l-landsproblem

Att man är sig själv närmast och ser till sina egna problem först är inget nytt utan något vi alla får jobba med hela tiden. Vid olika tillfällen kan det vara olika svårt att försöka lyfta blicken och se helheten. Men ibland blir man verkligen påmind om hur fjuttiga ens egna och de lokala problemen är och hur oproportionerlig ens upprördhet kan vara.

En psykopat i Frankrike avrättar judiska barn. En liga i Spanien tvingar minderåriga kvinnor till prostitution och tatuerar in streckkoder och pris på dem. Jag har haft svårt att släppa just de två händelserna i helgen. Sådant väcker frågor om individens och samhällets ansvar som är svåra att besvara. Samtidigt är det ändå en positiv tanke som återkommer hos mig, och det är att vi alla idag är överens om att sådant är oförsvarbart. Med undantag för några marginaliserade psykopater och extremister.

Det är ändå inte så länge sedan mycket av det som vi idag ser som oförsvarbart var inte bara försvarbart utan till och med normen. För inte så länge sedan hade kvinnor inte bestämmanderätt över sin egen kropp. Att avrätta barn har historiskt inte varit särskilt ovanligt i krigssituationer. Människor med kvinnligt kön eller i ung ålder har ofta behandlats som egendom snarare än människor. Idag är alla människors lika värde en självklarhet för de allra flesta, även om vi fortfarande ser undantag som pekar på en häpnadsväckande dålig människosyn.

Trots allt lever vi i den fredligaste och mest civiliserade epoken i mänsklighetens historia. Det som ibland kan få oss att tro annorlunda är dels att det helt enkelt finns fler människor och mer aktivitet än någonsin, och att elände och hemskheter dessutom rapporteras globalt. Det faktum att vi är mycket friskare, kunnigare och rikare än vad vi någonsin varit är inte något vi reflekterar över särskilt ofta. Men ibland blir man påmind av omvärlden om vilken tur man har haft, att man blivit född just nu och just här. Våra problem just här och just nu känns egentligen väldigt hanterbara i det perspektivet.

Vision för Industrilandskapet

Igår var jag på presentationen av de 46 djupintervjuer som genomförts med representanter för olika verksamheter i Industrilandskapet. Både folk från universitetet, företag, föreningar, institutioner och bolag har varit med. Det är det första steget i att ta fram en vision för vad vi vill göra med vad som i min mening är Norrköpings största resurs, och en viktig kugge i vår framtida utveckling.

Även om det är svårt att sammanfatta 46 timslånga intervjuer i en presentation var det några saker som var väldigt tydligt att alla var eniga om:

1. Industrilandskapet ska framförallt stå för forskning, utveckling och företagande, men även kultur och stadsliv är viktigt.
2. Bostäder behövs i området för att få en blandning och en stadsdel som lever även på kvällar och helger
3. man vill ha mer ”puls”!

Den 14:e och 15:e april kommer vi köra ”Norrköpings Bodagar” på Louis DeGeer, där olika aktörer i bostadsbranschen får visa upp sig. I samband med det kommer även stadsbyggnadskontoret att vara där och ge alla Norrköpingsbor chansen att vara med och ta fram visionen för framtidens industrilandskap. Alla som är intresserade av vår stads utveckling borde ta chansen och komma dit.

Omodernt och ohållbart

Jag hittade en artikel på DN debatt av Per Wirtén, där han "försvarar" ett miljonprogram mot "angrepp" från planerare och politiker. Det blir absurdt på flera sätt men för mig känns det framförallt märkligt att läsa ett sådant brandtal till försvar mot de mest misslyckade strategier vi haft i samhällsplaneringen: modernismen och trafiksepareringen.

Modernismen (eller funktionalismen) är en ideologi som kom till Sverige på 30-talet och som tyvärr legat bakom nästan all stadsplanering fram tills ganska nyligen. Självklart fanns det som vanligt en god tanke bakom idén, men resultatet blev ett socialt, ekonomiskt och ekologiskt ohållbart samhälle. Modernismen är ironiskt nog hopplöst omodern.

Idag är utmaningen inom stadsbyggande ofta att reparera de misstag som begicks under modernismens fana, då blir man också förvånad över att se någon förfäkta dessa förlegade idéer. Jag uppfattar egentligen tre huvudargument i artikeln, som skulle kunna vara övertygande om de var sanna, men det är de inte:

Argument 1: Trafikseparering är säkert
Det finns inget stöd för att trafikseparerade gator i miljonprogramsstil skulle vara säkrare än stadsgator där gående, cyklister och bilar blandas. Norrköping har ett riktigt extremexempel med Skvallertorget. Här är all trafik numera helt blandad. Från att tidigare ha varit den mest olycksdrabbade korsningen i staden är det idag en av de absolut säkraste. Trafikseparering ger ökad hastighet, inte ökad säkerhet.

Argument 2: Modernismen utgick från barnens behov
Här anför Wirtén det faktum att ett miljonprojekt på 70-talet marknadsfördes under parollen "Ett klätterträd till varje barn!", inte ett jättestarkt argument. Modernismens idé om att effektivisera staden genom storskalighet och uppdelning är allt annat än barnvänligt. Frånvaron av socialt trygga lekmiljöer i form av innegårdar kompenseras knappast av den goda tillgången på stora tomma gräsmattor.

Argument 3: Modernismen är "vänster" och det är "höger" att vara mot den
Modernismen är snarare totalitär och toppstyrd. Storskaliga och förutbestämda lösningar ska tillhandahållas utan möjlighet till flexibilitet, individualitet eller påverkan. Man ser staden och därmed människorna som ett problem som ska sorteras och lösas. Man ska inte göra misstaget att blanda ihop de som bor i modernistiska stadsdelar med modernismen som ideologi.

Jag är själv uppvuxen i Norrköpings modernistiska stadsdelar, Hageby och Navestad, det innebär inte att jag försvarar modernismens ideologi, tvärtom. Jag är också väldigt glad över de satsningar vi fått till i just de stadsdelarna, med den stora omvandlingen av ringarna och elementhusen, och den nya spårvagnslinjen. I stadsplaneringsnämnden har vi i år gett i uppdrag till kontoret att se hur vi kan "skapa strukturer som stödjer företagande, integration och god hälsa" i Hageby. Då handlar mycket om att åtgärda modernismens misstag och istället skapa mötesplatser, blandning av bostäder, variation, närhet och mångfald.

Starbucks i Norrköping?

När jag är utomlands brukar jag snabbt lokalisera en Starbucks i den stad jag befinner mig i. Tillgång till en vettig kopp kaffe av något slag känns rätt avgörande för att en verksamhet ska fungera, oavsett om det är jobb eller semester som verksamheten består av. Utan kaffe stannar nog Sverige, eller åtminstone en hel del svenskar. För mig är då just Starbucks garantin för en god kopp kaffe när man är utomlands.

I Sverige finns dock bara ett Starbucks just nu, på Arlanda flygplats. Två till är planerade, ett i Malmö och ett i Göteborg. Totalt vill man ha tio kaféer i Sverige, jag tycker det vore kul om Norrköping blev en av dem.

Vi har en detaljplan på utställning för området Saltängen 1:1, det vill säga den parkering/bussplats som ligger mitt emot Carl Johan parken och tågstationen. Den som har gott minne kommer ihåg att jag bråkade lite med Länsstyrelsen om den eftersom jag vill ha lite kaxig arkitektur där. Det området borde vara perfekt läge för ett Starbucks tycker jag.

Super sustainable Norrköping?

Super sustainable city är en "think tank" som på ett intressant och ofta inspirerande sätt visar hur vi med stadsutveckling skulle kunna lösa mänsklighetens utmaningar. Bland annat presenterar de en vision för hur staden Göteborg skulle kunna förtätas kring Göta älv. Det stämmer för övrigt med hur jag vill att Norrköping ska utvecklas.

Den offentliga diskussionen om stadsutveckling handlar däremot ofta om olika detaljfrågor istället för de riktigt viktiga strategiska frågorna. Är man för eller mot en väg? Är man för eller mot ett hus? Är man för eller mot en bro? Om man inte först pratar om de stora frågorna blir det svårt att komma överens om de små. Därför har stadsplaneringsnämnden gett i uppdrag att ta fram ett program för arkitektur och stadsbyggnad i Norrköping.

I Norrköping har vi en av Sveriges bästa stadsarkitekter, Dag Johansson, ordföranden i Sveriges stadsarkitektförening. Han kommer att leda arbetet och alla Norrköpingsbor har möjligheten att vara med. Genom workshops och öppna möten kommer man kunna vara med och skapa framtidens Norrköping. Jag hoppas att så många som möjligt tar den chansen när arbetet drar igång i vår.

