Vem är minst sämst?

För många år sedan satt jag på en restaurang på Kungsgatan i Norrköping och snackade med en taxichaffis. Jag jobbade själv som telefonförsäljare vid tillfället och vi diskuterade vem av oss som tillhörde den mest föraktade yrkesgruppen.

Själv tyckte jag att taxichaffis var ett förhållandevis nobelt yrke. Trots allt tillhandahåller man ju en tjänst som folk behöver, särskilt då äldre och handikappade som annars skulle ha svårt att ta sig någonstans. Som försäljare bestod mitt arbete i att övertyga folk att köpa produkter de inte behöver. För mig var det självklart att jag förtjänade ett större förakt än min taxikompis.

När vi ställde frågan till restaurangägaren, en assyrier (såklart) formulerade jag den såhär:

"Om din dotter kom hem och sa att hon var kär i två killar och inte kunde bestämma sig, den ena var en taxichaffis och den andra en telefonförsäljare, vilken skulle du vilja att hon valde?"

"Telefonförsäljare!" Blixtsnabbt. Ingen tvekan. När vi sedan ställde frågan till en "etnisk svensk" så blev svaret lika stensäkert "Taxichaffis".

Okej, med ett så imponerande statistisk urval skulle jag vilja påstå att vi med säkerhet kan dra slutsatsen att det finns grundläggande kulturella värderingsskillnader i synen på service respektive försäljning mellan svenskfödda och utlandsfödda. Någonting som dock verkar universiellt är föraktet för en annan yrkesgrupp. Politiker.

Ingen litar på politiker, oavsett var de kommer ifrån. Och ingen tycker om dem. Politiker ljuger, fifflar och gör av med våra surt förvärvade pengar. Desutom kan de ingenting, förstår ingenting, och har ingen aning om hur vanliga människor har det. Märkligt egentligen. Var kommer dessa underliga djur som kallas politiker ifrån? Är de inte ordentligt socialiserade eller vad handlar det om?

För drygt 3 år sedan knallade jag in på Miljöpartiets kansli i Norrköping och sa att jag ville bli medlem och hjälpa till inför valet. Sedan dess har jag blivit vald till vice Ordförande i lokalavdelningen och sitter i kommunens Arbetsmarknad- och Vuxenutbildningsnämnd, samt Kultur- och Fritidsnämnden. Sedan dess har jag träffat massvis med politiker. Är de då så konstiga som man kan tro? Nej, de är bra mycket konstigare än så.

Det verkar som en del människor (antagligen på grund av barndomstrauman) är beredda att lägga massor av tid och energi, oftast utan ersättning, för att göra samhället och världen "bättre". Folk deltar i möten, läser massor av skittråkiga protokoll och rapporter och går på studiebesök eller pratar med personal för att sätta sig in i frågor som oftast inte berör dem själva, med idén att de ska kunna fatta så bra beslut som möjligt. Oerhört märkligt. Det visar sig att till och med de med de mest befängda idéer (lär: Kristdemokrater och Moderater) ändå i grunden drivs av något sorts sjukligt behov av att kunna påverka sin omgivning och göra situationen bättre för sina medmänniskor. Som sagt, mycket märkliga djur.

Det finns antagligen en evolutionsbiologisk förklaring till detta betéende, och jag funderar på att maila Richard Dawkins för att be honom forska i ämnet. Själv har jag drabbats av en motvillig respekt för mina politiska motståndare, något som förhoppningsvis går över i den kommande valrörelsen.