tisdag 28 september 2010

Ett exempel på konkurrensutsättning av vården

Frågan om konkurensutsättning av offentliga verksamheter är en väldigt stor fråga. Ska man diskutera den i sin helhet är den enorm. Hur ekonomiska strukturer, system och incitament fungerar är väldigt viktigt att förstå om man ska syssla med politik. Tycker jag. Jag tänker inte gå djupare in i det utan istället bara presentera en nyhet som kan illustrera en liten del av systemfelet.

Barack Obama lyckades efter två års slit äntligen få genom en sjukvårdsreform i USA. USA betalar idag överlägset mest för sin sjukvård, men har bland den sämsta vården i västvärlden. Faktiskt sämre än en del U-länder, som Kuba. Detta "trots" att sjukvården är totalt "konkurrensutsatt". Reformen innebar bland annat något så radikalt som att sjuka barn inte skulle kunna nekas vård. Nu visar det sig dock att sjukförsäkringsbolagen lyckat hitta ett kryphål.

Stora företags enda målsättning är att tjäna pengar. Ett sjukvårdsföretag tjänar inte på att göra folk friska, friska människor är dåliga kunder. Ett sjukförsäkringbolag tjänar inte på att försäkra de som redan är sjuka, eller som man kan anta löper stor risk att bli sjuka. Vårdföretag tjänar pengar på återkommande kunder och snabba besök. En perfekt patient är den som hela tiden återkommer med lindriga bekymmer. T.ex. förmögna hypokondriker. Ett försäkringsbolag tjänar som mest genom att ha så höga avgifter som möjligt, sålla bort de som kan antas bli sjuka, och neka ersättning till de som blir sjuka. Kan man förhala tillgången till vård så länge att kunden dör så sparar man mycket pengar. Kan man på något sätt visa att den som blivit sjuk inte fyllt i rätt information eller gjort något annat fel så kan man neka den dyra behandlingar, det sparar också pengar.

Frågan om konkurensutsättning av vård borde vara för länge sedan avgjord. Det faktum att det fortfarande finns politiska krafter i den civiliserade världen som driver privatiseringen av vård är anmärkningsvärt. Det påminner om de religiösa fundamentalister som vill att bibelns skapelseberättelse ska läras ut istället för evolutionsteorin. Alla de länder som hamnar i top på rankningen av sjukvård har en offentligt driven och finansierad verksamhet. Samhället och de offentliga verksamheterna har starka ekonomiska incitament att göra människor friska, privat vårdverksamhet har ett starkt incitament att hålla folk lagom sjuka, eller i försäkringsbolagens fall neka dem vård.

USA betalar mest i västvärlden för sin sjukvård, och får sämst vård för pengarna. Om vi inte pratar om den specialistvård som de rikaste har råd med. Bolagen har en armé av advokater och lobbyister som försöker hitta och skapa kryphål. Nu har de hittat ett som gör att de inte behöver hjälpa sjuka barn, och på så sätt kan de nu tjäna några miljarder på att barn dör. Varje steg mot ett frimarknadssystem för vår hälsa, varje steg mot att öka vinstintressena i vården, är ett stort misstag. Det är ett steg bakåt, motiverat antingen av okunskap eller en omänsklig girighet. Det borde inte handla om politisk ideologi, bara om fakta.

söndag 26 september 2010

4 av 6 Sverigedemokrater är mutbara

Redan på valnatten gick en nybliven riksdagsledamot omkring och skröt inför reportrar om att han nu kunde leva gott på skattepengar:
Och jag bara går omkring och njuter. Vad tror du? 60 000 kronor i månaden och gratis övernattningslägenhet i Stockholm. För skattebetalarnas pengar, ha ha... Just nu bor jag på Clarion hotel och har dubbelsviten. Med jacuzzi, säger han leende.
När Aftonbladets reporter sedan ringer runt bland Sverigedemokrater runt och låtsas vara företagare intresserade av att köpa röster, då nappar 4 av 6. Partiet förespråkar dessutom brottsprovokation som metod, så något gnäll om att de blivit lurade av journalister lär man väl knappast få höra. Det blir intressant att ser hur SD, som vill göra sig känt som moralens väktare och som förespråkar hårdare straff, hanterar att deras egna är så benägna att begå brott.

lördag 25 september 2010

De verkliga hindren för ett samarbete mellan M och MP

Den politiska sport- och speljournalistiken verkar tro att den parlamentariska krisen kan lösas bara Moderaterna och Miljöpartiet kan enas i några sak- eller personfrågor. De riktiga hindren för ett samarbete är ohyggligt mycket större än så, och handlar främst om ideologi, inte sakpolitik.

Moderaterna tror att en evig ekonomisk tillväxt är möjlig och önskvärd. Miljöpartiet förstår att evig tillväxt är omöjlig, och tycker inte den är önskvärd heller. Man förstår att den ensidiga jakten på ständigt ökad BNP är grunden till många av de allra största problemen idag.

Moderaterna lever i villfarelsen att ökade klyftor i samhället är bra för ekonomin. Miljöpartister vill ha ökad jämställdhet och jämlikhet, för att vi vet att det är bra för människorna. Dessutom vet vi att idén om att ökade klyftor skulle vara bra för ekonomin sedan länge är motbevisad. Ökade klyftor är inte ens bra för de få procent som tjänar på det rent ekonomiskt.

Kulturen i partierna är också diametralt motsatta. Moderaterna är ett gubbstyrt parti med stark hierarki och makt hos ledare. Miljöpartiet är en demokratisk folkrörelse med stort medlemsinflytande och en majoritet av kvinnor och ungdomar.

Miljöpartiet ser klimatförändringarna som ett stort problem. För Moderaterna är det klimatpolitiken som är problemet.

Det faktum att både MP och M vill sänka eller ta bort tjänstemomsen är inte tillräckligt för att bygga ett samarbete. Miljöpartiet och Moderaterna är varandras motsatser i både värderingar och världssyn. Både ideologiskt och i sin kultur. Från ett grönt perspektiv representerar kärnan i Moderaternas politik problemet, inte lösningen. Som tur är representerar Moderaterna också dåtiden, konservatismen, patriarkatet och en gammalmodig syn på världen, medan Miljöpartiet representerar den gröna framtid som är på väg.

torsdag 23 september 2010

Landstinget plötsligt mest spännande

Vanligtvis anses landstingspolitiken vara den tråkigaste, och är definitivt den minst uppmärksammade. Men nu är den plötsligt väldigt spännande. Kanske mer spännande än Riksdagen. Åtminstone det parlamentariska läget. Åtminstone i Östergötland.

Alliansen har med stöd från Vrinnevilistan styrt landstinget under mandatperioden, men så kan det inte fungera längre då den koalitionen nu tappat sin majoritet. Alliansen har 42 mandat, Vrinnevilistan 8. Det behövs 51 för att få majoritet. I nuläget är alltså Sverigedemokraterna vågmästare, precis som i Riksdagen, men det ytterligare en ingrediens i Vrinnevilistan.

Rödgröna: 47
Alliansen: 42
Vrinnevilistan: 8
Smygrasisterna: 4

Självklart löses detta enklast genom att ett Alliansparti eller VL hoppar över till de Rödgröna. Men samtliga borgerliga partier har svårt att tänka sig sitta i samma koalition som V av ”ideologiska” skäl. Eftersom V driver den politik nu som S drev för några decennier sedan har det antagligen mer med kommunistskräck än verkligheten att göra.

Utan V krävs det dock att två partier hoppar över för att de Rödgröna ska få egen majoritet. VL är störst men deras 8 mandat ger bara totalt 50 med S och MP. Men rimligtvis borde det ändå räcka. Det skulle nämligen krävas att både Alliansen, V och SD samtidigt röstade mot den nya Koalitionens förslag för att fälla dem. Och jag undrar om det ens går att teoretiskt tänka ut ett förslag som de Rödgröna och VL stödjer men samtliga andra partier är mot.

För den som händelsevis är intresserad av landstingspolitik, och inte bara den parlamentariska situationen, kan jag rekommendera Hälsan är Grön av Margareta Fransson. Hon har bland annat skrivit om varför landstingspolitiken uppfattas som tråkig och anonyma landstingspolitiker.

PP bör skilja på P och P

Parti och Person alltså. Partiet är i det här fallet Miljöpartiet och personen är Isabella Lövin. Isabella röstade igår för ”Gallo-rapporten”, en rapport där fildelning blandas ihop med varuförfalskning och anses vara ett hot mot folkhälsan. En korkad, gammaldags och oinformerad rapport. Som en majoritet av den Gröna gruppen i EU-parlamentet röstade mot och som även det Svenska Miljöpartiet är mot.

Uppenbarligen följer inte Isabella partilinjen i den här frågan och det tycker jag att hon med all rätt kan kritiseras för. Hennes argumentation är dessutom dålig. ”Som journalist och författare sedan 25 år...” inleder hon med och fortsätter sedan med att upprepa omoderna floskler. Jag antar att det är tänkt att man ska se hennes 25 år som författare och journalist som ett auktoritetsargument, att hon vet vad hon pratar om. Jag ser det snarare som att hon har ett uppenbart egenintresse av att försvara konservativa system i den här frågan, och är färgad av en bransch vars lobby försvarar rapporten.

Isabella skrev en oerhört viktig bok om våra hav, och hon valdes som ny medlem i MP att få representera oss i EU-parlamentet för att vi ville dra nytta av hennes enorma kunskaper om fiskepolitikens miljöeffekter. Hennes mandat för att uttala sig i IT eller integritetsfrågor är obefintligt. Hon är en, med rätta, hyllad miljökämpe, men borde ha lyssnat på människor klokare än henne själv i de här frågorna.

Att göra som en del Pirater gör nu och antingen ta ut sin frustration på det parti som faktiskt är det som jobbar näst hårdast med de här frågorna är tyvärr något som är symptomatiskt för hela den progressiva rörelsen. Medan högern sluter leden och enas mot ”fienden” så lyckas vi progressiva alltid spendera mer tid och energi på att kritisera oss själva än våra politiska motståndare. Ja, Isabella röstade helt fel och mot sitt partis linje. Det innebär inte att Miljöpartiet är ”hycklare” eller ”svikare”, det innebär bara att en ledamot röstade fel.

Som tur är så har Gallo-rapporten ingen större betydelse. Det är bara en ”åsiktsförklaring” och inte ett direktiv. Jag hoppas att Isabella lyssnar på andra i den Gröna gruppen och omvärderar sitt ställningstagande till nästa gång det ska röstas. Under tiden tror jag det vore bra om alla vi som faktiskt är emot övervakningssamhället och jakten på fildelare kunde fokusera på de riktiga motståndarna: Upphovsrättslobbyn, marknadsintressena och alla konservativa politiska krafter. Om en person ur den kristna högergruppen i EU hade röstat mot rapporten hade vi knappast påstått att Berlusconis Kristdemokrater bytt till den rätta sidan.


