Några år innan jag och Lina träffades
hade jag blivit introducerad för något som kallas för
Neurolingvistisk programmering eller NLP. Det är en metod som
beskriver hur man kommunicerar för att skapa en så bra relation och
informationsöverföring som möjligt, samtidigt som man får verktyg
för att programmera om sitt eget medvetande och sina
beteendemönster. Anledningen till att jag berättar det är att NLP
och en mer anpassad form av det kallad Kommunikologi var grunden för
min och Linas relation.
Vi såg vår relation som ett gemensamt
projekt och en möjlighet att hela tiden stötta och utveckla
varandra, och ett av sättet vi gjorde det på var genom att vara
extremt medvetna om hur vi betedde oss mot varandra. Genom att
använda NLP som jag utbildat mig i och Kommunikologi som infördes
på Linas arbetsplats klättrade vi hela tiden på varandras tankar
och omvandlade vad som kunde ha blivit konflikter till givande och
utvecklande samtal istället. Vi hade en drömrelation som var i
stort sett befriad från obehag eller konflikter, samtidigt växte
hela tiden vår självkänsla, våra insikter om varandra och vår
relation till omvärlden. Allt blev helt enkelt bara bättre och
bättre.
En milstolpe var ett bröllop vi var på
några veckor innan Lina bestämde sig för att hoppa från vår
balkong. Två av hennes vänner gifte sig och vi var med på både
ceremonin och festen efteråt. Det som slog mig var hur otroligt
känslosam brudgummen var. Gång på gång började han gråta då
andra människor utbringade skålar till det nygifta paret. Jag minns
hur jag nästan kände mig som en rymdvarelse i sammanhanget, jag
som i stort sett aldrig gråtit och i stort sett aldrig tillåtit mig
att känna några andra känslor än glädje eller ilska. Jag kände
för första gången hur jag önskade mig kunna vara så varm,
mottaglig och känslosam som brudgummen var.
Ett par veckor senare, den 14:e juni,
satt jag vid datorn och arbetade. Ett år tidigare hade jag avgått
som kommunalråd och startat ett eget företag tillsammans med min
svåger, eftersom jag kände att kommunalrådsuppdraget höll på att
bränna ut mig. Under året som gått hade jag känt mig allt bättre
och mer energisk, och den här dagen var jag full av energi och
inspiration, arbetet flöt på bra. Jag beslutatde att skriva en post
på Facebook som jag tror förändrade mitt liv för evigt. Den 14:e
juni skrev jag:
”Hmm.
Funderar på att verkligen ägna 100% av mitt liv till att förbättra
världen. Typ som en Ghandi-wannabee i kunskapssamhället. Alla som
tycker att jag ska göra det av hela mitt hjärta i ett år, klicka
gilla här. ”
Efter att postat det fortsatte jag
arbeta, men någonting var annorlunda. Det var som att en kran av
kreativitet hade skruvats på i hjärnan och allt började helt
enkelt flyta på som i ett flöde eller fält av kreativitet. Ord och
lösningar kom omedelbart och idéer för nya projekt och planer
började manifestera sig i mitt medvetande i en nästan rasande takt.
Samtidigt accelererade mitt välmående, jag mådde helt enkelt
fantastiskt bra. Lina och jag brukade ofta arbeta tillsammans och
vi båda verkade nu vara inne i detta kreativa flöde. Vi rökte lite
gräs och arbetade på medan idéer och lösningar kring våra
respektive projekt kom i ett rasande tempo.
Vi hade för vana att skriva våra
idéer på tunna självhäftande plastpapper som vi satte på väggen,
och dessa fylldes snabbt av idéer, analyser, diagram, förklaringar
och frågeställningar. Den tid vi inte arbetade eller var upptagna
med att få nya insikter fylldes av kärlek, sex och hångel. Det var
som att himmelens portar öppnat sig, trots att ingen av oss fram
tills nu hade trott på vare sig himmelen eller något övernaturligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar