måndag 6 april 2015

Min hustrus död - Saker börjar hända

Några år innan jag och Lina träffades hade jag blivit introducerad för något som kallas för Neurolingvistisk programmering eller NLP. Det är en metod som beskriver hur man kommunicerar för att skapa en så bra relation och informationsöverföring som möjligt, samtidigt som man får verktyg för att programmera om sitt eget medvetande och sina beteendemönster. Anledningen till att jag berättar det är att NLP och en mer anpassad form av det kallad Kommunikologi var grunden för min och Linas relation.

Vi såg vår relation som ett gemensamt projekt och en möjlighet att hela tiden stötta och utveckla varandra, och ett av sättet vi gjorde det på var genom att vara extremt medvetna om hur vi betedde oss mot varandra. Genom att använda NLP som jag utbildat mig i och Kommunikologi som infördes på Linas arbetsplats klättrade vi hela tiden på varandras tankar och omvandlade vad som kunde ha blivit konflikter till givande och utvecklande samtal istället. Vi hade en drömrelation som var i stort sett befriad från obehag eller konflikter, samtidigt växte hela tiden vår självkänsla, våra insikter om varandra och vår relation till omvärlden. Allt blev helt enkelt bara bättre och bättre.

En milstolpe var ett bröllop vi var på några veckor innan Lina bestämde sig för att hoppa från vår balkong. Två av hennes vänner gifte sig och vi var med på både ceremonin och festen efteråt. Det som slog mig var hur otroligt känslosam brudgummen var. Gång på gång började han gråta då andra människor utbringade skålar till det nygifta paret. Jag minns hur jag nästan kände mig som en rymdvarelse i sammanhanget, jag som i stort sett aldrig gråtit och i stort sett aldrig tillåtit mig att känna några andra känslor än glädje eller ilska. Jag kände för första gången hur jag önskade mig kunna vara så varm, mottaglig och känslosam som brudgummen var.

Ett par veckor senare, den 14:e juni, satt jag vid datorn och arbetade. Ett år tidigare hade jag avgått som kommunalråd och startat ett eget företag tillsammans med min svåger, eftersom jag kände att kommunalrådsuppdraget höll på att bränna ut mig. Under året som gått hade jag känt mig allt bättre och mer energisk, och den här dagen var jag full av energi och inspiration, arbetet flöt på bra. Jag beslutatde att skriva en post på Facebook som jag tror förändrade mitt liv för evigt. Den 14:e juni skrev jag:

Hmm. Funderar på att verkligen ägna 100% av mitt liv till att förbättra världen. Typ som en Ghandi-wannabee i kunskapssamhället. Alla som tycker att jag ska göra det av hela mitt hjärta i ett år, klicka gilla här.

Efter att postat det fortsatte jag arbeta, men någonting var annorlunda. Det var som att en kran av kreativitet hade skruvats på i hjärnan och allt började helt enkelt flyta på som i ett flöde eller fält av kreativitet. Ord och lösningar kom omedelbart och idéer för nya projekt och planer började manifestera sig i mitt medvetande i en nästan rasande takt. Samtidigt accelererade mitt välmående, jag mådde helt enkelt fantastiskt bra. Lina och jag brukade ofta arbeta tillsammans och vi båda verkade nu vara inne i detta kreativa flöde. Vi rökte lite gräs och arbetade på medan idéer och lösningar kring våra respektive projekt kom i ett rasande tempo.


Vi hade för vana att skriva våra idéer på tunna självhäftande plastpapper som vi satte på väggen, och dessa fylldes snabbt av idéer, analyser, diagram, förklaringar och frågeställningar. Den tid vi inte arbetade eller var upptagna med att få nya insikter fylldes av kärlek, sex och hångel. Det var som att himmelens portar öppnat sig, trots att ingen av oss fram tills nu hade trott på vare sig himmelen eller något övernaturligt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar