är med i partier som gör det. Och det enda positiva resultatet av allt detta är väl egentligen att ungdomar fått ytterligare en bra anledning att engagera sig politiskt.

Monstret som skrämmer slag på Alliansen

Nu gör polisen razzia mot wikileaks. Svensk frihet pallar inte för Amerikanska påtryckningar. Det är tragiskt. Att polisens resurser läggs på att stoppa informationsspridning istället för riktig brottsbekämpning är också tragiskt. Information är uppenbarligen farligt i Moderaternas värld. Till exempel information om var alla de miljoner som Moderaterna nu lägger på politisk reklam kommer från.

Vargar är också farliga uppenbarligen. Trots att det inte finns ett enda dokumenterat fall i Sverige av att någon människa attackerats av en varg. Vi har drygt hundra vargar i Sverige och det är visst alldeles för många. Trots att Rumänien, som är hälften så stort som Sverige och har dubbelt så många invånare, klarar att ha närmare 4000 vargar utan problem. 12.000 jägare med älgstudsare var så rädda för varg att de anmälde sig för att döda de 27 som regeringen tyckte skulle skjutas. Alltså över 400 beväpnade jägare per varg som skulle dödas.

Sist men inte minst är borgerliga pensionärer och Folkpartister visst rädda för kvinnor i burka. Det finns nästan två miljoner pensionärer i Sverige. De tillhör en av de grupper som har mest inflytande i samhället, även om det såklart inte gäller alla. Men nästan två miljoner är de. De borgerliga pensionärerna är rädda för en handfull kvinnor med burka eller niqab. Oftast lågutbildade kvinnor som flytt till Sverige för att undkomma förtryck. De är visst farliga, och så föder de barn, vilket ju inte pensionärer gör. Och barn kostar pengar, som man ju kunde lagt på pensioner istället. Nej bättre vore om vi slutade föda barn i Sverige så pensionärerna fick vara ifred.

Mycket av politiken nu handlar om det som en del är rädda för. Jag kan bara dra slutsatsen att det otäckaste tänkbara monstret för Alliansen vore en fildelande varg i burka. Själv är jag rädd för lite annorlunda saker, som klimatförändringar, miljöförstöring och ökande klyftor i samhället. Men det kanske är fånigt när man har den fildelande burka-vargen att oroa sig för.

Du måste inte rösta på Miljöpartiet

Miljöpartiet är väl antagligen det minst populistiska partiet i Sverige. Eftersom vi inte har några ambitioner om att få egen majoritet i riksdagen kan vi ju kosta på oss det. Kloka miljöpartister tar tillsammans fram den politik vi tror är bäst för Sverige, sedan försöker vi förklara för väljare varför våra idéer är bra och nödvändiga. Istället för att vända kappan efter opinionsvinden. Det är ett väldigt sunt och stimulerande sätt att driva politik, även om det kanske inte alltid är det lättaste sättet.

Att inte vara populist kan dock vara provocerande för en del människor, och såhär i valtider stöter man på dem titt som tätt då de gärna vill komma förbi valstugan och ändra på oss. Här är de tre vanligaste sakerna de som inte tänker rösta på oss vill att vi ändrar:

Höjer ni bensinpriset så kommer det bli dyrare att köra bil!
Ja, det stämmer ju, höjer vi priset så blir det dyrare. Åtminstone om du kör bensinbil. Men nu är det ju så att vi inte vill höja den bara för att jävlas med folk, utan för att det faktiskt behövs. Och de flesta partier har insett att det behövs, de vågar bara inte säga det, för det är inte populärt.

Oljepriset och därmed bensinpriset kommer att fortsätta stiga vare sig vi vill det eller inte. Inom några år kommer efterfrågan att vara så stor och tillgången så liten att vi får en prischock. Då gäller det att vara förberedd. Därför vill vi hämta in pengar för att kunna utveckla alternativen till bensin, som till exempel biogas. Då är det väl rimligt att vi tar pengar från bensinen för att utveckla det som ska ersätta den. Alternativen är någon annan skattehöjning, eller att vi drar ner på någon annan skattefinansierad verksamhet. Ska vi stänga skolor för att hålla bensinpriset nere? Det sista alternativet är att låtsas som att inget kommer att hända. Det kanske är attraktivt för en del, men inte ett alternativ för ett parti som tar de här frågorna på allvar.

Sparka ut invandrarna!
En del svenska pensionärer tycker väldigt illa om folk från andra länder och kulturer. Det gör inte vi. En del är rädda för folk som ser annorlunda ut eller pratar ett annat språk. Det är inte vi. Vi tycker att invandring är bra och vill ha ett öppet Sverige. Samtidigt tycker vi att mänskliga rättigheter är oerhört viktiga och att människor som behöver skydd från våld och förföljelse ska få det i Sverige.