Piratpartister om Isabella och MP: Caspian Rehbinder, FMS, Rick Falkvinge, Minimaliteter, Christian Engström, HAX

onsdag 22 september 2010

SD som vågmästare, bra för demokratin

Alla riksdagspartier har tydligt deklarerat att de inte kan tänka sig ett samarbete med Sverigedemokraterna oavsett valresultat. SD själva ojar sig och kallar det odemokratiskt. Sanningen är såklart att det är i högsta grad demokratiskt, och kanske också bra för demokratin.

Det finns inget krav på att samarbeta med andra partier i en demokrati och Sverigedemokraterna har sig själva att skylla. I de kommuner de har tagit plats har de visat hur oseriösa, ointresserade och oinsatta de är. Och hur dåliga de är på att föra politik. I Norrköping, där de var en hårsmån från att bli vågmästare har de inte ens någon som fyller deras stolar i fullmäktige. Det går inte att samarbeta med någon som inte är seriös. Vill ingen samarbeta med en får man inget inflytande, så fungerar demokratin.

Samtidigt ser vi nu att SD kommer att hamna i vågmästarposition i flera kommuner, och till och med i riksdagen. Det är något som väldigt många verkar rädda för, men jag tror lika gärna att det kan vara bra för vår demokrati.

Styrkan i en demokrati är just dialogen, granskningen av idéer och samarbete. Inget parti sitter inne med alla sanningar och idéer blir bättre av att diskuteras. Men dagens blockpolitik skapar väldigt lite utrymme för riktig dialog. Den som har lyckats bilda regering bestämmer, och övriga 49% får stå bredvid och klaga. Med en vågmästare som ingen vill samarbeta med kan man inte längre jobba så. Man kommer att behöva söka breda lösningar, man kommer att behöva förhandla med sina ”motståndare” och man kommer att behöva utvärdera sin egen politik.

AB 1, 2, 3, 4, 5
SvD
1, 2, 3
DN
1, 2, 3, 4

Bengt Cete skriver den hittills mest träffsäkra analysen av vad Sverigedemokraternas valresultat egentligen betyder.

tisdag 21 september 2010

Vi behöver bara fyra partier, inte tio

Nu har vi tio politiska partier, varav åtta är representerade i riksdagen, men bara fem politiska ideologier. Konservativa, liberala, reaktionära, socialister och progressiva. Dessutom har de liberala och konservativa slagit sig samman i en Allians. Alltså skulle vi i dagsläget klara oss med fyra partier som faktiskt representerade de olika samhällsinriktningar, och som är relevanta för samhället och medborgarna. Istället för den situation nu när vi har tio glassar men bara fem smaker: fyra sorters blåbärsglass, två jordgubbsglassar, tre med päronsmak och en... riktigt äcklig glass, låt oss säga daim/lakrits.

Vänsterpartiet driver idag ungefär den politik som Socialdemokraterna drev på 70- och 80-talet. Båda är arbetarpartier så varför inte glömma allt gammalt groll från 1917 och slå sig samman? Många sossar tycker inte om den mitten-anpassning som S gjort ändå, så ett litet steg till vänster skulle knappast döda dem.

Med Alliansen är jobbet redan gjort. Även om konservativa och liberaler i andra länder brukar vara fiender fungerar det i Sverige. Den ekonomiska politiken (olika grader av liberalism) är densamma hos båda läger. Vad gäller den sociala politiken har liberalerna blivit mer konservativa och de konservativa blivit mer liberala.

Att ett reaktionärt parti sitter i riksdagen får vi vänja oss vid. Motstånd mot förändring, främlingsfientlighet och romantiserande om en svunnen tid är en del av mänskligheten. Att FP anpassar sin politik för att locka reaktionära väljare är egentligen mycket mer allvarligt än att ett reaktionärt parti sitter i riksdagen.

Till slut har vi de progressiva rörelserna. Miljöpartiet, Feministiskt Initiativ och Piratpartiet. Där ser vi att FI har en nästan identisk politik som MP i sina kärnfrågor, även om de har rester av det Vänsterparti det är sprunget ur. De kan välja att uppgå i Arbetarpartiet eller ansluta sig till de Progressiva. För Piratpartiet är frågan ännu enklare, de driver exakt samma politik som MP men något vassare och något bättre. Hållbarhet, jämställdhet och integritet skulle vara de tre viktiga frågorna, och vi kan behålla parollen Modernisera Sverige.

måndag 13 september 2010

Det som faktiskt borde chockera men inte gör det

Anonyma journalister skriver idag om hur tidningarna i Sverige blivit en del av Alliansens valrörelse, istället för att granska politiken för väljarnas räkning. Det borde vara chockerande. De flesta vanliga Svenskar skulle nog inte riktigt tro på det om man sa att medierna medvetet vinklar nyheter till Reinfeldts fördel och Sahlins nackdel. Att rubriker sätts och bilder väljs utifrån om de skadar de Rödgröna och gynnar de Blå. Att journalister är i en beroendeställning och tvingas vara anonyma för att ens lyfta detta, och att media inte är lika bra på att granska sig själva som att granska politiker. Vilket de ju inte heller är så bra på uppenbarligen.

