Ett nytt grönt parti

Under maj i år fick våra nya språkrör Åsa Romson och Gustav Fridolin mycket mediautrymme. Allra hetast var det såklart i anslutning till vår kongress där de blev valda. Samtidigt blev jag lite förvånad över att en sak fick så lite utrymme att jag inte ens tror de flesta miljöpartister vet om det. I samband med kongressen startades nämligen ett nytt grönt parti.

Joakim Pihlstrand-Trulp är inte känd för så många utanför Miljöpartiet men utmanade Gustav som språkrörskandidat på ett föredömligt sätt. På ett respektfullt och ödmjukt sätt var han tydlig med på vilket sätt han skilde sig från Miljöpartiets "mainstream" och förespråkade en mer radikal linje i alla våra kärnfrågor. Jag tillhör inte de som delar Joakims åsikter men respekterar både honom och sättet han framförde dem på.

Det är ingen hemlighet att en del miljöpartister känner likadant som Joakim. Att det nya Miljöparti som vuxit fram inte är ett radikalt alternativ. Uppdelningen brukar beskrivas som fundisar mot realos och är nog fortfarande ganska träffande. Det handlar delvis om innehåll men framförallt om metod och kultur. Miljöpartiet har gått från att vara en kamp- och proteströrelse, till att vilja påverka genom samarbete och förhandlingslösningar. Självklart känner sig inte de som är intresserade av kamp och protest bekväma i det, lika lite som jag skulle känna mig bekväm med att stå på barrikaderna istället för att sitta vid förhandlingsbordet. Frågan är då om Gröna Partiet kanske kan vara lösningen.

1917 delades den socialistiska rörelsen i två bitar: de som var ideologiskt renläriga blev Vänsterpartister, de som var mer pragmatiska blev Socialdemokrater. Samma sak är nu på väg att hända, eller har redan hänt, den Gröna rörelsen. Gustav fick på vår kongress 94,9% av rösterna. Det är naturligtvis ett helt massivt, för att inte säga otroligt, stöd i ett demokratiskt öppet val. Samtidigt har Miljöpartiet idag över 16000 medlemmar. Även om det bara skulle vara drygt 5% av våra medlemmar som föredrar en mer radikal och kampinriktad politik är det nästan tusen personer. Inte en dålig grund att bygga en politisk rörelse på. Redan idag har Gröna Partiet 240 medlemmar på Facebook, utan att särskilt många ens känner till att de existerar.

Jag tror att den här utvecklingen är bra för alla Gröna, oavsett hållning eller åsikt. Att vara i opposition i sitt eget parti kan inte vara särskilt roligt. Man engagerar sig ju för att man vill driva politik tillsammans med andra, inte för att protestera mot den politik som drivs av ens eget parti. Redan idag är vi många som vill ha en mer socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbar värld, och vi blir fler hela tiden. Då kan det i längden bara vara positivt att det finns fler gröna alternativ för människor som vill engagera sig.

Därför vill jag önska Gröna Partiet, Joakim och alla andra som engagerar sig lycka till i arbetet, och även om vi inte tycker lika i alla frågor tror jag att vi alla jobbar för en bättre och mer hållbar värld.

Går det att driva oppositionspolitik när man har makten?

Läste en debattartikel av den moderata riksdagsledamoten Betty Malmberg där hon menar att Skatteverket gör fel som vill kräva att knallare på marknaden ska ha certifierade kassaapparater. Jag tycker hon försvarar den ståndpunkten bra, det går inte att ställa orimliga krav på små- och enmansföretagare som gör att de inte kan driva sin verksamhet. Ändå blir det väldigt konstigt...

Betty sitter ju i riksdagen som representant för Moderaterna. Det parti vars allians faktiskt vann valet senast, för andra gången i rad. Bettys partiledare är också statsministern, den mäktigaste personen i Sverige. Bettys partivän Henrik är ordförande i Skatteutskottet, där den Moderata alliansen bestämmer. Vad är problemet? Om Moderaterna inte vill att knallare ska behöva certifierade kassaapparater så är det bara att de bestämmer det. Man kan väl inte sitta och klaga över vad Skatteverket gör när man faktiskt är de som bestämmer över Skatteverket, och har gjort det i fem år.

Bro över strömmen

Svar på insändare som reagerat på artikeln i NT eller inslaget i NT24 om att bygga en träbro över strömmen:

Två insändare i fredagens tidning uttrycker oro för planerna att bygga bostäder vid Linköpingsvägen och den idé jag presenterade för att bygga en bro över strömmen vid Rhododendrondalen. Det tycker jag är bra.

Promenadstråket kring strömmen i de natursköna områdena är oerhört värdefullt för många Norrköpingsbor. Under hela året men särskilt under sommaren promenerar, vilar, umgås och motionerar många människor just där. Det är både gamla och unga, infödda och nya norrköpingsbor. Platsen är och ska vara en resurs som är till för alla i Norrköping.

När vi nu planerar för bostäder i området mellan Ebersteinska och Kneippen har jag varit oerhört tydlig med att byggandet inte får inskränka på de höga miljö- och rekreationsvärden som finns där. Byggande kommer bara att ske i området ovanför och får inte försämra skönhetsupplevelsen för alla oss som älskar att röra oss kring strömmen.

Vad gäller bron har jag svårare att förstå oron. Jag tror alla håller med om att utan Femöresbron skulle området inte bara bli mindre tillgängligt utan också mindre attraktivt. En vacker gångbro i trä mellan Dragsbron och Femöresbron skulle inte bara göra det möjligt för fler människor att njuta av promenadstråket och Folkparken, jag är också övertygad att den skulle göra området ännu vackrare.

Mitt och stadsplaneringsnämndens uppdrag är att skapa en god livsmiljö för Norrköpingsborna. Det gör vi genom att utveckla, förädla och tillvarata den fantastiska potential som vår stad har. Där är stråket kring strömmen en oerhört viktig pusselbit och något vi kommer att arbeta med under hela mandatperioden.

Mattias Stenberg (MP)

Kommunalråd

Ordförande stadsplaneringsnämnden

Gå gärna in och rösta!