Visst är det ett problem att folk med utländsk härkomst har svårt att få jobb i Sverige, det håller vi med om. Och då vill vi skapa fler jobb, motverka diskriminering och göra vårt samhälle tillgängligt. Inte sparka på de som redan ligger. Och visst är det synd att vissa grupper är överrepresenterade i brottsstatistiken, därför vill vi minska de sociala och ekonomiska skillnaderna, och det utslagning som skapar brottslighet.

Ni ska inte samarbeta med Sossar/Kommunister!
Sist men inte minst finns det de som tycker att vi aldrig skulle ingått i ett samarbete med S och V. En del för att de inte gillar Socialdemokraterna, en del för att de av någon anledning är rädda för Vänsterpartister.

Till att börja med måste vi samarbeta med någon, annars kommer vi aldrig få genom någon politik. Om vi inte samarbetade med någon vore en röst på MP bortkastad. Att vi på riksnivå valt att samarbeta med S och V handlar helt enkelt om att det är där vi fått mest gehör för de gröna frågorna. Vi är inte ett rött eller blått parti, utan ett grönt. Moderaterna, som är de som styr den borgerliga alliansen, sade redan innan förra valet att de inte prioriterade miljö eller kultur. Och det visade sig vara helt sant. De två partier som försökt ha någon miljöpolitik i Alliansen, C och KD, har fått vika sig eller ändra åsikt på punkt efter punkt. Centern är numer för kärnkraft. Vargar skjuts i Sverige och svenska regeringen vill tillåta valjakt. Samtidigt använder man Vattenfalls vinster för att investera i kolkraft. Vi skulle aldrig kunna ställa upp på den miljövidriga politiken, därför kan vi inte samarbeta med Moderaterna i riksdagen.

Samtidigt känns rädslan för Vänsterpartiet inte rationell, åtminstone inte för mig som aldrig lidit av någon kommunistskräck från kalla krigets dagar. Vänsterpartiet har en väldigt human politik och driver frågor såsom mänskliga rättigheter, jämställdhet och en stor offentlig sektor. Mer eller mindre driver idag Vänstern den politik som Socialdemokraterna drev på 70-talet. Dessutom är de det minsta partiet i samarbetet. Lars Ohly lär knappast bli vare sig Statsminister, Finansminister eller Utrikesminister. Jag är mer rädd för Björklund som skolminister eller fyra år till av moderaternas "miljöpolitik".

Men om det nu är så att du absolut inte vill betala 50kr mer i månaden för bensin, utan istället hellre vill att vi väntar på prischocken innan vi börjar göra något, så okej. Om det viktigaste för dig är att sparka ut invandrare, allright. Om du är jätterädd för Vänsterpartiet och tror att Sverige kommer att gå under med V i regeringen så får du väl tro det. Den goda nyheten för dig är då att det finns massvis av partier du kan rösta på. Dels de fyra borgerliga partierna men också Feministiskt Initiativ och Piratpartiet. Och om det viktigaste för dig är att vi ska behandla de som sökt skydd i Sverige illa kan du ju rösta på SD. Du måste faktiskt inte rösta på Miljöpartiet.

Brev från Peter och Maria

Hade en hälsning från Maria och Peter i inboxen:

Kära miljöpartist,

Nu går vi in i valrörelsens slutskede. Förtidsröstningen har börjat. Det finns två tydliga regeringsalternativ och vi tillhör ett av dem. Miljöpartiet har ett starkt stöd i opinionen. Vi är det framtidsinriktade gröna alternativet som står för en modern och ansvarsfull politik. Vi behövs i en svensk regering.

De rödgröna har den sista tiden haft motvind i opinionen. Men vi kan fortfarande vinna. Vi i Miljöpartiet har potential att öka mer. Det räcker med att 120 000 personer byter block. Miljöpartiet har 12 000 medlemmar. Om alla värvar tio nya röster var är skillnaden utjämnad. Det kan avgöra valet. Prata med vänner, grannar, kollegor, klasskamrater och släktingar. Prata om hur alliansens Sverige ser ut och vad ett rödgrönt Sverige kan bli.

Allianspartierna har gjort Sverige till ett hårt land att leva i. Skattesänkningarna har inte gett fler jobb. Piskor har inte gjort de sjuka friskare. Morötter har inte klimatanpassat Sverige. Alliansen går till val på ytterligare skattesänkningar för dem som redan har fått mer i plånboken. Den redan urholkade tryggheten kommer att bli ännu svagare. Det redan försummade klimatarbetet kommer att bli ännu mer försummat.

Vi står inför ett viktigt val. Vi har en mycket bra rödgrön politik som kan göra Sverige till ett bättre land för fler. Vi har en politik för jobb och ekonomi, för trygghet och välfärd och för klimat och miljö. Alliansen har skattesänkningar. Med en rödgrön regering får vi 100 000 nya jobb, praktik- och utbildningsplatser. Med en rödgrön regering får vi fler lärare och bättre kvalitet i skolan. Med en rödgrön regering får vi stora satsningar på grön infrastruktur. Vi kan klara ekonomin och jobben samtidigt som vi ställer om till ett hållbart samhälle där människor kan vara trygga.