Den andra nyheten som borde skapa rubriker är att en majoritet av Svenskar vill se en skattehöjning för de mest förmögna i Sverige. Och att hela 60% tycker det är fel att de som jobbar får lägre skatt än de som inte gör det. En majoritet av Svenskar håller alltså med om de Rödgrönas skattepolitik och sågar de Borgerligas. Jag antar att rubrikerna blir i stil med ”Svenskar sågar skattesänkningar”, ”Reinfeldts krismöte”, ”Den hemliga krisplanen” och ”Så ska Borg vinna tillbaka väljarna”. Vi kan väl se hur stora rubrikerna blir. Hittills hittar jag bara en liten notis på SVT's hemsida.

fredag 10 september 2010

Oavsett opinionsmätning leder Alliansen

Trots att jag älskar statistik och siffror, och är valansvarig i Norrköping, har jag knappt läst en opinionsmätning. Det har inte så mycket att göra med att vi Rödgröna ligger efter (även om MP växer) utan mer att göra med det faktum att jag som sagt gillar statistik, fakta, vetenskap och kunskap. Därför tycker jag opinionsundersökningar är ungefär lika seriösa som Hänt Extras bevakning av "Brangelina".

I de allra flesta opinionsmätningar kan man i det finstilta läsa att förändringen inte är statistiskt säkerställd. Vad det betyder är att statistiskt (vetenskapligt) sett så har ingen förändring skett. Tyvärr skapar "Ingen säkerställd förändring" inte samma nyhet som "S tappar väljare!" eller "Miljöpartiet större än någonsin!". Jag vet inte om politiska journalister förstår statistik, men även om de gör det så är ju deras jobb att skapa nyheter inte att rapportera fakta. Även om jag som gillar fakta såklart skulle tycka det var kul om man lade lite mer vikt vid det.

Men oavsett vad en opinionsmätning säger så är det Moderaterna som leder i verkligheten. Det är bara att erkänna. Då menar jag inte att de leder i opinionen utan att de leder alla partier i valrörelsen. De har det berömda problemformuleringsprivilegiet. Moderaterna bestämmer inte bara vilka politiska frågor som ska diskuteras, de bestämmer ramarna för vad som är en diskussion. Varje politisk "match" spelas på Moderaternas hemmaplan med Moderaternas regler.

När Reinfeldt säger att han är "samtida" så har han helt rätt. Inget annat parti har en sådan medveten och framgångsrik strategi för att driva valrörelse. Jag skulle såklart inget annat vilja än att vi hade en helt annan valrörelse. En där vi pratade om visioner, ideologi, människosyn och de viktiga frågorna. Självklart är det naivt av mig. Som att tro att en dokumetärfilm som Bananas! skulle dra mer publik än Spiderman III. Även om de flesta som sett båda filmerna skulle säga att Bananas! är viktigare, mer relevant och på många sätt en "bättre" film så är det snabb, ytlig action som säljer. Och jag köper också det. Jag gillar actionfilmer, romantiska komedier, billig skräckfilm från 70-talet och superhjältefilmer. Även om jag skulle vilja kunna påstå att jag hellre ser en dokumentär om EU's jordbrukspolitik än Iron Man II så kan jag inte det.

Därför måste jag motvilligt erkänna att om det är så att Moderaterna regerar efter valet så är det för att de regerat valrörelsen. De har fullständigt integrerat marknadsföringens paradigm, konsumism och sitt politiska maskineri i Amerikans stil. Vi Rödgröna har anpassat oss och försökt spela deras spel på deras hemmaplan med deras regler. Och det är svårt. För då handlar det inte om bästa politiken, bästa visionerna eller bästa samtalet. Det handlar istället om "priming", paketering, soundbites och att forma budskap. Oavsett hur valresultatet är så vann Alliansen valrörelsen. Och oavsett hur valresultatet blir måste vi ägna nästa fyra år att hitta sätt att komma bort från det här sättet att föra politik om vi inte ska bli ett demokratiskt U-land.

---------------
Mats Monsen analyserar senaste opinionsmätningarna ur ett intressant perspektiv.

torsdag 9 september 2010

En offentlig person

Till att börja med är det ganska nytt för mig. Jag visste inte ens att jag var en offentlig person förrän häromdagen när jag figurerade som "Toppolitiker" i lokaltidningen Folkbladet. Nyheten var att toppolitikern (jag alltså), jagas av kronofogden. Det kryddades också med att jag livnärt mig på poker och lite spännande insinuationer om att jag skulle gömt undan pengar på hemliga bankkonton. En ganska smaskig artikel. Jag har nog läst många liknande tidigare, men då har det inte handlat om mig.

Vad gäller de fakta som läggs fram är det väl lite blandat. De konkreta sakerna stämmer ju. Jag har tidigare livnärt mig på att spela poker, och jag har en skuld hos kronofogden. Att jag skulle vara en "toppolitiker" är väl smickrande, men eftersom jag inte får något betalt och inte har något tungt uppdrag och bara står fyra på kommunlistan är det väl egentligen att ta i. Fritidspolitiker är nog mer rättvisande. Jagas gör jag väl egentligen inte heller eftersom jag frivilligt betalar av på min skuld varje månad och finns tillgänglig om någon vill få tag på mig.

Men även om jag inte tror att all uppmärksamhet är bra uppmärksamhet så förde det åtminstone något positivt med sig, jag började fundera på det där med att vara en offentlig person. Och jag funderade på någonting annat, det där med skam och ångest.

Självklart är det skamfullt för mig att jag har en skuld som jag inte betalt av ännu. Trots att var tionde svensk nuförtiden är registrerad hos kronofogden och nästan alla har skulder på ett sätt eller ett annat. Det är pinsamt och generande att behöva erkänna det. Och då började jag tänka på en massa andra saker som jag också tycker är pinsamma, jobbiga, skamfulla eller ångestframkallande. Och jag insåg att jag fortfarande känner skam och ångest för saker ända sedan jag föddes, som om det vore idag och nu det hände.

