Någonting är fel...

Jag tror att det är ett sjukdomstillstånd orsakat av brist på signalsubstanser i hjärnan att inte vara kär i Annika Lantz. Nu har jag tillbringat nästan en timma med att läsa hennes blog samtidigt som jag lyssnar på henne i P1. Det går liksom inte att inte älska henne. Jag skulle vilja ha en makro- och en mikro-Annika. En ca: 12 centimeter lång Annika som kan sitta på min axel och prata i mitt öra när jag är ute och går på stan, och en sex till åtta meter lång Annika på vår innegård. Då kan jag krypa in och lägga mig mellan hennes bröst och lyssna på henne medan jag njuter av vårsolen.

Tyvärr har hon slutat spela, men medan hon huserade i landslaget fanns det en anledning att titta på damfotbollen. Malin Moströms kolsvarta vinnarblick, hårda arbete och grymma djupledspassningar var i en klass för sig. I intervjuer framgick det snabbt att hon dessutom har en begåvning som med god marginal passerar den vi vant oss vid hos manliga fotbollsspelare (även om jag medger att det kanske inte säger så mycket). Kanske den bästa kvinnliga fotbollsspelaren vi haft och garanterat en av de smartaste.

Sen har vi Maria Wetterstrand. När vi diskuterar politiker brukar

jag säga att henne största svaghet är att hon är för intelligent (det är inte 'folkligt' att vara så smart). Ska man ha en svaghet är det väl knappast den värsta man kan ha. Nuförtiden är hon ju dessutom lite rolig till och från. Vet inte om det beror på att hon blivit mamma eller att hon växt in i rollen som politiker, men att kunna kombinera knivskarp intelligens med humor och mänsklighet, dessutom som politiker, är anmärkningsvärt.

Det intressanta är att om man gör en sökning på dessa tre intelligenta, framgångsrika och begåvade kvinnor på google får man sammanlagt 273.000 träffar. Gör man en sökning på enbart Linda Rosing får man 286.000. Jag vet inte om det är google, internet eller oss det är fel på.

Tanka solidariskt och miljövänligt

Jag äger tre exemplar av spelet Counter-Strike. I min 'ungdom' spelade jag en ohygglig massa CS. Mitt rekord var drygt 70 timmars spelande, på en vecka. Eftersom jag gillade spelet så fantastiskt mycket och spelade det under flera år så slutade det med att jag hade köpt tre exemplar. Första köpte jag för att jag tyckte spelet var bra och jag ville stödja tillverkaren. Andra köpte jag när jag skulle installera om det och inte hittade min CD, och tredje stödköpte jag bara för att jag kände för det misstänker jag. Jag kommer inte att köpa några fler dataspel.

På min hårddisk har jag cirka 25 gig med musik. De flesta artisterna har jag också köpt CDs med, men nu har jag inte ens en vanlig stereo utan lyssnar på all musik genom datorn. Har nog köpt ca: 200 CDs i mitt liv. Det blir inga fler.

Det finns också en del DVD-filmer, och ännu fler VHS i min lägenhet. Men jag tänker fan i mig inte köpa en enda upphovsrättsskyddad produkt till. Hädanefter är det 100% nedladdning som gäller.

I och med att vårt samhälle nu med domen i TPB-målet, IPRED och FRA-lagen beslutat att försvara storföretags obsoleta affärsmodeller och statlig överhet istället för privatpersoners integritet och frihet blir det en solidaritetshandling att fildela.

Besluten är både juridisk, ekonomiskt och politiskt efterblivna. Att döma ut 1 års fängelse och löjliga 30 miljoner i böter för att tillhandahålla en sökmotor är naturligtvis groteskt. Särskilt groteskt blir det ju när man inser att nämndemän, rådman och åklagare inte vet vad de talar om. Ungefär som att be en skomakare ta beslut om en kärnreaktor.

Ekonomiskt är det samma gamla visa. Etablerade industrier försöker genom lobbyism stoppa utvecklingen som sprungit ifrån dem istället för att anpassa sig. Som att Kulramsarbetarnas Riksförbund skulle lyckats förbjuda datorer.

Politiskt visar det på ett enormt demokratiskt underskott. Regeringen befinner sig flera mil från väljarna i frågan. En så kallad 'liberal' regering som skyndar till storföretagens hjälp mot medborgarna och gladeligen river upp rättsskydd och den personliga integriteten. Ungefär lika logiskt som att en 'socialistisk' regering skulle lämna ut flyktingar till tortyr. Ah... just det ja. Sverige är upp och ner. Liberalerna vill ha hårdare straff, mer kontroll, hårdare tag i skolan... socialdemokraterna slåss om att vara mest frihandelsvänliga.