Miljöpartiet kommer att göra ett mycket bra val. Men vi kan lyfta oss lite till. Gör vi det kan vi vinna valet tillsammans med de rödgröna. Då kan vår politik bli verklighet. Allt vi gör nu spelar roll.

Våga prata politik. Då avgör vi valet!

Maria Wetterstrand
Peter Eriksson

Varje år brukar jag gå till SFI för att prata med klasser där om hur demokratin fungerar i Sverige. Tyvärr har jag inte hunnit med att göra det så många gånger i år med valrörelse och allt, men det är väldigt kul. Det är också väldigt svårt.

Det är svårt att förklara för någon som nyss flytt hit från Somalia eller Irak att i Sverige kan alla vara med och påverka. Att 98% av politiker har politiken som ett fritidsintresse och inte ett yrke. Att alla faktiskt kan vara med på riktigt. Märkligt nog finns det också många infödda svenskar som tror att man inte kan påverka. Eller att politiker är några särskilda eller speciella människor.

Alla kan vara med, och fler borde. I en demokrati är det bland det viktigaste man kan göra. Att rösta är ett sätt att vara med och påverka vart fjärde år, men man kan vara med och påverka hela tiden om man vill. En annan sak är också sann: Vi får de politiker vi förtjänar.

Det innebär att om vi har dålig politik så är det för att vi förtjänar det, vi har ingen annan att skylla än oss själva. Är du inte nöjd med den politik vi har idag? Engagera dig då. Gå med i det parti du tycker har bäst idéer, bäst värderingar och som delar din syn på människor. Prata politik med andra och låt andra prata politik med dig. Lyssna på idéer och kom med egna. Ju fler som involverar sig i demokratin och politiken, desto bättre demokrati och politik får vi. Den som tror att en liten grupp engagerade människor inte kan förändra världen har inte läst sin historia. Det är nämligen det enda sättet världen någonsin har förändrats.

Varför är Sverige världens bästa land?

Det kanske är lite väl kaxigt att gå ut och säga att Sverige är världens bästa land, vilket egentligen är konstigt. I klart mindre bra länder är det helt normalt att påstå att det landet är bäst. I länder som är mindre demokratiska, mindre jämställda och mer orättvisa är det en självklarhet att man tycker det landet är bäst. För mig är Sverige världens bästa land för att det är världens mest sekulära land och, fortfarande, ett av världens mest jämställda länder.

Om man tycker militär makt är viktigast så är ju såklart USA bäst, gillar man pengar så har Luxemburg mest pengar per invånare (men Sverige ligger på top tio listan i alla fall). Själv har jag lycka och välmående som mål, och även om pengar och prylar ibland kan vara ett medel för att må bättre så är de just ett medel, inte målet. Och det som gör mig mest lycklig är såna saker som frihet, rättvisa, jämlikhet och demokratiskt inflytande. Där ligger vi riktigt riktigt bra till. Och det visar sig att det inte bara är jag som blir lyckligare av såna saker, enligt Jämlikhetsanden verkar det gälla alla. Till och med rika vita män blir lyckligare i länder där fattiga svarta kvinnor har det bättre.

Men vad är det som utmärker Sverige och gör att ett litet kallt land uppe i norr har lyckats så bra? Vi har ju inte de bästa geografiska förutsättningarna, och det finns ingen biologisk skillnad mellan folk som bor i Sverige jämfört med andra länder. Vi har inte en massa olja som Norge och vi är inte ett litet skatteparadis för de superrika, som Luxemburg. Men i Sverige har vi genomfört ett politiskt experiment.

Ett parti tog det bästa från socialismen och kombinerade det med en reglerad marknadsekonomi. Samtidigt gav man människor en kombination av trygghet och frihet som gjorde att de kunde växa. Resultatet blev att vi skapade världens bästa ekonomi, världens bästa trygghetssystem och bland världens bästa skolor. Socialdemokraterna styrde Sverige oavbrutet mellan 1932 och 1976 och det var under den tiden Sverige utvecklades till att bli världens bästa land. Även jag som inte är Socialdemokrat måste erkänna att när de säger "Vi byggde Sverige", så stämmer det. Och de byggde ett jävligt bra Sverige.

Då känns det konstigt, eller rent ut sagt löjligt, att höra Reinfeldts prat om "vänsterexperiment", och höra Moderata politiker prata om välfärdssystemen som något de hade rätt att vara stolta över. När de i varje steg mot ett mer jämlikt och tryggt samhälle stretat emot allt vad de orkat. När de röstat nej till kvinnlig rösträtt, nej till avskaffandet av dödsstraff, nej till sjukkassan, nej till a-kassan, nej till höjda pensioner, nej till skolmat, nej till fri sjukvård och nej till 40-timmar arbetsvecka. Varje gång vi rört oss framåt har Moderaterna hängt på nödbromsen.