Jag skäms fortfarande för att jag grät när jag blev slagen i magen första dagen i min nya skola. Trots att jag såklart vet att det inte var mitt fel, eller att det inte är någonting att skämmas för. Jag skäms för att vi var fattiga när jag var liten och att jag tidvis blev mobbad. Skäms för alla korkade saker jag sagt och gjort på fyllan i min ungdom. Skäms för alla misstag och alla misslyckande, varenda sak jag gjort fel och varenda sak jag sagt fel... allt det känner jag att jag fortfarande skäms för. Mitt liv hittills har inte varit ett rakt spår mot lycka och framgång.

Jag växte upp i Hageby med en ensamstående mamma och två syskon, ett tag bodde vi på landet istället. Jag flyttade hemifrån när jag var fjorton eller femton för att börja på KomVux. Hade svårt med skolgången, kände mig frustrerad och understimulerad. Fyllde arton under den förra finanskrisen och gick rakt ut i arbetslösheten. Sysslade med lite allt möjligt, från kortfilmsprojekt till att arrangera konserter eller jobba i garderob på en rockklubb. Ibland gick jag på socialbidrag och ibland hade jag något osäkert jobb. Den mesta tiden läste jag böcker eller umgicks med andra som var arbetslösa och hade samma intressen som jag.

Efter millennieskiftet drabbades jag av en depression. Jag antar att det var en kombination av existentiell ångest och den stress man lever med när man aldrig vet om man kommer ha några pengar nästa vecka. Men båda sakerna var vad jag då ansåg vara normalt, och i viss mån fortfarande tycker är normalt. Eftersom många lever så, och många funderar över vad meningen med livet är, eller hur vi ska kunna lösa alla de problem mänskligheten står inför. Självklart är det också skamfullt att erkänna att man varit deprimerad och behövt hjälp för att klara sig.

Jag har alltid gillat att diskutera och ibland att provocera. Det är så jag har kommit fram till de slutsatser och åsikter jag har idag, genom att stöta dem och blöta dem mot med de människor jag mötte och umgicks med. Ända sedan jag var liten har jag varit nästan sjukligt frågvis. Jag vill veta hur allting fungerar. Min mamma brukar berätta två saker om mig som litet barn, att jag alltid skulle fråga om allting och att jag inte grät första gången förrän jag var 6 månader gammal, då visade det sig att jag hade en öroninfektion. Så är det fortfarande, jag vill fortfarande veta allting och förstå hur allting fungerar, och jag tycker inte om att visa mig svag.

Dock har jag kommit till slutsatsen att min ovilja att visa mig svag ironiskt nog är min största svaghet. Därför berättar jag allt det här istället för att försöka dölja eller skönmåla det. För vad är egentligen det värsta som kan hända? Det finns bara tre saker man egentligen behöver. Mat, husrum och vänner. Eftersom jag bor i Sverige är de två första sakerna garanterade, och vänner tror jag alltid att jag kommer att ha.

För 5-6 år sedan fick jag jobb på ett telemarketingbolag. Eftersom jag ägnat hela livet åt att diskutera med folk och försöka övertyga människor så var det inte så svårt för mig. Jag är också väldigt analytisk och självkritisk, så jag lyssnade på mina samtal och argument för att hela tiden förbättra dem. Det gick väldigt bra för mig och jag blev befordrad till mellanchef. Men även om det var skönt att inte behöva oroa sig för att betala hyran kändes det inte bra. Jag ägnade hela dagarna först åt att sälja saker som jag inte ens var säker på att folk behövde, och sedan med att vara chef för ett helt gäng som skulle sälja saker.

Under tiden spelade jag poker på fritiden, om än inte så mycket. Jag har alltid älskat strategispel och var en väldigt lovande schackspelare när jag var ung. Så poker var inga problem på en intellektuell nivå, även om jag tyckte det var lite tråkigt efter ett tag. En dag gick jag in till chefen och sade upp mig. Även om jag gillade mina arbetskamrater gillade jag inte jobbet. Det kändes meningslöst att bara försöka få folk att sälja och köpa saker och jag gillade inte heller sättet företaget behandlade sina anställda, de som inte lyckades.

Istället bestämde jag mig för att försöka leva på poker och lägga all den fritid jag nu fick på något mer meningsfullt. Bland annat gick jag då med i Miljöpartiet, för det kändes som ett väldigt bra sätt att bidra till ett bättre samhälle. Jag är för övrigt helt övertygad om att alla människor har den drivkraften, att göra världen bättre, annars skulle vi aldrig ha överlevt. En del tappar den bara, eller får den tagen från sig av samhället.

Tyvärr har jag aldrig varit särskilt girig. När man växer upp utan pengar och lever utan pengar tror jag man kan hantera det på två olika sätt. Antingen blir man fixerad vid att få så mycket pengar som möjligt, eller så bestämmer man sig för att pengar inte är så viktigt. För mig har pengar aldrig blivit så viktigt, även om jag såklart tycker det är roligare att ha dem än att inte ha dem. Men ska man leva på att spela poker är det bra om man är girig.

Istället för att spela så mycket som möjligt spelade jag så lite som jag kunde. När jag väl fått ihop pengar till det viktigaste gjorde jag hellre annat med min tid. Förutom det vanliga, som att umgås med kompisar, läsa, titta på film så lade jag väldigt mycket tid på Miljöpartiet och andra föreningar. Det är det mest meningsfulla jag gjort i mitt liv hittills. Det är nog också det som jag är mest stolt över i mitt liv.