Äntligen bygger vi broar

Idag skriver NT om bron som vi nu bygger för att koppla samman staden, öka tillgängligheten till vattnet och skapa fler attraktiva stråk. Förhoppningsvis kan bron också ge möjlighet för Strömsholmen att vakna ur sin dvala och leva upp till sin potential. Vi kommer framöver att utveckla den södra sidan av Strömmen så den blir mer promenadvänlig och levande, med utrymme för uteserveringar och mer grönska.

Som vanligt finns det också en hel del invändningar när Norrköping utvecklas. Invändningar och kritik kan i sig vara väldigt nyttigt och leda till bättre beslut, när de är konstruktiva och sakliga. En del av dem är det, men mycket handlar också om felaktigheter och missuppfattningar.

En vanlig missuppfattning är att byggandet av den här bron finansieras av skattemedel som annars kunde läggas på skola eller omsorg. Så är det helt enkelt inte, och det är ingen åsikt utan bara ett konstaterande av fakta. Budgeten på 26 miljoner för bron bygger helt och hållet på exploateringsmedel. Det innebär alltså att vi tar kostnaden för bron och lägger det på markpriset, vilket också är logiskt eftersom bron höjer värdet på marken dramatiskt. Bron betalas alltså av de företag som vill använda marken, inte av oss skattebetalare.

Det finns också en uppfattning om att kommunens investeringar alltid drar över budget. Den baseras självklart på de stora byggprojekt som under åren gått fel. Jag tänker främst på renoveringen av badhuset, plantagen och nu strykbrädan. Anledningen till att det blir stora nyheter när det inträffar är såklart att det inte händer särskilt ofta. Under 2010 överskreds den totala investeringsbudgeten inom stadsplaneringsnämndens område med 0.6%. Förra året var den nere på 0.05%. Det är aldrig okej när det går fel eller pengar används oansvarigt, men bilden av att det skulle vara regel snarare än undantag är inte sann.

Jag tycker det är kul och inspirerande att ha en dialog om stadens utveckling, annars skulle jag aldrig ha engagerat mig politiskt. Det är otroligt häftigt med andra medborgare som också har idéer om hur stan kan utvecklas, och som dessutom sätter sig in i frågorna. Som jag ser det är staden ett gemensamt projekt för oss alla.

Samtidigt är det så att vi i Norrköping tycker väldigt olika, vi kommer inte vara överens. Det finns stora skillnader i synen på stadsutveckling och då tycker jag det är viktigt att jag är tydlig med vad jag vill. Jag vill ha en tät, variationsrik och blandad stad. Jag vill att staden ska växa på höjden och genom att vi bygger igen parkeringsplatser, rivningstomter och oanvända gräsmattor. Jag vill inte att staden sprider ut sig på åkrarna och glesas ut, jag vill att Norrköping växer inåt och förtätas. Jag vill ha mer stad i staden, mer park i parkerna och mer liv på gatorna. De gamla ideologierna om att dela upp staden, skapa stora ytor och massproducera bostäder vill jag förpassa till soptippen.

Idag hörs mest de som inte vill ha förändring alls, eller som ser förändring i sig som något negativt som ska stoppas. Det är för mig inget alternativ. Jag engagerade mig politiskt för att rädda världen och förändra Norrköping, inte för att bevara ett status quo som inte är hållbart. Jag och Miljöpartiet gick till val på att ”Modernisera Norrköping”, inte ”Stoppa utvecklingen”. Jag hoppas att det är fler som vill vara med och göra Norrköping bättre, som älskar Norrköping och därför vill ha mer och som tycker att det är spännande när vi nu går in i ett nytt skede av vår historia. Norrköping har all potential i världen, det är jag helt övertygad om, men då måste vi också våga låta staden leva och utvecklas. Då måste även de som vill ha förändring, som vill investera i staden och som vill att vi utvecklas få höras.

Vägen mellan Lindö och Marby

Förslaget om att ta bort vägförbindelsen mellan Marby och Lindö fick en hel del uppmärksamhet i både NT och Folkbladet. Jag har också fått en hel del kommentarer om det. Mest positiva, men också en del kritiska. När två helt olika uppfattningar står mot varandra kommer alltid en sida att bli besviken, oavsett vilket beslut man fattar.

Jag tycker det är viktigt att vara tydlig med att förslaget inte handlar om att stoppa utvecklingen i Marby och Unnerstad, utan om att den fortsatta planeringen ska ske utifrån att ingen väg byggs. Att vägfrågan har dragits i långbänk har inte gynnat någon och jag tycker att det är dags att lägga den bakom oss och se framåt istället. Nu kan vi istället för att diskutera vägfrågan fokusera på att lösa de problem som finns kvar och fundera på hur vi ska få till en bra och hållbar utveckling av området.