Jag håller i och för sig med om att det behövs förändringar, för nu växer klyftorna igen. Och framförallt står vi inför nya utmaningar. Utmaningar som klimatförändringar och globaliseringen av ekonomin. Utvecklingen av informationssamhället. Då behöver vi gå framåt, inte bakåt. Vi behöver modernisera våra välfärdssystem, inte sälja eller montera ner dem. Vi behöver hitta nya lösningar, och då låter konservatism inte bra. Ett parti som motarbetat varenda förbättring som gjorts i svensk historia har ingen trovärdighet då, den enda skillnaden mellan de "nya" Moderaterna och de gamla är bättre marknadsföring, politiken har inte ändrats, bara hur man säljer den. Och sluta prata om "Vänsterexperimentet", det är redan genomfört. Det heter Sverige och det var väldigt lyckat.

Idag släppte de Rödgröna sin valplattform för Sveriges framtid.

DN 1, 2, 3, 4 SvD 1, 2, 3, 4 Excessen 1, 2 AB: 1, 2

Friederike Gerlach tar upp de ideologiska skillnaderna och Marika Lindgren Åsbrink visar vad det innebär i verkligheten.

Jag har aldrig fått nån hjälp av samhället...

Jag träffade en kvinna, i ett väntrum, när jag var på besök i Stockholm. Det var i väntrummet för en fotostudio, inte tandläkaren, och vi började prata om lite allt möjligt. Hon jobbade som lärare, var frånskild och hade sin dotter med sig för att de båda skulle fotas. När vi började prata politik förklarade jag att jag var Miljöpartist och hon sade att hon röstar på Moderaterna. Jag frågade hur det kom sig att hon röstade på Moderaterna. Då svarade hon:

”Jag förstår inte varför samhället ska hålla på och hjälpa andra, jag har aldrig fått någon hjälp av samhället.”

Det är ju tråkigt att hon upplever det så, men det är ju knappast sant. Till exempel hade hon ju gått grundskola, gymnasium och universitet bekostat av samhället. Sedan jobbar hon ju på en kommunal skola, vilket innebär att hela hennes lön kommer från skattemedel. Dessutom har hon en dotter som hon fått barnbidrag för i 18 år och som också fått gå på dagis och i skola i vårt samhälle.

Har hon någonsin varit sjuk eller behövt gå till doktorn så subventionerades även det av samhället. Oavsett om hon tog tunnelbanan eller bilen dit vi var, så har hon antingen åkt med kollektivtrafik som till stor del betalas av samhället, eller använt vägar som byggts och underhålls av samhället. Brandmän, poliser, sjuksköterskor och läkare står beredda utifall hon skulle råka ut för någonting. Allt tillhandahållet av det här samhället som aldrig hjälpt henne.

Själv har jag en ganska fattig bakgrund och jag är väldigt glad att samhället faktiskt har hjälpt mig så mycket som det har gjort. Jag är glad att dagiset jag gick på betalades av samhället, för min mamma hade inte haft råd att betala det själv. Jag är också glad att min mamma fick bidrag när hon blev arbetslös efter att syfabriken hon jobbade på lades ner. Jag är glad att jag fick mat i skolan, att jag kunde gå till vårdcentralen när jag blev sjuk och jag fortfarande idag, varje dag, får hjälp av samhället med allt från parkstädning och bussar till poliser och forskning. Saker som jag inte skulle klara av att göra själv, men som jag gärna är med och bidrar till.

Eftersom jag fått så mycket hjäp, fortfarande får hjälp och räknar med att få ännu mer hjälp i framtiden när jag blir äldre så vill jag också gärna vara med och hjälpa till. Därför valde jag att gå med i ett parti och engagera mig politiskt. Det finns många sätt att vara med och hjälpa till och att arbeta politiskt är bara ett av dem, men ingen kan i Sverige påstå att de själva inte fått hjälp av samhället. Dessutom får nästan alla tillbaka mer av samhället än de ger. Dels tack vare att det är effektivare när flera går ihop och hjälper varandra, och dels för att vi har ett progressivt skattesystem som gör att de som har lyckats bli allra rikast också är med och betalar mest. Kanske kan de rikaste fem procenten påstå att de ger mer till samhället än de får tillbaka, men om man tillhör de rikaste fem procenten i ett av de rikaste länderna i världen kanske man har råd att bjuda på det.

Nazister är inte farliga

För inte så länge sedan spreds det panik om Ebola, den senaste supersjukdomen. Och visst, drabbas man av Ebolaviruset så är dödligheten oerhört hög och sjukdomen är en extremt obehaglig version av blödarfeber. Men viruset kräver ett nedsatt immunförsvar för att bli farligt. I stora delar av Afrika där undernäring är vanligt blir också ebolaviruset ett allvarligt problem. Men i västvärlden är det ingen fara. Ebolaviruset kräver undernäring, brist på fungerande avloppssystem och avsaknad av ett fungerande sjukvårdssystem för att bli farligt.

Nazister är inte heller särskilt farliga, i alla fall inte för samhället. Visst kan de vara farliga på individnivå om man råkar stöta på en, men de utgör inte en någon fara för Sverige som land eller vårt samhälle. Precis som Ebola kräver de särskilda förutsättningar.