Genom att engagera mig politiskt har jag kunnat få genom förändringar som konkret förbättrat andra människors liv. Jag har jobbat främst med arbetsmarknad och flyktingfrågor, vilket berör två av de grupper som har det svårast i samhället. Flyktingar och arbetslösa. Jag tycker det är väldigt kul av rent egoistiska skäl, man mår nämligen alldeles fruktansvärt bra av att hjälpa andra människor. Det är medicinskt bevisat. Och engagerar man sig politiskt får man chansen att hjälpa väldigt många.

Den andra saken som är stimulerande handlar om problemlösning. Att hämta in information, genom att läsa och prata med människor. Att tänka och diskutera fram lösningar och hitta vägar att få dem till att bli verklighet. Det är nog bland det mest stimulerande och kreativa man kan syssla med, och jag älskar det.

Min förstående sambo är också Miljöpartist och har gått med på att stå för mat och hyra just nu. Så att jag ska kunna arbeta på heltid som valansvarig för Miljöpartiet i Norrköping, utan att behöva sitta uppe på nätterna och gneta ihop pengar på poker. En effekt av mitt politiska engagemang visade sig vara att jag blev en offentlig person. Som du säkert märkt är jag inte direkt skapt för det. Jag är långt från perfekt med en trasslig och kringelikrokig livshistoria bakom mig, och kanske framför mig också.

Men jag har också bestämt mig för att sluta skämmas för min bakgrund och mina tillkortakommanden, även om många kanske tycker att jag borde göra det. Nu kommer jag att vara en offentlig person fram till valet och varför försöka vara perfekt? Jag har mina skavanker, fel och brister, men också en hel del egenskaper som jag tycker är rätt bra. Om någon annan inte tycker det är det helt okej. Jag behöver bara mat, husrum, vänner och något meningsfullt att göra för att vara lycklig. Att gå omkring och skämmas har jag tröttnat på, det känns inte konstruktivt vare sig för mig själv eller någon annan.

onsdag 8 september 2010

Hur står det till med integriteten?

Christian Engström och Mikael Nilsson från Piratpartiet skriver i dagens DN att inget block står upp för medborgarnas rätt till privatliv. När jag först läste det blev jag lite irriterad, för jag tänkte att både MP och V ju faktiskt driver integritetsfrågorna ur medborgarnas perspektiv. Sedan insåg jag att det stod "block" och då får jag ju ge Christian och Mikael rätt. Inget block står upp för rätten till privatliv. Men det är egentligen inte så konstigt.

Att det blå blocket inte gör det kan man faktiskt inte klandra dem för. Moderaterna styr Alliansen och Moderaterna stöder både FRA-lagen och IPRED. De kan självklart inte stå upp för medborgarna i den frågan, det vore ju som att minkfarmarna skulle bojkotta sig själva.

Att det Rödgröna blocket inte står upp för medborgarna kan man däremot kritisera dem för. I och för sig är det inte helt sant. Miljöpartiet driver frågan och säger:


Vänstern är inte lika konkret men skriver i sitt valmanifest:


Vänstern borde dessutom ha eget intresse av att driva frågan hårdare, vi vet ju vilka det är som brukar bli avlyssnade och åsiktsregistrerade i Sverige.

Men visst, som helhet har inte vi Rödgröna gjort integriteten till en valfråga, och det beror självklart på två saker. Dels att Socialdemokraterna är kluvna i frågan, Bodström var ju drivande i frågan om EU:s datalagringsdirektiv. På "fel" sida alltså. Den andra anledningen är såklart valtaktisk. På samma sätt som inget politiskt parti utom MP vill prata om miljö och klimat, vill inga etablerade partier prata integritet.

Det är egentligen självklart. Eftersom Miljöpartiet har ett så överlägset förtroende hos väljare i miljö- och klimatfrågor vill ingen annan prata om det, för all uppmärksamhet gynnar Miljöpartiet. På samma sätt gynnas Piratpartiet av att det pratas integritet.

Men gör inte jag då bort mig som bloggar om det? Jo, ur en ren valtaktisk synvinkel så gör jag kanske det. Även om jag inte tror att någon Miljöpartist blir pirat, eftersom MP redan driver samma frågor, finns ju risken att obestämda väljare tar PP's valsedel istället för vår. Men frågan är för viktig för att man ska ta sådana valtaktiska hänsyn. Vi behöver faktiskt prata om frågan. Och partierna behöver faktiskt både utvärdera sin politik och berätta för väljarna var de står. Om nu FRA-lagen, datalagringsdirektivet och IPRED är så viktiga och nödvändiga, varför kan vi inte prata om det då? Borde inte de partier som drivit det vara stolta och skryta över hur bra det är?

Som Miljöpartist behöver jag inte oroa mig, det behöver nog inte Vänsterpartister heller, men alla de andra partier som antingen aktivt eller passivt stött kan nog behöva göra det. Jag tror knappast att 90% av Sveriges befolkning stödjer massavlyssning, razzior mot fildelare eller att FRA säljer information om Svenskar till CIA. Trots att 90% av de som sitter i riksdagen är med i partier som gör det. Och det enda positiva resultatet av allt detta är väl egentligen att ungdomar fått ytterligare en bra anledning att engagera sig politiskt.

tisdag 7 september 2010

Monstret som skrämmer slag på Alliansen

Nu gör polisen razzia mot wikileaks. Svensk frihet pallar inte för Amerikanska påtryckningar. Det är tragiskt. Att polisens resurser läggs på att stoppa informationsspridning istället för riktig brottsbekämpning är också tragiskt. Information är uppenbarligen farligt i Moderaternas värld. Till exempel information om var alla de miljoner som Moderaterna nu lägger på politisk reklam kommer från.