Ett nytt och ett gammalt språkrör i Norrköping

Miljöpartiet hade årsmöte idag med val av styrelse och språkrör. Linda Koskinen fortsätter som ordförande och Stefan Arrelid går in på sitt trettonde år som manligt språkrör, en riktig trotjänare i partiet. Däremot valdes Eva Karlsson till nytt kvinnligt språkrör.

Eva är idag ordförande i byggnads- och miljöskyddsnämnden i Norrköping. Eva brinner verkligen för de konkreta miljöfrågorna och är dessutom utbildad inom området. Hon representerar också Miljöpartiet i kommunfullmäktige idag, vilket ger henne en överblick över kommunens politiska landskap.

Eva är inte helt ny på språkrörsposten utan hade en kortare period för några år sedan innan hon var tvungen att omprioritera sin tid. Livet som fritidspolitiker är inte alltid lätt att få ihop. Hennes blogg hittar ni här på NT.

Nytt inslag i Industrilandskapet!

Industrilandskapet är helt fantastiskt. Hur många städer kan skryta med en så otroligt kreativ och spännande miljö, med vattenfall och omvandlade industribyggnader? Det är också en sådan tydlig symbol för Norrköpings utveckling från industristad till kunskapsstad. Istället för textil produceras nu kunskap och kultur i byggnaderna. Området är en pärla och en av våra största resurser. Men det är en sak som saknas i området, och det är bostäder.

Det tänker vi nu råda bot på. En arkitekttävling pågår just nu och medan juryn arbetar med förslagen visar vi nu upp dem på Arbetets museum fram till den 1:e april. Du kan läsa allt om tävlingen här men jag rekommenderar verkligen ett besök antingen på Bomässan eller Arbetets museum för att titta närmare på förslagen. Själv tycker jag speciellt ett av förslagen är helt fantastiskt. Här är ett smakprov på alla.

Utredningen om Strykbrädan

Moderaten Bengt Andersson och jag är båda ersättare i styrelsen för Rådhus AB, moderbolaget som ägs av Norrköpingsborna och i sin tur äger alla dotterbolag i kommunen. Ett av dem är bolaget Etablering AB, vars ombyggnad av Strykbrädan orsakat stora rubriker eftersom kostnaderna rusat iväg något enormt, dessutom utan rimliga förklaringar.

När det här uppdagades gav styrelsen i Rådhus AB uppdrag om att tillsätta en utredning, ledd av KPMG, för att ta reda på vad som hänt. Vi har också haft ett antal extrainkallade möten för att följa upp hur utredningen fortskrider. Vi som sitter i styrelsen är alltså fullt informerade, däremot har rapporten inte kunnat offentliggöras i och med att det skulle kunna försvåra för kommunen att få tillbaka pengarna.

Nu går min styrelsekollega Bengt ut på bloggen och kräver att processen snabbas på. Jag kan inte annat än att instämma! Samtidigt måste jag säga att med tanke på det engagemang hela styrelsen visat måste det vara årets bästa exempel på att sparka in en öppen dörr. Jag tror inte Bengt får mothugg från nån, vi vill alla ha korten på bordet så snabbt som möjligt.

Lärare eller lokaler?

Utbildningskontoret och Lokalförsörjningen har ett avancerat pussel att lägga varje år för att få ihop det för Norrköpings skolor. I dagens NT, Folkblad och på Norrköpings hemsida kan man läsa förslaget på hur höstens skola ska organiseras. Men huvudfrågan är egentligen om vi ska betala för lärare eller lokaler.

Jag tror i och för sig inte att det råder någon oenighet om att vi inte vill betala för tomma eller underutnyttjade lokaler. Alla ställer nog upp på argumentet att det är bättre att betala för en lärare än ett klassrum eller en korridor som inte används. Alternativet att betala för mer lokaler än man behöver är ju att man måste spara på andra delar av verksamheten. Idag tror jag själva lokalkostnaden är run 12-13% av kostnaden för skolan, kan vi få ner den blir det pengar över till den pedagogiska verksamheten.

Däremot blir det såklart tråkigt för de som behöver byta skola, förhoppningsvis tycker man ju om den skolan man går till idag.