Tyskland på 30-talet var ett förnedrat och utfattigt land som drabbats av enorma repressalier efter det stora kriget. Några begåvade demagoger utnyttjade det för att ta makten och alla känner till resultatet. Idén om att ett folk är bättre än ett annat, en yttre fiende som enar en, föraktet för intelligens och misstroendet av de demokratiskt valda representanterna kan attrahera människor som är rejält obegåvade eller i en utsatt eller desperat situation. Visst har vi en del rejält osmarta människor i Sverige men vi lever faktiskt i en välmående demokrati. Med hög utbildningsnivå, relativt god ekonomi och extremt hög levnadsstandard. Det är en ingen bra grogrund för nazism.

Sverigedemokraterna utgör inte heller någon fara. De är för få, för obegåvade och för oseriösa. Svenskar är för utbildade och för informerade. Det finns heller inga politiska förutsättningar för dem att få inflytande. Den enda verkliga påverkan de har på politiken är att de frestar högerkonservativa partier att försöka locka någon extra procent väljare genom att flörta med främlingsfientlighet. Ny Demokrati åkte ur riksdagen omedelbart, men fick ändå genom en del av sin politik för att etablerade partier inte ville att de skulle komma tillbaka. Det är den enda verkliga faran, att riktiga partier anpassar sin politik åt det xenofobiska och populistiska hållet för att locka till sig SD-väljare.

Nu blev SD's reklamfilm stoppad av TV4, vilket såklart var planen från början. Det är en beprövad strategi från SD, att skapa annonser som innebär hets mot folkgrupp och sedan beklaga sig för att deras demokratiska rättigheter blir kränkta. Inte så dumt sett ur deras perspektiv. De får ta på sig rollen som martyrer vilket de trivs med, det skapas uppmärksamhet vilket ger gratisreklam, de späder på sin myt om att ”etablissemanget” motarbetar ”sanningssägare” och så slipper de såklart att betala annonskostnaderna. Inte helt korkat egentligen.

Självklart kan ingen på allvar bli förvånad över att filmen stoppas. Den är ju så uppenbart rasistiskt att det blir parodiskt. Jag hade nog inte kunnat komma på en bättre parodi på främlingsfientlighet själv. En stackars gammal skröplig vithårig pensionär som blir förbisprungen av burkaklädda invandrare(?) med barnvagnar, som snor åt sig bidrag så att pensionären blir utan. Det hade hade lika gärna kunnat stå ”Heil Hitler!” på slutet.

Men Sverigedemokrater är inte nazister, åtminstone inte alla. Och även om de vore det så vore de inte farliga, eftersom de är så få och inga seriösa människor eller partier vill samarbeta med dem. Och så många fler kommer de inte att bli. Sveriges demokratiska immunförsvar är för starkt. Utbildning, information, jämlikhet och integration är de bästa botemedlen. Oavsett om det gäller nazism, rasism, främlingsfientlighet, sverigedemokrater eller religiös fanatism. Däremot kan man se dem som ett symptom på problem som behöver lösas. När folk börjar rösta på främlingsfientliga missnöjespartier är det en signal om att vi behöver jobba bättre med just frågor som jämlikhet och integration. Vi behöver bli bättre på att skapa vägar in i det svenska samhället, vi behöver bli bättre på att förklara hur politiken fungerar, och vi behöver jobba hårdare mot diskriminering och för ökad jämställdhet.

Den Sverigedemokratiska lösningen vore såklart att sparka ut dem man inte gillar. Eller förbjuda eller diskriminera mot dem. Men som vanligt är den Sverigedemokratiska ”lösningen” ingen vettig lösning. Eftersom alla partier enats om att SD har fel borde vi också kunna enas om att ökad jämlikhet och integration är den riktiga lösningen på de utmaningar som faktiskt finns.

Moderater, Socialdemokrater, Piratpartister, Vänsterpartister, Folkpartister, Kristdemokrater, Miljöpartister och oberoende kommenterar. Bara en ensam Moderat verkar ha missat att "hets mot folkgrupp" är ett brott i Sverige. Om man bytte ut burkaklädda kvinnor(?) mot judar i filmen kanske han skulle förstå.

Riktiga vinnare

Blev otroligt irriterad och frustrerad över Aftonbladets politiska artiklar idag, just för att de cementerar en helt vansinnig syn på politiken, demokratin och samhället. Att kunna se helheten kan vara svårt, men att lyfta blicken en centimeter ut ur plånboken borde inte vara omöjligt för en politisk reporter.

Enligt den berättelse som skapas varje dag i media handlar politik och att hitta det parti man själv "tjänar" på och rösta på dem. Det finns två ganska uppenbara problem med den tanken. Den första och kanske mest uppenbara är att hitta en definition på vad det är att "tjäna" på något.

Jag tycker till exempel att om skolorna blir bättre så tjänar jag på det. Okej, någon som fortfarande går i skolan tjänar kanske mer på det, men jag räknar mig ändå till de som tjänar på det för det är bra för hela samhället, inte bara de som går i skolan just nu.