Vargar är också farliga uppenbarligen. Trots att det inte finns ett enda dokumenterat fall i Sverige av att någon människa attackerats av en varg. Vi har drygt hundra vargar i Sverige och det är visst alldeles för många. Trots att Rumänien, som är hälften så stort som Sverige och har dubbelt så många invånare, klarar att ha närmare 4000 vargar utan problem. 12.000 jägare med älgstudsare var så rädda för varg att de anmälde sig för att döda de 27 som regeringen tyckte skulle skjutas. Alltså över 400 beväpnade jägare per varg som skulle dödas.


Sist men inte minst är borgerliga pensionärer och Folkpartister visst rädda för kvinnor i burka. Det finns nästan två miljoner pensionärer i Sverige. De tillhör en av de grupper som har mest inflytande i samhället, även om det såklart inte gäller alla. Men nästan två miljoner är de. De borgerliga pensionärerna är rädda för en handfull kvinnor med burka eller niqab. Oftast lågutbildade kvinnor som flytt till Sverige för att undkomma förtryck. De är visst farliga, och så föder de barn, vilket ju inte pensionärer gör. Och barn kostar pengar, som man ju kunde lagt på pensioner istället. Nej bättre vore om vi slutade föda barn i Sverige så pensionärerna fick vara ifred.


Mycket av politiken nu handlar om det som en del är rädda för. Jag kan bara dra slutsatsen att det otäckaste tänkbara monstret för Alliansen vore en fildelande varg i burka. Själv är jag rädd för lite annorlunda saker, som klimatförändringar, miljöförstöring och ökande klyftor i samhället. Men det kanske är fånigt när man har den fildelande burka-vargen att oroa sig för.

Du måste inte rösta på Miljöpartiet

Miljöpartiet är väl antagligen det minst populistiska partiet i Sverige. Eftersom vi inte har några ambitioner om att få egen majoritet i riksdagen kan vi ju kosta på oss det. Kloka miljöpartister tar tillsammans fram den politik vi tror är bäst för Sverige, sedan försöker vi förklara för väljare varför våra idéer är bra och nödvändiga. Istället för att vända kappan efter opinionsvinden. Det är ett väldigt sunt och stimulerande sätt att driva politik, även om det kanske inte alltid är det lättaste sättet.

Att inte vara populist kan dock vara provocerande för en del människor, och såhär i valtider stöter man på dem titt som tätt då de gärna vill komma förbi valstugan och ändra på oss. Här är de tre vanligaste sakerna de som inte tänker rösta på oss vill att vi ändrar:

Höjer ni bensinpriset så kommer det bli dyrare att köra bil!
Ja, det stämmer ju, höjer vi priset så blir det dyrare. Åtminstone om du kör bensinbil. Men nu är det ju så att vi inte vill höja den bara för att jävlas med folk, utan för att det faktiskt behövs. Och de flesta partier har insett att det behövs, de vågar bara inte säga det, för det är inte populärt.

Oljepriset och därmed bensinpriset kommer att fortsätta stiga vare sig vi vill det eller inte. Inom några år kommer efterfrågan att vara så stor och tillgången så liten att vi får en prischock. Då gäller det att vara förberedd. Därför vill vi hämta in pengar för att kunna utveckla alternativen till bensin, som till exempel biogas. Då är det väl rimligt att vi tar pengar från bensinen för att utveckla det som ska ersätta den. Alternativen är någon annan skattehöjning, eller att vi drar ner på någon annan skattefinansierad verksamhet. Ska vi stänga skolor för att hålla bensinpriset nere? Det sista alternativet är att låtsas som att inget kommer att hända. Det kanske är attraktivt för en del, men inte ett alternativ för ett parti som tar de här frågorna på allvar.

Sparka ut invandrarna!
En del svenska pensionärer tycker väldigt illa om folk från andra länder och kulturer. Det gör inte vi. En del är rädda för folk som ser annorlunda ut eller pratar ett annat språk. Det är inte vi. Vi tycker att invandring är bra och vill ha ett öppet Sverige. Samtidigt tycker vi att mänskliga rättigheter är oerhört viktiga och att människor som behöver skydd från våld och förföljelse ska få det i Sverige.

Visst är det ett problem att folk med utländsk härkomst har svårt att få jobb i Sverige, det håller vi med om. Och då vill vi skapa fler jobb, motverka diskriminering och göra vårt samhälle tillgängligt. Inte sparka på de som redan ligger. Och visst är det synd att vissa grupper är överrepresenterade i brottsstatistiken, därför vill vi minska de sociala och ekonomiska skillnaderna, och det utslagning som skapar brottslighet.

Ni ska inte samarbeta med Sossar/Kommunister!
Sist men inte minst finns det de som tycker att vi aldrig skulle ingått i ett samarbete med S och V. En del för att de inte gillar Socialdemokraterna, en del för att de av någon anledning är rädda för Vänsterpartister.

Till att börja med måste vi samarbeta med någon, annars kommer vi aldrig få genom någon politik. Om vi inte samarbetade med någon vore en röst på MP bortkastad. Att vi på riksnivå valt att samarbeta med S och V handlar helt enkelt om att det är där vi fått mest gehör för de gröna frågorna. Vi är inte ett rött eller blått parti, utan ett grönt. Moderaterna, som är de som styr den borgerliga alliansen, sade redan innan förra valet att de inte prioriterade miljö eller kultur. Och det visade sig vara helt sant. De två partier som försökt ha någon miljöpolitik i Alliansen, C och KD, har fått vika sig eller ändra åsikt på punkt efter punkt. Centern är numer för kärnkraft. Vargar skjuts i Sverige och svenska regeringen vill tillåta valjakt. Samtidigt använder man Vattenfalls vinster för att investera i kolkraft. Vi skulle aldrig kunna ställa upp på den miljövidriga politiken, därför kan vi inte samarbeta med Moderaterna i riksdagen.