Som Paulo Coelho säger har människan en drift att dela med sig av information. Internet har potentialen att vara den mest demokratifrämjande, frihetsskapande och utvecklande uppfinningen sedan skrivkonsten. Uppenbarligen går ekonomiska intressen före sådana flummiga begrepp.

Jag tänker i alla fall göra mitt för att hjälpa till. Dels tänker jag sluta ge mina surt inspelade pengar till de som vill inskränka min frihet, jag kommer hädanefter att tanka ner allt jag är intresserad av utan att betala för det, och lämna datorn på dygnet runt så att andra kan tanka från mig. Självklart kommer jag att använda Piratebay, även om jag tycker Mininova är bättre. Sen ska jag kolla i bokhyllan och se om det är några böcker av Coelho jag inte har och gå och stödköpa dem. Jan Guillou åker i pappersinsamlingen.

Vem är minst sämst?

För många år sedan satt jag på en restaurang på Kungsgatan i Norrköping och snackade med en taxichaffis. Jag jobbade själv som telefonförsäljare vid tillfället och vi diskuterade vem av oss som tillhörde den mest föraktade yrkesgruppen.

Själv tyckte jag att taxichaffis var ett förhållandevis nobelt yrke. Trots allt tillhandahåller man ju en tjänst som folk behöver, särskilt då äldre och handikappade som annars skulle ha svårt att ta sig någonstans. Som försäljare bestod mitt arbete i att övertyga folk att köpa produkter de inte behöver. För mig var det självklart att jag förtjänade ett större förakt än min taxikompis.

När vi ställde frågan till restaurangägaren, en assyrier (såklart) formulerade jag den såhär:

"Om din dotter kom hem och sa att hon var kär i två killar och inte kunde bestämma sig, den ena var en taxichaffis och den andra en telefonförsäljare, vilken skulle du vilja att hon valde?"

"Telefonförsäljare!" Blixtsnabbt. Ingen tvekan. När vi sedan ställde frågan till en "etnisk svensk" så blev svaret lika stensäkert "Taxichaffis".

Okej, med ett så imponerande statistisk urval skulle jag vilja påstå att vi med säkerhet kan dra slutsatsen att det finns grundläggande kulturella värderingsskillnader i synen på service respektive försäljning mellan svenskfödda och utlandsfödda. Någonting som dock verkar universiellt är föraktet för en annan yrkesgrupp. Politiker.

Ingen litar på politiker, oavsett var de kommer ifrån. Och ingen tycker om dem. Politiker ljuger, fifflar och gör av med våra surt förvärvade pengar. Desutom kan de ingenting, förstår ingenting, och har ingen aning om hur vanliga människor har det. Märkligt egentligen. Var kommer dessa underliga djur som kallas politiker ifrån? Är de inte ordentligt socialiserade eller vad handlar det om?

För drygt 3 år sedan knallade jag in på Miljöpartiets kansli i Norrköping och sa att jag ville bli medlem och hjälpa till inför valet. Sedan dess har jag blivit vald till vice Ordförande i lokalavdelningen och sitter i kommunens Arbetsmarknad- och Vuxenutbildningsnämnd, samt Kultur- och Fritidsnämnden. Sedan dess har jag träffat massvis med politiker. Är de då så konstiga som man kan tro? Nej, de är bra mycket konstigare än så.

Det verkar som en del människor (antagligen på grund av barndomstrauman) är beredda att lägga massor av tid och energi, oftast utan ersättning, för att göra samhället och världen "bättre". Folk deltar i möten, läser massor av skittråkiga protokoll och rapporter och går på studiebesök eller pratar med personal för att sätta sig in i frågor som oftast inte berör dem själva, med idén att de ska kunna fatta så bra beslut som möjligt. Oerhört märkligt. Det visar sig att till och med de med de mest befängda idéer (lär: Kristdemokrater och Moderater) ändå i grunden drivs av något sorts sjukligt behov av att kunna påverka sin omgivning och göra situationen bättre för sina medmänniskor. Som sagt, mycket märkliga djur.

Det finns antagligen en evolutionsbiologisk förklaring till detta betéende, och jag funderar på att maila Richard Dawkins för att be honom forska i ämnet. Själv har jag drabbats av en motvillig respekt för mina politiska motståndare, något som förhoppningsvis går över i den kommande valrörelsen.