Jag tjänar också på att kollektivtrafiken blir bättre och mer tillgänglig. På att det skapas mer arbeten. På att sjuksköterskor och annan vårdpersonal får bättre villkor. Inte bara för att min sambo är sjuksköterska, utan också för att vården, som jag kan behöva, blir bättre. En av de saker jag tjänar allra mest på är att vi får en bättre miljö, och att vi hejdar klimatförändringarna. Men jag tycker också att jag tjänar på att vi har insatser som gör det bättre för som har det svårast, till exempel missbrukare, sjuka och funktionshindrade.

Alla de politiska förslagen tjänar eller förlorar jag på. Ofta direkt som person, men alltid som en del av ett samhälle. Med färre sjuka påverkas jag direkt på så sätt att jag får lättare att själv ta del av vården om det behövs. Men också indirekt genom att friskare människor i min omgivning på många olika sätt också gör livet bättre för mig.

Men i valrörelsen har "tjänar" kommit att betyda bara en sak, hur många kronor mer eller mindre man får i plånboken. Och vad man heller inte lyckats skilja på är plånboken och ens ekonomi. Om du får 100kr mer i månaden på grund av en skattesänkning, men din A-kassa går upp med 200kr för att finansiera skattesänkningen, har du då tjänat på det?

Om en lärare, sjuksköterska, busschaufför eller fastighetsskötare blir av med jobbet för att finansiera en skattesänkning, har jag då tjänat på det? Den bästa politiken borde ju i så fall vara att ta bort skatten helt och hållet. Det skulle vi ju tjäna mest på. Då har vi såklart inga sjukhus eller skolor längre. Och den som inte har en inkomst får såklart inga pengar utan kommer antingen att svälta ihjäl eller drivas till desperata åtgärder. Den som blir sjuk eller bryter ett ben får såklart problem. Men det kanske inte händer mig. Och jag går ju inte i skolan. Och då är jag väl en vinnare i alla fall? Även om gatorna och parkerna jag rör mig i och på inte blir underhållna. Även om min mamma dör för att hon inte längre får medicin. Det är ju inte jag direkt och min plånbok som drabbas.

Att politikens uppgift skulle vara att försöka marknadsföra idén att en viss väljargrupp får mer kronor i plånboken om den eller den får bestämma är motbjudande, och innebär en väldigt konstig människosyn. Min uppgift som politiker är att försöka göra världen, landet och staden bättre. Jag bör driva en politik som så många som möjligt "tjänar på", och då menar jag "tjänar" på riktigt. En politik som gör människor friskare, friare och lyckligare. Som gör att det blir möjligt att leva på ett hållbart sätt, så att jag och våra barn kan fortsätta göra det.

Med en fattig politisk rapportering och en fattig politisk debatt så blir ingen rikare. Vi behöver prata om vilken värld vi vill bo i, vilket samhälle vi vill ha och hur vi ska ta oss dit.

Budgeten för jorden sprack igår

Fram tills igår levde vi på räntan. Sedan tog inkomsten slut och vi började leva på det sparade kapitalet. Resursen vi pratar om är planeten vi lever på. Säg att du får din lön den 25:e varje månad, och att det nu är den 14:e och alla dina pengar är slut. Nu måste du låna pengar eller använda dina besparingar. Nästa månad kommer pengarna vara slut ännu tidigare, och du måste återigen ta från dina besparingar eller låna.

Skillnaden är att vi inte har en annan planet att låna från. Vi måste ta av våra besparingar, som varje år blir mindre och mindre. Vem som helst kan räkna ut att det inte är hållbart. Ändå fortsätter vi leva som om det vore det, och jagar en ständigt ökande tillväxt och konsumption av våra resurser. Samtidigt som vi med utsläpp, skövling, utfiske och annat hela tiden minskar planetens förmåga att producera.

Mats Monsen skriver bra om det befängda i att prata om "Miljöetik". Vem kan egentligen försvara ett sätt att agera som oundvikligen leder till en ekologisk och ekonomisk katastrof? Tyvärr går fortfarande kortsiktiga "vinster" före långsiktig förmåga att leva. Valrörelsen i Sverige handlar om RUT-avdrag och sexskandaler. I världens största ekonomi, USA, handlar det om privat sjukvård och sexskandaler. Men i Maldiverna handlar det om att hela deras land är på väg att hamna under havsytan på grund av klimatförändringarna. Är det dit vi måste komma innan vi tar frågan på allvar här i den rika delen av världen?

SvD: 1

AB: 1

Hororna förtjänar bättre

Det är bra att frågan om prostitution tas upp till debatt, men det är synd att det sker i en valrörelse. Särskilt i samband med politiska skandaler som Sven-Otto Littorin eller nu senast de Socialdemokratiska östgötarna. I en valrörelse blir debatten sällan särskilt konstruktiv. "Det första offret i ett krig är sanningen" säger ett känt citat, på samma sätt är den nyanserade diskussionen det första offret i en valrörelse. Slagord, polarisering och smutskastning är de enklaste verktygen, och de som plockas fram när väljarnas röster står på spel. Det är synd, för ämnet förtjänar en riktig debatt.