Jobba tills du är 1000 år

Redan i somras förannonserade Reinfeldt den höjning av pensionsåldern han nu föreslagit. Han inledde i och för sig sitt tal i Almedalen med en reflektion om huruvida det finns liv i rymden, så alla kanske inte tog det på allvar när han började prata om en annan syn på åldrande och yrkesliv. Nu verkar det som om de flesta förstått att han menar allvar. Själv tycker jag han är alldeles för blygsam, man borde få jobba i åtminstone 1000 år, om man själv vill.

För tre år sedan gick Nobelpriset i medicin till tre forskare som upptäckt hur åldrande fungerar på kromosomnivå. Aubrey de Grey, en engelsk forskare, menar att den första 1000-åringen redan är född. Han har en rolig och spännande föreläsning om det här.

Det här väcker självklart en otrolig massa spännande frågor om hur våra samhällen ska fungera i framtiden. Egentligen tror jag inte heller att man kommer jobba tills man är 1000 år. Inte för att jag tror det är omöjligt att någon skulle kunna det, utan för att jag inte tror att det vi idag kallar "jobb" kommer att finnas om ett årtusende.

Men om vi återgår till Reinfeldts förslag så verkar han få kritik för att vilja TVINGA människor att arbeta tills 75, medan har jag uppfattat det som att han vill skapa FRIHETEN att arbeta tills man är 75. Själv tycker jag en siffra i grund och botten är ganska korkad. Jag har träffat pigga 80-åringar och utslitna 50-åringar, rimligtvis borde pensionsåldern baseras på huruvida man kan och vill, inte hur många varv runt solen man gjort.

Den nya Hörsalsparken

Vår omvandling av Hörsalsparken har fått en del kritik. Personangreppen mot tjänstemän och förtroendevalda, något som tyvärr utmärker mycket av den offentliga debatten i Norrköping, tänker jag inte besvara. Däremot tycker jag just sakfrågan om tillgänglighet är viktig och förtjänar att diskuteras. Det är bra att frågan lyfts och att ämnet hålls vid liv.

Jag vill att Norrköpings stad ska vara tillgänglig för alla, och det är den inte idag. Hörsalsparken är idag inte tillgänglig fullt ut för vare sig synskadade eller rullstolsburna. Men den kommer att vara det när vi är klara med omvandlingen. Hela parken kommer då att kunna användas även av dem som sitter i rullstol. Däremot kommer man fortfarande behöva använda samma väg som idag för att ta sig till Gamla Torget om man är rullstolsburen.

Tillgänglighetsperspektivet är idag år 2012 en naturlig del i all planering, men staden är till störste delen byggd under en tid när det perspektivet inte existerade. När vi började planera för omvandlingen av parken försökte vi bland annat få till just den hiss som efterfrågas. Kortfattat kan man säga det inte gick av tre anledningar. Problem med att bygga den, problem med att ta hand om den och problem med att få tillstånd för den.

En hiss skulle på grund av de tekniska förutsättningarna bli extremt dyr att bygga, men ännu viktigare är att den skulle bli omöjlig att ta hand om. Erfarenhet från andra kommuner visar att den typen av hissar är omöjliga att skydda från vandalisering. Sist men inte minst är huset och området skyddat ur kulturmiljösynpunkt, vilket gör att det är osannolikt att vi ens skulle få tillstånd att bygga en hiss där.

Vi lyckas inte fullt ut med tillgänglighetsfrågan här, vilket är tråkigt, men vi kommer en bra bit på vägen. Med en ramp mot Prästgatan skapar vi ytterligare en tillgänglig ingång, och med tydliga och hårdgjorda ytor gör vi så att både synskadade och rullstolsburna kan nyttja hela parken. Det är inte perfekt men det är en väldigt tydlig förbättring mot idag, och ett steg framåt ur tillgänglighetssynpunkt.

Vi kommer inte att nå full fysisk tillgänglighet idag, inte imorgon och inte nästa dag heller. Men politiskt upplever jag att det finns en stark vilja och ett intresse, inte bara hos mig utan från många andra politiker och från många partier. Jag upplever också att vi har kompetenta och engagerade tjänstemän som arbetar bra med frågorna. Därför blir staden mer och mer tillgänglig för varje sak vi gör. Vi satsar också flera miljoner på att anpassa offentliga lokaler, hållplatser och på att ta bort enkla hinder ur stadsmiljön. Vi lär som sagt inte bli klara i år eller nästa år, men vi jobbar vidare mot en vision om en stad och ett samhälle som är tillgängligt och inkluderande för alla människor.