Samtidigt känns rädslan för Vänsterpartiet inte rationell, åtminstone inte för mig som aldrig lidit av någon kommunistskräck från kalla krigets dagar. Vänsterpartiet har en väldigt human politik och driver frågor såsom mänskliga rättigheter, jämställdhet och en stor offentlig sektor. Mer eller mindre driver idag Vänstern den politik som Socialdemokraterna drev på 70-talet. Dessutom är de det minsta partiet i samarbetet. Lars Ohly lär knappast bli vare sig Statsminister, Finansminister eller Utrikesminister. Jag är mer rädd för Björklund som skolminister eller fyra år till av moderaternas "miljöpolitik".

Men om det nu är så att du absolut inte vill betala 50kr mer i månaden för bensin, utan istället hellre vill att vi väntar på prischocken innan vi börjar göra något, så okej. Om det viktigaste för dig är att sparka ut invandrare, allright. Om du är jätterädd för Vänsterpartiet och tror att Sverige kommer att gå under med V i regeringen så får du väl tro det. Den goda nyheten för dig är då att det finns massvis av partier du kan rösta på. Dels de fyra borgerliga partierna men också Feministiskt Initiativ och Piratpartiet. Och om det viktigaste för dig är att vi ska behandla de som sökt skydd i Sverige illa kan du ju rösta på SD. Du måste faktiskt inte rösta på Miljöpartiet.

torsdag 2 september 2010

Brev från Peter och Maria

Hade en hälsning från Maria och Peter i inboxen:

Kära miljöpartist,

Nu går vi in i valrörelsens slutskede. Förtidsröstningen har börjat. Det finns två tydliga regeringsalternativ och vi tillhör ett av dem. Miljöpartiet har ett starkt stöd i opinionen. Vi är det framtidsinriktade gröna alternativet som står för en modern och ansvarsfull politik. Vi behövs i en svensk regering.

De rödgröna har den sista tiden haft motvind i opinionen. Men vi kan fortfarande vinna. Vi i Miljöpartiet har potential att öka mer. Det räcker med att 120 000 personer byter block. Miljöpartiet har 12 000 medlemmar. Om alla värvar tio nya röster var är skillnaden utjämnad. Det kan avgöra valet. Prata med vänner, grannar, kollegor, klasskamrater och släktingar. Prata om hur alliansens Sverige ser ut och vad ett rödgrönt Sverige kan bli.

Allianspartierna har gjort Sverige till ett hårt land att leva i. Skattesänkningarna har inte gett fler jobb. Piskor har inte gjort de sjuka friskare. Morötter har inte klimatanpassat Sverige. Alliansen går till val på ytterligare skattesänkningar för dem som redan har fått mer i plånboken. Den redan urholkade tryggheten kommer att bli ännu svagare. Det redan försummade klimatarbetet kommer att bli ännu mer försummat.

Vi står inför ett viktigt val. Vi har en mycket bra rödgrön politik som kan göra Sverige till ett bättre land för fler. Vi har en politik för jobb och ekonomi, för trygghet och välfärd och för klimat och miljö. Alliansen har skattesänkningar. Med en rödgrön regering får vi 100 000 nya jobb, praktik- och utbildningsplatser. Med en rödgrön regering får vi fler lärare och bättre kvalitet i skolan. Med en rödgrön regering får vi stora satsningar på grön infrastruktur. Vi kan klara ekonomin och jobben samtidigt som vi ställer om till ett hållbart samhälle där människor kan vara trygga.

Miljöpartiet kommer att göra ett mycket bra val. Men vi kan lyfta oss lite till. Gör vi det kan vi vinna valet tillsammans med de rödgröna. Då kan vår politik bli verklighet. Allt vi gör nu spelar roll.

Våga prata politik. Då avgör vi valet!

Maria Wetterstrand
Peter Eriksson

Varje år brukar jag gå till SFI för att prata med klasser där om hur demokratin fungerar i Sverige. Tyvärr har jag inte hunnit med att göra det så många gånger i år med valrörelse och allt, men det är väldigt kul. Det är också väldigt svårt.

Det är svårt att förklara för någon som nyss flytt hit från Somalia eller Irak att i Sverige kan alla vara med och påverka. Att 98% av politiker har politiken som ett fritidsintresse och inte ett yrke. Att alla faktiskt kan vara med på riktigt. Märkligt nog finns det också många infödda svenskar som tror att man inte kan påverka. Eller att politiker är några särskilda eller speciella människor.

Alla kan vara med, och fler borde. I en demokrati är det bland det viktigaste man kan göra. Att rösta är ett sätt att vara med och påverka vart fjärde år, men man kan vara med och påverka hela tiden om man vill. En annan sak är också sann: Vi får de politiker vi förtjänar.

Det innebär att om vi har dålig politik så är det för att vi förtjänar det, vi har ingen annan att skylla än oss själva. Är du inte nöjd med den politik vi har idag? Engagera dig då. Gå med i det parti du tycker har bäst idéer, bäst värderingar och som delar din syn på människor. Prata politik med andra och låt andra prata politik med dig. Lyssna på idéer och kom med egna. Ju fler som involverar sig i demokratin och politiken, desto bättre demokrati och politik får vi. Den som tror att en liten grupp engagerade människor inte kan förändra världen har inte läst sin historia. Det är nämligen det enda sättet världen någonsin har förändrats.