Om det finns ett enkelt svar på frågan om prostitution har jag åtminstone inte hittat det ännu. Det finns en enkel målsättning som jag tror att vi alla kan vara överens om: att färre människor ska tvingas prostituera sig, och att de som prostituerar sig ska få hjälp från samhället.

De som menar att prostitutionen ska "släppas fri" gör det väldigt enkelt för sig. Visst har människor har rätt till sin egen kropp, men endast en försvinnande liten del av de prostituerade har valt sin situation. Myten om den lyckliga horan är just det, en myt. De flesta som prostituerar sig är tvingade, antingen direkt fysiskt av män, indirekt genom drogberoende eller genom ekonomiska tvång. Det har också visat sig att när man legaliserar prostitutionen så ökar den, och inte bara den lagliga prostitutionen utan också den illegala, och traffickingen. Även om jag rent logiskt kan förstå argumentet ser vi att effekterna av det i realiteten innebär ett stort ökat lidande.

Människan har inte en instrumentell relation till sin kropp. Idén att våra kroppar är särskilda från vårt psyke bygger på en illusion om en magisk själ och är grundligt vetenskapligt motbevisad. Vi är våra kroppar och vi är våra relationer till andra människor. Jag tror väldigt få, om någon, av de som förespråkar prostitution själva skulle kunna tänka sig att prostituera sig. Även i dagens extremt sexualiserade samhälle är sex fortfarande en intimt personlig akt för de flesta, och att sälja sex är knappast bra för vare sig ens fysiska eller psykiska hälsa.

Samtidigt så slår sexköpslagen mot de som vi vill skydda. Kriminaliseringen av sexköp innebär en ökad utsatthet för den som säljer. I vår iver att sätta dit torskarna och hallickarna skadar vi också de som vi vill hjälpa. Vår lagstiftning handlar alltför ofta om att straffa sådana vi inte tycker om istället för att skydda våra medborgare. Själv tycker jag det är viktigare att skydda hororna än att sätta dit torskarna.

Det är en komplicerad fråga utan enkla svar och den förtjänas att tas på allvar. Jag har ingen lösning ännu, men jag vet vad vår målsättning borde vara: Att färre människor tvingas prostituera sig, och att de som ändå gör det får den hjälp och det stöd de behöver. Det mest effektiva verktyget för att nå dit verkar vara jämställdhetsarbete. I mer jämställda länder finns både mindre efterfrågan och mindre tillgång på köpt sex. I Sverige har vi till exempel bara en tredjedel så många sexköpare som i Spanien, ett mer värdekonservativt och ekonomiskt ojämlikt land. Vi kan nog inte lösa prostitutionsfrågan här och nu, men ett intensifierat arbete mot ett mer jämställt samhälle kanske kan ta oss en bit på vägen.

DN, SvD, NT 1 2 3 4, FÖ, AB

Av 44 bloggar finns ingen som avviker från mängden genom att föra en nyanserad diskussion. Om du upptäcker en, tipsa mig så länkar jag.

Sverigedemokrat hotar bränna ner valstugor i Norrköping

Sverigedemokraternas kandidat till landsting- och kommunfullmäktige, Bernt Eklund, hotar att ”bränna ner” riksdagspartiernas valstugor. Och anger också i vilken ordning stugorna ska brännas ned:

Om SDs stuga brinner ner så kommer jag personligen att bränna ner de andra stugorna i följande ordning.

1. (s)

2. (vpk)

3. (mp)

4. (m)

5. (kd) (fp) (c)

Jag kommer att ta dem i den takt jag orkar med!!! Detta är ett löfte och inte ett hot!

Sverigedemokraterna har sedan förra valet två mandat i Norrköpings kommunfullmäktige, och är i realiteten vågmästare i kommunen. Dock står stolarna tomma, efter att båda Sverigedemokraterna hoppat av.

Den ena var sedan tidigare dömd för vapenbrott och verkade inte helt nykter den gången han dök upp i fullmäktige, den andra lämnade in en motion han plagierat från Vänsterpartiet(!) och försvann sedan efter mindre än ett år. Nu står stolarna tomma.

I andra kommuner ser man liknande beteenden. De är helt enkelt inte seriösa. Att dyka upp på möten berusad, hota andra människor och partier eller helt enkelt inte dyka upp alls är inte seriöst. Drygt två tusen personer röstade på SD i det förra valet. Det var röster från 2062 Norrköpingsbor som kastades i sjön.

NT
Folkbladet

Klimatet inte "viktigast för MP"

Miljöpartiet presenterade idag sin plan för den omställning vi vill genomföra i Sverige efter valet om vi får väljarnas förtroende. På DN kan man läsa "Klimatet viktigast för MP". Men är egentligen inte sanningen att klimatet är viktigast för alla?

Självklart kan man tycka att olika frågor är viktiga. Själv brinner jag för rättvisefrågor, sociala och ekonomiska frågor, jag tycker de frågorna är oerhört viktiga. Men när det gäller klimatet finns det inget realistiskt utrymme för att ha olika åsikter. Möjligtvis kan man leva i villfarelsen att klimatförändringar inte sker eller inte går att påverka, vilket en del religiösa extremister, amerikaner och olje-lobbyister gör.

Men man kan inte "tycka" att klimatfrågan är viktig, löser vi inte den frågan spelar inga andra frågor någon roll. Klimatfrågan är en överlevnadsfråga och den viktigaste frågan för hela mänskligheten. Inte bara för oss gröna, inte bara för oss svenskar, utan för alla.

Även moderater drabbas av klimatförändringar. Likaså oljebolag och kreationister. Tyvärr är de just nu en del av problemet istället för en del av lösningen.

Skatterna har faktiskt sänkts...

Widar Andersson, politisk chefredaktör på Folkbladet, är antagligen en av de mest insatta personerna i Östergötland vad det gäller politik. Hans inlägg är ofta kloka och välgrundade. I sin senaste ledare kritiserar han partivännen Bodströms retorik, vilket försätter mig i en konstig situation. Jag gillar nämligen Widar väldigt mycket för hans politiska kunskaper och åsikter, samtidigt är jag inte förtjust alls i Bodström som drivit FRA-frågan och andra integritetskränkande frågor. Men Bodström har faktiskt rätt.

Bodström säger att bara de rikaste tjänat på de senaste årens skattesänkningar, medan Widar menar att det inte stämmer eftersom alla som arbetar fått en skattesänkning. Frågan hänger såklart på vad man menar med "tjänat".

Låg- och medelinkomsttagare har proportioneligt större nytta av den offentliga sektorn än höginkomsttagare och förmögna. Vår progressiva skattemodell och solidariska finansiering av offentlig sektor innebär att de som tjänar bäst också är med och bidrar mest till den gemensamma ekonomin. Alla skattesänkningar måste finansieras med nedskärningar eller försäljningar av vår gemensamma välfärd. Om vi idag helt tog bort landstingsskatten och privatiserade sjukvården skulle såklart alla som betalar skatt "tjäna" på det, men bara de rikaste skulle ha råd att gå till doktorn om de blev sjuka.

Alla utom de allra rikaste i Sverige får ut mer av den offentliga sektorn än vad de betalar. Därför förlorar också alla utom de rikaste på att skatterna sänks. Om jag får 100kr mer i plånboken efter skatt, men min A-kasseavgift samtidigt ökar med 200kr, har jag då tjänat på skattesänkningen? Höjda dagisavgifter, avgifter i vården, sämre personaltäthet inom skolan och omsorgen, sämre underhåll av vägar och parker... det är sätt att finansiera skattesänkningar, men det innebär inte att vi tjänar på det.

Ironiskt nog tillhör den rike Bodström de som faktiskt HAR tjänat på skattesänkningarna, medan Widar inte gör det. Miljöpartiet är det enda parti som istället för sänkningar eller höjningar vill ha en växling. Där man höjer skatten på sådant som är "dåligt", som miljöförstöring och klimatpåverkan, och sänker skatten på sådant som är bra, som ekologiska produkter, arbete, tjänster och kultur.

Falsk marknadsföring i politiken

Jag är inte så lättskrämd men något som jag faktiskt tycker är otäckt är när politiker inte säger vad det är de tänker göra, utan bara vad de tror att man vill höra. För en vecka sedan gick Alliansen ut och pratade om en satsning på kollektivtrafik och minskade hastigheter i innerstaden. Det lär väldigt positivt i mina gröna öron och säkert i andras.

Sedan visar det sig att vad det egentligen handlar om är att göra det lättare för bilar att ta sig fram fort, på bekostnad av de som går eller cyklar. Man vill inte ta från bilarna och ge till kollektivtrafiken, utan man vill ta från gångtrafikanter och cyklister och ge till bilarna. Och kanske blir det då också lite över till kollektivtrafiken.

Det är självklart okej att i en demokrati tycka att man bör satsa mer på biltrafiken, även på bekostnad av cyklister, kollektivresenärer eller oss som går. Men då bör man rimligen också säga att det är det man gör. Att stå för den politik man tänker föra är det mes grundläggande i en demokrati. Om man känner att man måste ljuga för att få sin politik att framstå som attraktiv bör man kanske istället fundera på att ändra politiken.

Tyvärr har inte det varit Alliansens metod, de för fortfarande samma extrema högerpolitik med fokus på skattesänkningar, avregleringar och ökade klyftor. Riksdagens eget utredningsorgan konstaterade att Reinfeldts politik ligger till höger om den tidigare partiledaren Bo Lundgrens. Hur mycket arbetarpolitik är det? De har helt enkelt tagit över Socialdemokraternas retorik men behållt sin egen gamla politik.

--------------

Friederike Gerlach om samma ämne.